Mitt arbete – med efterkloka tankar.
Det är lite förvirrat för närvarande, men det jag är tacksam för är…
Jag har alla mina anteckningar sedan 1976 kvar i hemmet, och alla fotografier, och utifrån det kan jag fortsätta arbeta, även om jag inte kommer åt vissa detaljer.
Så jag fortsätter med arbetet, och hoppas det löser sig.
Åhlinska skolan 1909. Se den stora ljusa hatten, Karin Boye.
Det här arbetet som jag åtog mig – utan att ha en aning om att det var ett livslångt åtagande – blev en välsignelse på många sätt.
Jag hade inte någon riktigt närvarande familj, men jag fick istället en så kallad utökad familj genom Boye-arbetet. Några av dem jag lärde känna var gamla klasskamrater till Karin Boye från Åhlinska skolan på Dalagatan i Stockholm.
Jag hade ingen aning om att det fanns beröringspunkter mellan dem och mig, men jag bodde som barn i Vasastan, och gick under en tid i Lilla Adolf Fredriks skola, som är gamla Åhlinska skolan. Så vi hade lekt på samma gård och sprungit i samma trappor, och det blev verkligen betydelsefullt för mig.
I en av böckerna jag har skrivit, Karin Boye: Nycklar och samtal, nämner jag hur människor ur mitt eget liv kom att bli nycklar när det var svårt att få kontakt med någon som hade känt Karin Boye. Men, det kunde vara en f d lärarinna som hade gått på samma seminarium som Karin Boye, en kamrat på krogen som kände en av Karin Boyes kamrater sedan barndomen, och i ett av fallen var det en kurator som hjälpte mig när jag låg på sjukhus som barn, Lizette Nygren (1919 – 1977). Vi kom att behålla kontakten, även efter min sjukhusvistelse.
Det var mot slutet av hennes levnad, som hon berättade att hon kände dottern till en av Karin Boyes bästa vänner i ungdomen, Agnes Löwing. Lizette, som då hade känt mig sedan jag var 14 år, tyckte att hon kunde gå i god för mig.
Det behövdes, för Agnes, likt flera andra, var mycket misstänksamma efter att Victor Svanberg hade gett ut sina memoarer, där han beskrev sina sexuella upplevelser med Karin Boye. En skandal på sin tid, och upprörande för många, i synnerhet för Agnes som inte kunde tro något sådant om sin väninna.
Agnes fick förtroende för mig, och det var Agnes som introducerade mig till klasskamraterna från Åhlinska skolan. Karin Boye kom till den klassen 1909, från Göteborg.
Agnes berättade att de f d klasskamraterna träffades den första torsdagen i månaden, utom under sommarmånaderna, och att de hade gjort det sedan 1934, då Karin Boye initierade det hela och bjöd in dem till den första klassträffen i sitt hem på Skeppargatan.
Det var verkligen ett gott initiativ, för de kom att hålla samman i hela livet, så länge det var möjligt för dem att träffas organiserat. Många av dem levde väldigt länge, en av dem avled först 2003.
Jag tänkte jag skulle berätta lite om kamraterna, utöver det jag har skrivit om dem i de olika böckerna.
Signe Myrbäck, född Karlsson (1900-1983).
Hon kallades även Mopöt, och det kom sig av en bokstavslek med Karin Boye. Det började med Sötnos, och sedan blev Nossöt och till slut blev det Mopöt.
En av de första som fick betydelse för Karin Boye var Signe. Flickorna hade så mycket att prata om så de gick fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan skolan och sina hem efter skoldagens slut. När de blev tonåringar blev de intresserade av buddhismen och delade det intresset under en tid. De mediterade och försökte lära sig sanskrit, m.m.
Men det var inte bara ett intresse för Karin Boye. Hon behövde det. Hennes mor, Signe Boye, sa i en intervju att Karin Boye upplevde allt starkare än andra, och att hon hade haft tankar på självmord sedan 14-årsåldern.
Att det började redan då, får mig att tänka på PMS, Premenstruellt syndrom, eller PMDS, Premenstruellt dysforiskt syndrom, som ger ångest och depression. Men vad visste man om detta 1914? Om det nu var det. Men hon sökte sinnesro.
Signe Myrbäck kom att skriva i den minnesbok som Margit Abenius och Olof Lagercrantz publicerade 1942, Karin Boye: Minnen och studier, (en fin bok som jag just såg på Internet finns i olika antikvariat), och hon intervjuades även om sin vänskap med Karin Boye på tv.
Vi träffades hemma hos Signe vid Tegnérlunden, och talades vid, och även vid ett annat tillfälle då jag skulle fotografera henne, men hon hade då drabbats av en stroke, så det blev inte av.
Signe Myrbäck var den första av klasskamraterna jag lärde känna som avled, i oktober 1983.
Signe hade förlorat ett barn, en dotter som blev överkörd när hon sprang över gatan från Tegnérlunden till porten, och hon hämtade sig aldrig från det.
Det har blivit så att jag då och då hälsar på Signe, när jag besöker kolumbariet i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan, där jag även har andra vänner. Signe, maken och dottern vilar där i en nischerna. Det är ju inte min familj, men det är något familjärt med det, som jag inte riktigt kan förklara.
Ella Bohlin, född Crona (1900 – 1991).
Hon kallades Ella-biten.
Karin Boye hade en stor hatt – även de små flickorna hade hattar på den tiden – men Karin Boyes var väldigt stor i jämförelse med de andras, och ljust grå i angora. Se ovan.
Karin hade ett runt ansikte, uppnäsa, och hennes öron stack ut, och kamraterna tyckte att hon såg ut som en kattunge, så hon fick smeknamnet Misse. Ella, Karin och några till hade en hemlig förening i skolan, Misseföreningen, som gav ut en liten tidning, m.m.
Ella, var den enda av kamraterna som såg Karin Boyes mor Signe, berusad. Det var när familjen Boye hyrde sommarställe ute vid Ulriksdals slott, 1912 – 1914, och Ella plötsligt fick veta att hon måste åka hem. Det sades ofta att tant Signe hade huvudvärk, men när Ella passerade ett fönster, fick hon se henne, och hon uppfattade det som att tant Signe var berusad. Men hon sa det inte till någon, inte förrän vi talades vid i hennes hem. Hon trodde att ingen annan kände till det.
Jag försökte några gånger sammanföra Ella med Karin Boyes bror Ulf. Den sista gången var i huset i Ulriksdal – jag hade då lärt känna den dåvarande ägaren, Anna Horn af Rantzien, som ville intervjua dem om sommarloven på Ulriksdal för radion, men Ella ställde in. Hon var lite försiktig
Den sista gången vi talades vid, var när jag hade gift mig, i slutet av januari 1990, och ringde för att berätta det för henne. Hon avled några dagar senare.
Märta Hjohlmanson. (1901 – 1992)
Hon kallades Kålle eller Kålle-biten. Hon hade en kanin som hon kallade Kålle.
Att Märta och Karin blev närmare vänner berodde på att de 1915 fick samma resväg, då familjen Boye flyttade till Huddinge.
Jag tror att det var Märta som blev kontaktperson till konstnärinnan Elsa Nilsson i Huddinge. Det är Elsa som har målat porträttet av Karin Boye som täcker boken Okända brev och berättelser.
Elsa hade även målat ett porträtt av Märta, men det förstördes tyvärr i en brand. Jag hade tack och lov fotograferat av det, och visar det här, även om kvaliteten på fotografiet är dåligt.
Jag har inte skrivit om Märta, men återkommer till henne så småningom.
Den sista gången vi träffades var när Märta var nästan 90 år. Jag hade en väninna som arbetade vid Huddinge församling, och hon bjöd oss på kaffe, och sedan gick Märta och jag till Fullersta Gård, där hon hade bott som barn, och vi släpptes in i den stora byggnaden så att hon fick se sig om.
Märta avled i juli 1992. Likt Elsa Nilsson som avled redan 1929, ligger hon begravd på Huddinge kyrkogård. De vilar bara några meter från varandra.
Eyvor Söderholm (1901 – 1998)
Man ser Eyvor snett nedanför Karin Boye på fotot i skolkatalogen. Längst till vänster, med en vit rosett i håret. Se ovan.
Karin Boye skrev om sina känslor för Eyvor i de självbiografiska anteckningarna som jag har publicerat i Karin Boye och människorna omkring henne. Det är 8 sidor, som skrevs under en kurs i psykologi för teologen Emilia Fogelklou. Man förstår av anteckningarna att Karin Boye aldrig visade sina känslor för Eyvor, hon var för blyg för det. Men hon skrev dikter till henne.
Eyvor Söderholm t.v. och Ella Crona.
Jag försökte få intervjua Eyvor Söderholm, men hon var avvisande. Hon sa att det skulle vara slöseri med tid, både för henne och mig, och så fick det förbli, men jag fick i alla fall kopior av dikterna.
Det var ju inte alla i klassen som var så tagna av Karin Boye som till exempel Agnes. Det var lite som om de andra hade levt ute i världen, och att hon, som prästfru, var förskonad en del av verkligheten. Kamraterna verkade se med ett visst överseende på hennes beundran för Karin Boye.
Men det finns en historia till det här som är intressant.
Först ska man veta att klassen i Åhlinska skolan delades upp inför gymnasiet, det var dem som skulle gå på gymnasiet och dem som inte skulle läsa vidare, bland de sistnämnda fanns bland andra Eyvor Söderholm, Märta Hjohlmanson och om jag inte minns fel, Ella Crona. Jag vet att några av klasskamraterna hade kontakt efteråt, det var till exempel flera av dem som åkte med till Uppsala som förkläden, då Agnes skulle träffa sin fästman.
Här är några fotografier som togs av Agnes vid ett sådant tillfälle, 1 maj 1922. Flickorna, som förutom att vara förkläden åt Agnes hade kommit till Uppsala för att fira Valborgsmässoafton, hade fått låna ett studentrum att sova över i. Karin Boye, som bodde i Uppsala vid den här tiden hade låst sig ute, så hon fick komma och sova med dem. Hon delade sovplats med Ella Crona.
När jag ställde ut de här fotografierna på Kungliga Biblioteket, 1981, så fick jag vara med om att en kvinna faktiskt sprang skrikande ut ur lokalen, för att jag ”visade sängkammarbilder på Karin Boye”.
Men på ett av fotografierna ser man ju en annan person, och någons fot, och Agnes var ju där och fotograferade. Nog var det sängkammarbilder, men inte såna sängkammarbilder.
Men för att återgå till klassträffarna.
Karin Boye gick i analys i Berlin, 1932, och en av dem hon skrev till därifrån var Victor Svanberg. Hon återvände till Berlin hösten 1933, och skrev även då, bland annat den 29 september, 1933.
Hon skrev att hon kände sig främmande i Berlin och längtade hem till Victor, Leif Björk hennes f d make och Anita Nathorst, hennes vän från Uppsala. Hon fortsätter: ”och – till min första kärlek. Henne har jag drömt om flera nätter i rad. Högst betänkligt. Särskilt som jag inte vet ett dugg var jag har henne i sådana fall.” Förälskelsen i Eyvor Söderholm hade varat i flera år, så det hade satt sina spår.
Eyvor Söderholm var ogift, och det kan ju ha fått Karin att undra. Man kan tänka sig att det inte var självklart att kontakta Eyvor, många år efter deras gemensamma skoltid och föreslå en träff – varför? De hade ju aldrig haft en nära kontakt.
Man kan därför fråga sig om det inte egentligen var så att förslaget om en klassträff, gav Karin Boye en möjlighet att träffa Eyvor, men tillsammans med de andra kamraterna, 1934.
Såvitt jag vet överlämnade hon just vid det tillfället den dikt i 7 partier som hon hade skrivit till Eyvor, med orden:
20 år senare tillägnat Föremålet från f.d. offret för ovanstående vilda känslor. Karin Boye.
De två sista partierna lyder:
VI
Du fagraste på jorden
Min hjärtans, hjärtans kär,
så vän som vår i Norden,
så drömlikt sval och skär,
så outsägligt underbar
som stjärnans rena stråle klar –
jag vet, vi äro skilda åt,
fastän vi vandra samma stråt.
O Eyvor, ödet var hårt mot mig –
säg, varför blev jag icke en man?
Då skulle jag göra, vad nu jag ej kan:
öppet säga: Jag älskar dig!
VII
Vor´ jag sval som denna källa,
vilken sorlar vid min fot!
Men min kärlek, den vill välla
fram i heta brottsjövågor,
heta som de röda lågor
dig emot!
Hur kan du, vars blick är frid,
tända kärlek, som så bränner,
hur kan du så god och blid,
skapa smärta, sådan som jag känner?
Dagmar von Brömsen, född Gårde (1902 – 1994)
Dagmar kallades för Ramgad Edråg, vilket var hennes namn baklänges.
Jag fick vara med på en av klassträffarna, en som hölls hemma hos Agnes, och det var där jag träffade Dagmar första gången. Hon hade bestämt sig för att inte tala med mig, eftersom våra namn var så lika, Garde och Gårde, och varför hon tänkte så vet jag inte, men från den dagen blev vi väldigt goda vänner. Dagmar kallade klassträffarna för ”Klasskampen”.
Dagmar och Karin hade en del gemensamt, de var med på olika kristna ungdomsmöten, och de förälskade sig i samma lärare på skolan, Carl Dymling. I Karin Boyes fall, var det så starkt att hon, enligt de självbiografiska anteckningarna, trodde att hon skulle ”bli rubbad”.
Här är en dikt, som måste vara skriven efter att passionen hade börjat svalna något. Se noten.
Till …
(Våren 1920)
Jag åtrår dig så att jag själv
blir rädd
All romantik har försvunnit.
De slöjor, i vilka min törst var
klädd
till aska ha brunnit.
Mitt blod brinner, min puls
bankar.
Du är den eld som mig tänder.
I febertankar
runt jag vankar,
hungrande vilt efter dina händer.
Jag darrar, om blott jag hör ditt
namn.
Jag har svikit min tro och min Gud.
Jag kränkte var lag, jag bröte
vart bud
för blott en natt i din famn.
Jag skulle intet mer begära
än nuets ros som blommar.
Jag skulle bära
stolt min ära,
trotsande människors hån och
domar.
Jag är din – så tag mig, famna
mig!
Det sker ej, det vet jag väl.
Men jag sålde* åt satan min
eviga själ
för en glödande smekning
av dig.
Mitt blod brinner; min puls
bankar.
Du är den eld som mig tänder.
I febertankar
runt jag vankar,
hungrande vilt efter dina
händer!
* Obs konjunktiv!
I Karin Boye och människorna omkring henne, har jag publicerat en serie teckningar i ett häfte som Karin Boye gjorde åt Dagmar, som rör Dymling, Dagmars A-B-C bok, men av någon outgrundlig anledning kom inte den sista sidan med, förmodligen för att namnet var kapat vid avfotograferingen. Men här är den:
Agnes Löwing, född Fellenius (1901 – 1990)
Agnes kallades Darius Priffe. Smeknamnet hade med ett kortspelet Priffe att göra, och Darius med att Agnes vid något prov inte visste hur man skulle uttala Darius, DArius eller DarIUs.
I de självbiografiska anteckningarna skriver hon att hon måste vara ”ovanligt sinnlig”, och att kampen mot otillåtna tankar och känslor var så svår att hon ibland önskade sig döden. Det här var sådant hon inte kunde dela med Agnes, och att hon var ovetande förstod jag senare, för hon vägrade tro på det. Hon trodde verkligen att de hade delat allt.
Agnes höll fast i sin tro på Karin Boyes oskuld, nästan in i det sista. Det här med att hon skulle ha känt så starkt för Dymling, det trodde hon inte alls på. Hon sa att det var ett påhitt, och att hon bara hade tyckt synd om honom. Han hade talat med klassen om sina ekonomiska problem, och Karin Boye hade sänt honom fem kronor anonymt.
Och Victor Svanberg… Agnes var verkligen bitter mot honom. Hon trodde att det var som hade hittat på det där med det homosexuella. ”Han skrattar nog åt allt det här”, sa hon.
Men, Agnes medgav sent i livet att det kanske ändå var så att Karin Boye var homosexuell eller bisexuell, och att det var hon själv som inte hade velat acceptera det. Men hon kunde inte förstå vad kvinnor gjorde sexuellt, samlag var ju själva poängen, som hon sa. Hon ställde något slags försök till en fråga om det, något som verkligen rörde mig, och jag började försiktigt säga lite, men hon ville verkligen inte veta, så vi pratade inte om det mer.
Agnes och Dagmar blev mina väldigt goda vänner, och i synnerhet Dagmar och jag hade mycket för oss, vi var ute och åt, och besökte Lilla Adolf Fredriks skolas julbasarer t ex. Som vid det här tillfället.
När jag var gravid 1990 blev Dagmar mycket orolig för min hälsa. Hon kom på besök i Adolf Fredriks kyrka där jag arbetade, och såg mina svullna ben – och anade att jag hade havandeskapsförgiftning. Det visade sig att hon hade rätt, och jag lades in.
Agnes ringde å deras vägnar dagligen till sjukhusexpeditionen för att höra hur det var med mig. De blev som de nära släktingar jag inte hade. Allt gick tack och lov väl.
Den 14/11 1990 gick vi på restaurang. Vi skulle fira att det var 70 år sedan de tog studenten, och de skulle få träffa min son. Det blev en trevlig kväll, och vi åt gott, och Agnes tog om flera gånger, vilket både Dagmar och jag uppmärksammade.
På förmiddagen nästa dag ringde Dagmar och berättade att Agnes hade avlidit hastigt på morgonen.
Jag fick vara med om Dagmars 90-årsdag, 1992, och där var flera av de gamla klasskamraterna. Av dem jag kände lite, så var där Märta och Eyvor, och även Ellen Stensiö, född Wahlberg, som omnämns i kapitlet om Agnes i Nycklar och samtal. Det var Ellen som kom att överleva dem alla, hon avled 2003.
Här ser man Märta, Ellen och Dagmar. Och på det undre fotografiet ser man Eyvor i en grön klänning, som talar med Märta och en dam jag tyvärr har glömt namnet på. Har även glömt namnet på den sitttande kvinnan med en näsduk i handen.
Mitt sista möte med Dagmar, ägde rum på ett boende hon hade flyttat till. Hennes bostad låg högt upp, och hon sa att hon aldrig hade varit så nära himlen.
Den dagen sa Dagmar att hon inte hade ätit. Personalen sa att hon hade ätit, men jag fick lite mat med mig in på rummet. Den sista tjänsten jag kunde göra Dagmar, var att mata henne.
Jag hälsar på de gamla klasskamraterna när jag kan.