Märta, den snälla Märta Hjohlmanson… – Jag letar efter Karin Boye

Här ser man den skolan som Karin Boye gick i från 1909 – 1920.

Den ligger sedan 1908 på Dalagatan 18 i Stockholm, men heter numera Lilla Adolf Fredriks skola.

Jag har skrivit om flera av Karin Boyes skolkamrater i mina böcker, och även här i bloggen i en text som heter: Livet med klasskamraterna från Åhlinska skolan. Maj 2020.

Men nu tänkte jag skriva om Märta Hjohlmanson.

År 1915, när familjen Boye flyttade till Huddinge, blev Karin närmare bekant med Märta Hjohlmanson, och det berodde på att de blev reskamrater, till och från Huddinge.

Jag hade träffat Märta på den klassträff jag fick vara med på hemma hos Agnes Löwing (f. Fellenius), men det blev mycket om Boye den gången – eftersom min närvaro skulle förklaras för de andra – så det blev inte så att vi talades vid den gången.

Vi hade även träffats hemma hos Signe Myrbäck (f. Karlsson) och vid det tillfället var även Ella Bohlin (f. Crona) med. Jag fick fotografera Märta och Ella med min ganska dåliga kamera, men däremot inte Signe som då hade fått en stroke, eftersom det syntes rätt väl. Här är Märta:

Så småningom fick jag intervjua Märta i Nockeby, där hon bodde på det som kallas Pauvres Honteux. Det var sparsamt möblerat och Märta sa att man inte skulle tänka så mycket på värdsliga ting.

Innan vår intervju började ville Märta gärna veta vad jag ville göra med intervjun, så vi talade lite om det, och så kom vi in på Signe Boye.

Märta och Signe Boye råkade bo på samma gata, Pontonjärsgatan på Kungsholmen, och det blev så att Märta besökte fru Boye som hon sa, ganska ofta när hon hade brutit lårbenshalsen.

Hon satt där ganska handikappad, hon hade en sådan där liten lägenhet också, och då var jag där väldigt mycket och satt och pratade. Hon var så trevlig. Väldigt intelligent.
Pratade hon något om Karin?
Ja… det gjorde hon. Hon… hoppades att hon skulle få träffa henne, det gjorde hon, i en annan värld.

Jag nämnde att jag hade hört att Karin Boye besökte Signe Boye efter döden.

Ja, har du hört det? Konstigt nog hade hon den där…. trodde blint på det… underligt.

Signe Boye sade sig ha fått meddelande från Karin Boye om dikter som inte skulle få finnas kvar, m.m.

Vi gick över till Karin Boye. Mindes Märta hur det var när de träffades i skolan?

I skolan… ja. Ja det gör jag. Jag började i Åhlinska skolan först i tredje klassen. Vi läste för guvernant hemma i Huddinge några flickor och jag förut. Men när jag kom i tredje klassen, då var ju Karin där, och hon var ju – det fick man ju klart för sig meddetsamma hur kolossalt intelligent hon var. Ja… hon sken ju som ett ljus, men det förhävde hon sig inte över på något sätt, hon var ju väldigt anspråkslös. Men man hade den där känslan i alla fall!

Sen berättade Märta en liten historia, som hon själv ansåg barnslig. Och jag började förstå att Märta hoppade över ord, som om hon tog en genväg, så jag har lagt till ord ibland

Jag såg upp till henne så väldigt. Och så sprang vi och lekte ”Sistan” som vi sa – man kullade varandra. Och då sprang jag mycket bättre än hon, men det tyckte inte jag passade sig – här brast vi i skratt – (så jag) saktade mina steg. Det minns jag så väl. Fast man hade ingen anledning till det alltså – hon var så hemskt anspråkslös och snäll. Karin är med det snällaste jag har träffat tror jag… Jag tyckte hemskt mycket om henne… gjorde jag verkligen.

Märta berättade att de hade skrivningar innan frukostrasten.

Ja när det hade gått en halvtimme eller någonting i början, så var Karin färdig och så gick hon fram meddetsamma och fick det rättat med en gång, och alltid var det stort A, det var inte frågan om annat!(Skratt) Ja, hon var väldigt duktig.

Familjen Boye flyttade till Huddinge 1915, och Märta sa att de var mycket tillsammans då, men i skolan skildes deras vägar från och med sjätte klass, eftersom en del av klasskamraterna skulle gå upp i gymnasiet, och Märta och några av de andra klasskamraterna skulle gå 7:an och 8:an.

Det är Märta som sitter i mitten med en vit krage, och tittar ner, det är i Teckningssalen i Åhlinska skolan. Fotot är från skolkatalogen 1916-1917.

Märta och Karin umgicks i Huddinge, badade i sjön Orlången och spelade tennis bland annat. Men de kom ifrån varandra när Karin började på Folkskoleseminariet och sedan flyttade till Uppsala

Jag undrade över brev och foton

Märta var lite fundersam, men till slut gick hon in i sitt sovrum och hämtade några brev från Karin Boye. Det var brev från sommaren 1914, då familjen Boye ännu hyrde ute i Ulriksdal.

Breven var adresserade till ”Kära Kålle!”, och jag undrade hur det kom sig.

Det var Märtas bröder som hade kaniner, och de hade olika tokiga namn, som Märta sa, men så var där en som hette Kålle, och en som hette Ada.

Och Kålle, det var en stor baddare. Då fick jag den goda idén att vi skulle leka att Kålle var min hund och så tog vi ett snöre som vi band om halsen på Kålle och så var vi ute och spatserade med honom. Och det där tyckte Karin var så förskräckligt roligt, så hon kallade mig för Kålle sedan.

Flera av klasskamraterna skrev till varandra under sommarloven, och innehållet i breven är ganska lika, det handlar mest om vad de gör under sommaren.

Fotot är från Ulriksdal. Jag tror det är Ulf Boye, Karin Boye, men det är möjligt att det inte är Signe Boye som sitter där, utan hennes kusin Elsa Nilsson, (inte konstnärinnan) som bodde med familjen en tid.

Ulriksdal den 2/7 1914.

Kära Kålle!

Det är väldigt roligt att ha Ella här, och vi ha mycket skojigt. Om dagarna cykla vi och spela tennis, och om kvällarna ligga vi och läsa, prata japanska (Kan Kålle det?) samt dilla om allt möjligt, t ex Valfisken i Jonas buk, m.m. m.m. Så här låter japanska: Kolptrschutrsfk tjalmrv, det betyder: Kålle är nadrigt kul. ”Nadrigt” är ett ord, som Ella är vådligt förtjust i, hon använder det så ofta hon nånsin kan. Likaså ”kymigt”.

Ella Crona.

Nu har vi varit ute och petat i ett getingbo. Vi fingo ut två stora kakor med larver, som rörde sig – usch, det kryper utefter ryggraden på mig, bara jag tänker på dem! Sedan brände vi högtidligen kakorna. Göbben F—, värden, sade först att vi inte skulle bränna dem, men se´n hjälpte han oss peta i elden.

Uppe på vår vind finns det visst ett getingbo också. Nu skola vi gå dit och peta ner det. Det är en mycket rolig lek, och det är bra som omväxling med krocket och tennis.

Du är alldeles tvungen att skriva, Kålle-biten, och tala om vad du gör om dagarna! Ha ni kaniner i år med? Minns du, när vi motionerade dem med en tåt?

Alla krusbären här äro mjöldaggiga. Det är så tråkigt, för Ella och jag brukade knycka utav dem och det kunna vi inte nu.

Nu hörde jag, hur Ella skrev. O, vad hon smäcker!!! Racketen kostar 6 kronor, och det är inte alls nå´n farbror, som har lärt mig tennis. (Se Ellas brev!)

Göbben är jämt yr i mössan, han dricker nog ihjäl sig till sist. När han är i ve´ bo´n och sågar ved brukar vi gå upp på vinden, som är rakt ovanför, och så stämma vi upp ett ljudeligt tralalala genom ett hål i golvet. Göbben blir väl förstås rädd att han skall få delirium och hör röster, och han går genast sin väg. MEN SÅ UPPTÄCKTE HAN OSS!! ”Va gör ni där?” skrek han. ”Vi leker” svarade vi oskuldsfullt. ”Gå ner, för de ramlar sågspån på mej” sa´ göbben. Vi gick inte. Vi rullade ner under vylda skrattanfall.

Du får ursäkta följande: 1) att brevet är skrivet med blyerts 2) att stilen är vidrig, 3) om Ellpersonen och jag ha skrivit det samma.

Mång(a) hjärtliga hälsningar från Karin.

Jag läste breven högt, och ibland skrattade vi till och Märta sa något.

Ulriksdal den 7/8 1914.

Kära Kålle!

Tack för sist! Hur mår du? Vi må bra. Ella håller på att plugga tyska. Hon har skrivit flera skrivningar. Vet Kålle, jag längtar så vådligt till skolan. Tänk om skolorna blir uppskjutna för krigets skull! Ella säger, att hon skulle bli så glad då. (Här skrattade vi till.)

Söta Kålle, kan du förlåta, att vi besvärade dig i telefon? Jag är så förfärligt ledsen, om Kålle är ledsen på mig. Och jag vet, att det var dumt av mig att göra så. (Märta sa att hon inte visste vad det handlade om.)

Nu tänker jag skriva till Agnes, för det vore roligt, om jag finge brev. Det får jag aldrig.

Ella tänker ju resa hem nu. Vad skall jag då göra? Jag får väl sätta mig i ett soffhörn och läsa, det gjorde jag innan Ella kom hit. Usch, vad det är tråkigt, att hon inte kan stanna längre!

Vi köpa nadrigt med kolakarameller, vi bli nog sjuka endera da´n. Då får Kålle skriva och trösta oss. Söta Kålle, skriv snart.

Många tusen hjärtliga hälsningar från din vän

Misse (Hennes smeknamn i skolan. Hon skrev Karin Boye alldels under Misse.)

P.S. Du skall inte tro allt vad Ella skriver, hon ”smäcker” så rysansvärt! D. S.

P.S. Vilken ljuvlig stil detta är!

Det fanns även ett halvt oläsligt brev från Ella Crona:

Du raraste Kålle,

Jag har hört av min mamma, och hon i sin tur av din pappa att du längtar ett litet grand efter mig. Det kan jag inte tro. Men i alla fall är det synd om dig om du längtar. Hoppas det inte tar allt för mycket på dina ändå så strängt nedsatta krafter sedan den tid då du var frökenlös.

Jag undrade vad det handlade om.

Jaha… jo det var… för min mamma var död och vi hade hushållerskor. Det var något glapp emellan, och då, jag var väl bara så där gammal och skötte hushållet.

Ni undrar väl hur det går med min högt älskade tyska…? I rummet bredvid bor en jungfru som heter ? Henne är det synd om, emedan vi ligger och pratar och skrattar och skrika till 1, 2 3, på kvällarna, en gång till nära halv fyra. Karin och Sven har fått varsin…?

Något om en trilla på sned.

I dag har det regnat, så vi har lekt att vi var amerikanare. Jag Mary – hon räknar upp olika namn – vattenpistoler och luftgevär så det sa pang pang, sablar, värjor, skorpor, sockerbitar – det senare proviant. Vi spelar tennis.

Jag avslutade läsandet.

Karin Boye hade skrivit i en poesibok:

Märta tyckte att Karin Boye var väldigt humoristisk, men att det inte hade kommit fram i Margit Abenius biografi ”Drabbad av renhet”.

Hon tyckte visst inte att hon hade någon humor, men det tycker jag. Man hade alltid så trevligt ihop med henne. Ja… Och snäll var hon. Jag tror hon hade kunnat göra vad som helst för någon som behövde henne, ja… Hon var hemskt rar.

Jag undrade om de läste tillsammans, men det tyckte hon inte de gjorde.

Jag måste säga att jag var… på ett sätt var det dumt av mig. Jag kände mig alltid underlägsen henne. (Märta skrattade till.)

Märta menade att Karin aldrig satte sig på sina höga hästar, utan att hon var anspråkslös, men man förstår att hon var annorlunda.

Märta berättade om när de skulle konfirmeras, det var dels Märta och några andra flickor som hon stod väldigt nära, och så var det Karin och hennes bror Sven Boye.

För de andra var det något man skulle göra, men för Karin var det annorlunda. Hon ville inte avge några löften eller säga något som inte kunde stå för, så hon avbröt, berättade Märta, men Sven däremot konfirmerades.

Hon hade vid de unga åren tänkt mycket mera än vad vi gjorde.

Så kom vi in på Karin Boyes föräldrar, och Fritz Boyes sjukdom, han led av cancer.

Det här var på senare år när Karin hade kommit till Uppsala… och så där. Han var väldigt sjuk och klen och fru Boye var ute och gick med honom, det – minns jag.
Vi hade en väldigt god vän, en konstnärinna, Elsa Nilsson – hon har målat det där porträttet.

Märta citerade några rader ur en recension av Elsa Nilssons måleri:

Jag ser så ledsen ut, och det står någonstans som jag tycker nästan måste syfta på mig. Det står så här: ”Hon var bäst när hon målade små barn med vemod i blicken” – och det tycker jag är så där, typiskt mig.

Jag bad att få fotografera av tavlan, så vi tog ut den, och det var tur, för efter Märtas död, då den hade vandrat mellan olika släktingar, så förstördes tavlan i en brand.

Märta berättade om Elsa Nilsson. Hon sa att de bodde nära familjen Boye.

Hon var dotter till en pensionerad regementsläkare från Ystad, och när han blev pensionerad så flyttade de upp till Huddinge och hade en villa där. Och hon var alldeles förtjusande, Elsa Nilsson, väldig barnvän. Där, (hon pekade på tavlan), var jag bara 11 år när hon målade det där, så att det var mycket tidigare än när hon målade Karin. Karin var väl fullvuxen nästan när hon målade henne. Och jag var väldigt mycket tillsammans, eller där hos Elsa Nilsson och så när jag var barn. Men sen blev Karin och hon väldigt goda vänner.

Jag undrade över Elsa Nilssons dödsorsak, men Märta var osäker. Elsa var den enda av syskonen som inte dog i tuberkulos.

Karins mamma var väldigt snäll emot dem. (Familjen Nilsson.) Först dog Doktorinnan Nilsson, och sen dog han, (Doktor Nilsson) och då var fru Boye där och nästan skötte honom. Det berättade hon för mig när jag var hos henne på Pontonjärsgatan. Och så hade Doktor Nilsson bett att fru Boye inte skulle överge Elsa Nilsson, för då blev hon ensam. Men hur det sedan blev att Karin och hon bodde, det har jag ingen kläm på.

Jag visste en del om det, om att familjen Boye bröt upp från Huddinge efter Fritz Boyes död, och familjen delade på sig. Karin Boye och hennes mor bodde först ihop på Söder, men sen flyttade de åt varsitt håll, och Karin Boye och Elsa Nilsson delade bostad på Vulcanusgatan vid St Eriksplan i Stockholm, men Elsa Nilsson dog 1929.

Jag fick senare veta mer om Elsa Nilssons sjukdom. Ulf Boye berättade om hur Signe Boye skötte Elsa, och hur Elsa bad henne lägga sin kind intill Elsas och Signe gjorde det, trots att det var farligt. Elsa hade ansiktsros och det var vid den tiden, innan penicillinet, mycket farligt. I synnerhet för den som hade en underliggande sjukdom, och om jag minns rätt, så hade det till slut med tuberkulos att göra i alla fall. Elsa bar en ansiktsmask som skylde halva ansiktet som var drabbat.

Så småningom kom Märta och Karin ifrån varandra. Märta menade att det berodde mycket på henne själv, och jag undrade varför.

Ja… Märta skrattade till lite… Jag kände mig lite underlägsen. Jag undrar när den där första diktsamlingen Moln kom ut, den har jag nog. Det kommer jag i alla fall ihåg. Då var Karin hemma i Huddinge… Då hade vi sällskap in på tåget, och då skulle Karin gå upp till Bonniers och lämna det där manuskriptet – då var hon ganska nervös. Ja… och jag följde henne minns jag, gick framåt där, och sedan skulle jag till mitt arbete.

Hon såg ju egentligen, (hade) väldigt barnsligt utseende Karin, och jag vet ju inte vilken av Bonnierna det var, men… han tittade lite på det, och så hade han visst sagt eller tänkt att det här är väl en liten flicka som har suttit vid sin vita flickrumsmöbel och… Han trodde ju inte på det där ett dugg, men hon fick lämna det, och sen så… var hon så glad, blev hon ditkallad. Han såg vad det gick för, så det blev antaget – de gav ut det.

De brukade inte få något honorar första gången, på den tiden i alla fall, men då fick hon 500 kronor med en gång, och det var inte så lite då. Det kommer jag ihåg.

Jag undrade om Märta märkte något av Karin Boyes problem.

Minns du något om hennes ”världssmärta”, att hon hade ångest, var ledsen, hade bekymmer…
Ja… kanske ibland. Hon talade inte så mycket om det, men det hade hon ju förstås… Men det talade hon inte så mycket om då…

Här blev det tyst, och jag frågade om Karin Boyes rum.

Hennes rum? (Märta skrattade till)… Ja, det beundrade vi väldigt mycket.

Märta nämnde att huset var väldigt spetsigt.

Hennes rum var högst däruppe, och så var det så söta tapeter, (skratt) det har väl alla pratat om.
Det var blommor?
Det var luktärter, och vi tyckte hon hade ett sött rum, det hade hon verkligen, skira vita gardiner, och hemskt sött.

(Det här ÄR Karin Boyes tapet, som flera av klasskamraterna talar om, och hur jag fick tag i den är en särskild historia, som jag får återkomma till.)

Märta hade varit ganska mycket hemma hos familjen på middag.

Hennes mamma var väldigt snäll, ja det tycker jag. Pappan lärde jag väl aldrig känna så mycket. Han var bra mycket äldre än mamman, det var han ju.

Margit Abenius har skrivit om den dominanta modern och den svaga fadern, och jag undrade om hon mindes något av det där.

Jag var ju så pass mycket barn då. Jag tänkte inte så mycket på det.

Märta menade att det nog var så på den tiden att hemma-mammorna bestämde hemma, (hon skrattade till) på den tiden i alla fall.

Märta talade om att Signe Boye alltid ställde upp, om barnen var med i ungdomsgrupper tex.

Hon ställde upp, tycker jag alltid verkade glad och verkade harmonisk i hemmet, vad jag kunde tycka.

Vi återgick till skolan.

De gick ju t o m klass sex tillsammans och Märta sa att Karin Boye var väldigt hjälpsam och generös, t ex på franskan, att det flockades kamrater omkring henne som ville ha hjälp, kanske innan klassen. Märta sa att det finns de som behåller alltför sig själva, men så var inte Karin, utan hon delade med sig,

Hade ni smörgåsar med er?
Ja det hade vi… Vi kunde ju inte komma hem på någon frukostrast, vi som bodde utanför, utan då var det… ja det var väl i den korridor som vårt klassrum var, där var det ett litet kök, och där var en liten gumma som hette Hilma, och hon kokade vatten, och sen hade vi burkar med choklad och socker själva stående där, och så hade vi smörgåsar med oss. Och så fick vi varmt vatten i den chokladen av henne.

Märta berättade att det fanns någon slags utbyggnad med fönster, och där satt de och åt.

Det var strängt på den tiden. Då när vi hade ätit, då fick vi gå ner på gården, och där måste vi vara, till klockan 12, det kommer jag så särskilt väl ihåg. Jag vet inte när frukostrasten började, men vi skulle vara där nere på gården och leka till klockan var 12. Och då kom det en lärarinna, (Märta skrattade till), som gick med oss, och då gick vi i samlad tropp till Vasaparken. (Hon skrattade till igen.) Och där var vi då till klockan halv 1. Gick vi hem igen, med henne i spetsen, och så började lektionerna tjugo i. Jag tror att det höll på så till sjätte klassen. Man fick inte gå ut på gatorna. Nej. Det var andra tider.

Eftersom de var några som bodde i Huddinge, så fick de gå en kvart innan lektionen var slut för att hinna med tåget, så de inte skulle behöva stå och vänta.

Och de andra var så avundsjuka på oss. (Skratt.) Och likaså på morgonen, då fick vi komma lite senare, för att vi inte skulle behöva åka in med ett så tidigt tåg.

När Karin Boye var i Uppsala hade de ingen kontakt, och inte heller när Karin Boye och Leif Björk hade gift sig. Men Märta mindes honom när han var på besök i Huddinge, när de var förlovade, ”en lång mager pojke”, sa hon och skrattade till.

Han var också med på Signe Boyes hundraårsdag, men då var han ”en äldre man i staten”, sa Märta.

Men tänk vad hon var vital länge. Klar i huvudet, ja, löste korsord och satt och virkade.

Vi kom att tala om klassträffarna, och de hade försökt minnas när det började, och det var på 30-talet, och den första träffen var hos Karin Boye.

Jag undrade om Märta hade träffat Margot Hanel, och först undrade hon vem det var, men sedan när jag sa ”den tyska flickan hon bodde tillsammans med”, så sa hon ja. Och det visade sig att de hade varit på en resa tillsammans i Estland, Karin, Margot och Märta.

Det var på en av klassträffarna som Karin Boye hade frågat om hon inte ville följa med, och Märta hade inget planerat för sin semester så hon sa ja. Hon mindes inte vilket år det var, men antingen 1935 eller 1937. Att Margot skulle vara med visste inte Märta om från början.

De for över på en skraltig gammal båt, sa Märta och sedan for de till en badort som hette Pernau. De bodde på ett hotell som ägdes av en tysk man som kunde en smula svenska. Karin och Margot bodde för sig själva.

Vad fick du för intryck av Margot?
Ja… det är svårt att säga. Hon var ju en liten tysk judinna, och det var ju så hemskt i Tyskland. Började bli där, judeförföljelser, så Karin ömmade väl väldigt för henne, för den skull, så hon kunde ju aldrig tänka sig att skicka tillbaka henne till Tyskland, för det hade väl gått illa för henne, men jag menar ju… Hon var ju inte alls något intellektuell, som Karin, nej. Det var väl meningen att hon skulle sköta hushållet lite och så där – jag tror inte det blev så mycket med det.

Jag undrade om de verkade ha det bra under resan, och Märta gjorde en lång paus, och hänvisade till att hon var väldigt okunnig, och ovetande om situationen.

Hon var ju ung den där flickan, hon ville väl roa sig. Jag kommer ihåg en gång, så skulle vi gå på Thé Dansant, och jag var inte något vidare dansant utav mig, men jag var ju med i alla fall, och vi satt där.

Märta berättade att Karin Boye hade gjort en gest, och gått fram till dansgolvet. Det hade stått en man där och bockat sig och hon trodde att hon var uppbjuden, men det var hon inte, utan när hon kom nära, så var det annan kvinna som var uppbjuden.

Vi skrattade lite och jag sa:

O, vad hemskt!
Det var det verkligen, men det tog hon verkligen bra, för hon skrattade så hon kunde gå åt och så sa hon:”Om det här hade hänt när jag var 18, 19, 20 år, så hade jag gått direkt hem och packat min ryggsäck och åkt hem. Så generad hade jag varit. ”Men nu tog hon det lugnt.

Margot hade varit uppe och dansat, men inte Karin och inte Märta.

Men det var ju meningen också att hon skulle få roa sig.

Märta skulle resa hem innan de andra, och den sista kvällen bjöd Karin Boye på kräftsupé. Märta sa att de var så söta båda två

Och så följde de mig till bussen och sade sig vara så ledsna att jag skulle fara. Minsann. Hon var ju så snäll Karin, och givmild. Det var ganska fattigt där och de stod och tiggde. Hon kunde aldrig låta bli att ge dem pengar. Hon led med dem.

Jag undrade om Karin Boyes homosexualitet eller bisexualitet, om det talades om det.

Nej, vi talade inte om det, och jag förstod inte det då. Har jag mest läst om i böcker. Jag var rätt så barnslig. (Här blev det skratt.)

Jag tyckte kanske att Karin skämde bort henne för mycket, det tyckte jag. Det sa jag till Karin också, ”Ska du hålla på och skämma bort henne så dant”.

Karin Boye hade inte svarat något speciellt.

Under de kommande åren träffades de enbart på Klassträffarna, och när Karin Boye dog var det ett bra tag sedan de hade träffats.

När hon hade tagit livet av sig, hade man… Fick du någonsin en känsla av att hon var så deprimerad som hon var.
Ja, det hade jag nog.
Kan du tänka på något speciellt som gjorde att du kom att tänka på det?
… Hennes situation var nog väldigt svår. Men det är så mycket pratat om det där. …det var nog svårt… men att det skulle gå så…Men de allra sista tiderna då hade jag inte mycket kontakt med henne, det hade jag inte. Så jag blev väldigt förvånad.

Och Märta själv?

Hon hade börjat arbeta på Tullstyrelsen efter skolan.

Började tjäna mitt bröd. Det var väl nästan vad man tänkte sig då… att sitta på kontor. Men det var förfärligt trevligt. Det var trevligt, bra och roligt där.

Märta kom att stanna där hela sitt yrkesliv.

Det var ett sådant där gammaldags verk.

Här tog intervjun slut, för hennes kamrat kom och hämtade henne till middagen.

Märta och jag åkte ut till Huddinge kyrka, där Märta hade konfirmerats. Vi tittade på Emil Nilssons familjegrav, där Elsa Nilsson ligger.

Märta berättade att Elsa hade en yngre bror som dog i TBC, och att han älskade tåg och ville begravas bredvid järnvägen, så han ligger begravd en bit bort. Jag har för mig att gravstenen fortfarande fanns kvar då, men att den är borta nu. Tågen dundrar förbi där hela dagarna, så han fick som han ville, även om det gick färre tåg då.

Jag har en väninna, Pia Toftenius, som då arbetade i Huddinge församling, och hon bjöd på kaffe, och sedan gick Märta och jag till Fullersta gård där Märta hade vuxit upp, men jag minns inte i vilket av de små husen. Vi fick i alla fall komma in i stora huset en stund.

Vi träffades flera gånger efter detta, dels på begravningar, Ella Bohlin och Agnes Löwing avled båda 1990.

Vi var även på Dagmar von Brömsens 90-årskalas på Sällskapet, och Dagmar och Märta var hemma hemma hos mig och drack glögg i december 1991.

Den 29/7 1992 ringde jag Dagmar von Brömsen och hon berättade att Märta hade avlidit. Jag blev alldeles ställd. Hon hade sagt att hon hoppades att de alla skulle träffas igen, klasskamraterna, och det är möjligt att de hade gjort det, men om inte, så blev det till hennes begravning.

Märta bodde i Nockeby, och hennes begravning ägde rum i S:ta Birgittas kyrka som ligger intill Pauvres Honteux. Jag var där tillsammans med Dagmar, som sa ”Nästa gång är det min tur”. (Och det stämde.)

Prästen sa att Märta visste att hon skulle dö och att det inte var något ledsamt med det. Hon hade fått lunginflammation, och hade svårt att andas, så hon fick syrgas. Hon hade även hjärtsvikt.

I Märtas begravningsannons citerades några passande rader av Karin Boye:

Några hjärtan är skatter,

som aldrig tar slut.

Ägaren strör det givmilt

i solströmmar ut.

Tacksamma tar vi

gåvan i varsam hand

Märta Hjohlmanson ligger begravd några meter ifrån Elsa Nilsson på Huddinge kyrkogård.

En vänlig Huddingebo, Ronny Nilant, var bussig och gick till kyrkogården, nu när jag inte kan resa själv, och hittade Märtas gravsten, och även Elsas, men den var så översnöad så han lovade ta ett nytt kort på den när snön har försvunnit.

Här döljs familjen Nilssons grav under snön.

Här är den lite ovanliga gravstenen.

Elsa Nilsson är den som sist lades i graven.

Fotograf: Ronny Nilant.