Tack och lov för mina anteckningar!
Jag fann plötsligt en text om min USA vistelse och om resan hem från USA, 1976.
Jag gick på teaterskola i Hollywood, och levde helt i den världen, men hade samtidigt börjat tänka på detta med Karin Boye.
Vid ett tillfälle var det några journalister från Expressen på besök, och vi träffades i The Polo Lounge på Beverly Hills Hotel i Los Angeles. Vid det tillfället tog jag i hand med flera av journalisterna, bland annat framlidne Hemming Sten, på att jag skulle genomföra min idé om Karin Boye.
En av journalisterna lovade skaffa mig Margit Abenius biografi över Karin Boye, Drabbad av renhet, och Hemming Sten sa, att om jag menade allvar med detta, så skulle han presentera mig för Leif Björk, som en gång i tiden hade varit gift med Karin Boye.
– Gift?!
Det hade jag ingen aning om. Vad visste jag egentligen om henne? Hon skrev, hon var lesbisk, och hon tog sitt liv, 1941. Det var allt.
Jag gick hem och ringde ett collect call till min mamma Mirjam, och bad henne skaffa fram adresser till Karin Boye-släktingar och vänner, och så började det.
Jag fick efter en tid ett riktigt engagerat brev, som jag har lagt på ett väldigt bra ställe för att kunna använda i just det här sammanhanget – så bra att jag inte kan hitta det just nu, men jag minns en del.
Det var adresserna till en kvinna som hette Boye – som visade sig inte vara släkt – till en man som hette Aminodow Riwkin, och till poeten Gunnar Ekelöfs hustru, Ingrid Ekelöf.
Varför Riwkin, varför Ekelöf?
Mamma tyckte sig minnas att Karin Boye någon gång hade gått emellan Ekelöf och hans första hustru, men hon visste inte hur det egentligen förhöll sig med det.
En Riwkin hade tillsammans med Karin Boye startat en tidskrift som hette Spektrum. Det var viktigt.
Jag skrev, men tyvärr har jag inte kvar kopior av vad jag skrev.
Det var Josef Riwkin, som startade Spektrum tillsammans med Karin Boye och Erik Mesterton. Josef Riwkins syster var den mycket kända fotografen Anna Riwkin-Brick.
Ingrid Ekelöf svarade mig. (I de här anteckningarna har jag inte datum, och kan inte komma åt dem för närvarande.)Hon skrev:
”som svar på ditt brev kan jag bara säga att Karin Boye inte har spelat någon som helst roll i mitt liv. 1932, alltså över 45 år sedan, levde min man, Gunnar Ekelöf, i ett mycket kort äktenskap, från vilket han bröt upp när Karin Boye, som hade homosexuella drag, blev hans rival om hustrun. De var helt unga då. Denna händelse ligger så långt tillbaka i tiden att Gunnar Ekelöf hann komma långt ifrån den. Han bevarade minnet av Karin Boye, som han kände redan tidigare, som en ömtålig och därför alltid hårt utsatt människa.”
Efterkloka ord.
Det var så mycket mer med detta än vad Ingrid Ekelöf skrev, men det fick jag veta först senare.
Jag fick veta en hel del genom att jag så småningom tog kontakt med den första hustrun, Gunnel Bergström, och intervjuade henne. Efter hennes död, 1981, fick jag kontakt med hennes systerson, Paul Nossborn, och fick veta att det fanns mer än 50 brev från Gunnar Ekelöf till Gunnel Bergström. Nu många år senare har litteraturprofessor Johan Svedjedal och jag skrivit en bok om detta, som ska tryckas våren eller hösten 2020, på ellerströms förlag.
Drabbad av renhet kom, och jag försökte läsa den, men jag tyckte det var svårt att ta sig genom boken.
Det var många namn, några kände jag igen, men många var okända för mig, och där stod ord jag inte förstod. Jag var ju fortfarande kvar i USA och hade inget uppslagsverk och inget lexikon.
Jag skrev: ”Men, ska det verkligen vara nödvändigt? När kommer Karin? Karin själv? Jag skrev: Det är ord, teorier, ord. Det är inte det här jag söker.
Jag gick till biblioteket på University of California, Los Angeles, och hittade en artikel om Karin Boye och Clarté, och där stod det om Leif Björk, ”en ung ivrig clarteist”. Äktenskapet varade mellan 1929 – 1932.
Det stod också att Karin Boye gick i psykoanalys för en analytiker som hette Alfhild Tamm, och för en analytiker i Berlin. Vem?!
Lever de? Vill de berätta?
Alfhild Tamm var sedan många år avliden, men den andre analytikern i Berlin, Walter Schindler, fann jag faktiskt i London så småningom, och han ville gärna prata med mig. Jag får återkomma om det.
I slutet av april lämnade jag USA.
Jag bestämde mig på några sekunder. Jag hade varit vid havet och åkte rakt in i en nästan ogenomtränglig dimma, som inte var en dimma, utan luftföroreningar, som i alla fall då, låg som ett smutsigt täcke över Hollywood-området.
Fjorton dagar senare var jag i Europa, på väg hem genom ett antal länder. Det var på en strand i Grekland som jag hittade en svensk tidning, och fick se att Signe Boye hade avlidit, 100 år gammal.
”En dotter till den bortgångna var författarinnan Karin Boye, som avled 1941.”
Jag kom för sent.