Månad: oktober 2020

Det händer saker…

Det kommer snart ut en bok på ellerströms förlag, som handlar om Gunnar Ekelöf, hans första hustru, Gunnel Bergström, och breven han skrev till henne.

Johan Svedjedal skriver om Gunnar Ekelöf och jag om Gunnel Bergström. Karin Boye, som hade en relation med Gunnel Bergström, är givetvis med.

Den här boken kom ut mitt under pandemin, och gick omärkligt förbi. Men den finns där, på Kungliga Biblioteket m.m.

Det här stycket handlade tidigare om en film som skulle göras, och den gjordes, men jag var väldigt orolig eftersom jag filmades i väldigt många timmar och inte kände mig bekväm med det.  Jag talade med SVT men ingen lyssnade på mig.

Jag hade bett att få delta som berättare, och inte i bild – jag har ett otroligt stort fotomaterial om Karin Boye och dem som stod henne nära – men det förslaget godtogs inte. I själva verket blev jag aldrig tillfrågad om mina foton. Det var mycket märkligt.

Nu har jag sett slutresultatet, och det är en stilla liten film, och till min oerhörda lättnad är jag med mindre än en halv minut i filmen. Regissören måste ha insett att jag hade rätt. ( Hon har lovat att allt material ska kastas.)

Johan Svedjedal är däremot med, och det har klippts in delar från en äldre TV-produktion om Karin Boye, av Tone Bengtsson, (1934 – 1999).

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland vill jag bara förmedla några tankar, eller ge vidare en ögonblicksbild av något, som en av Kajsa Rootzén (1904-1978).

I går när jag skrev om Sara Ekwall, så nämnde jag en annan gammal dam, men bestämde mig för att inte blanda ihop dem. Det var Kajsa Rootzén, som var musikkritiker och författare.

Kajsa Rootzén var vän med Karin Boye och Margot Hanel, och uppenbarligen en nära vän, för när Margot Hanel tog sitt liv den 30 maj 1941, så  efterlämnade hon ett testamente – visserligen inte giltigt, men ändå ett testamente – där Kajsa Rootzén nämndes.

Jag har inte tillgång till testamentet nu, men jag vet att Kajsa Rootzén, utöver det som var skrivet, fick en blå glasskål från hemmet, och hon måste dessutom ha fått välja bland Karin Boyes alster, för hos familjen Rootzén finns ett häfte med anteckningar av Karin Boye från åren 1917 – 1921. Margot Abenius döpte häftet till Tankejournalen, och lät trycka det i Varia i Samlade skrifter av Karin Boye. 

Det blev aldrig så att jag träffade Kajsa Rootzén, men eftersom hon var katolik, och jag under en tid gick i katolsk lära hos en av hennes goda vänner, Dominikansystern Catharina Broomé,  så fick jag av en händelse veta lite om hennes situation.

Jag kom att tänka på det här i dag när jag åt några smörgåsar till lunch, för så var det med Kajsa Rootzén – hon klarade sig på det och ett glas vin till kvällen.  Jag minns inte vem som berättade det, möjligen Barbro Alving, men syster Catharina berättade att hon hade hälsat på Kajsa Rootzén på hemmet, och att hon hade suttit och läst tidningen när hon kom. Upp och ner.

Jag tycker det är en så härlig bild.

Man kanske blir sådan, men det verkar inte olyckligt.

Jag har många gånger tänkt att man skulle stupa på sin post på KB, d v s somna över böckerna, som man ibland ser låntagare göra där, om än inte sovande den långa sömnen.

Jag minns en mycket väklädd dam som kom till forskarsalen i stort sett dagligen. Hon var mycket gammal och hade doktorerat på 20-talet redan. Men hon fortsatte arbeta, ständigt intresserad. Hon intog sin lunch i Sumlen, och pratade med andra forskare. Så småningom började hon gå med käpp. Och en dag försvann hon.
Jag fick veta att hon hade avlidit, men att det inte hade varit någon begravning. Hennes kropp hade överlämnats till forskning.

Ja, så kan det också bli.

 

 

 

 

Sara Ekwall

Det är när jag ser ut över pappershögarna som jag försöker sortera, som jag ibland kommer att tänka på den verkligen trogna Birgitta-forskaren, Sara Ekwall (1895-1988)

. 

I början av mitt letande, som jag så småningom förstod var ett forskande, dök det hela tiden upp nya namn – det var Karin Boyes gamla vänner från Uppsala som jag träffade på Kungliga Biblioteket, Allan Sjöding t ex, som nämnde olika personer jag borde kontakta, bland andra Sara Ekwall, som delade en dubblett med Karin Boye i Uppsala, i mitten av 20-talet.

Jag vet inte mycket om Saras Ekwalls liv utöver att hon ägnade en stor del av sitt liv – kanske hela – åt den Heliga Birgitta, både i Sverige och Italien. Hennes bidrag finns publicerade i Fornvännen, Historisk tidskrift, Konsthistorisk tidskrift och Kyrkohistorisk tidskrift, m m. Hon var ogift och hade inga barn, men huruvida det var självvalt, det vet jag inte. Det har sagts mig att hon hade en bror som försörjde henne.

Jag hade bett att få tala med Sara Ekwall, och vi träffades på Handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva, Universitetsbiblioteket, i Uppsala.

På den tiden såg Handskriftsavdelningen helt annorlunda ut, inga säkerhetsanordningar och bestämmelser som nu, utan vi satt inne på Handskriftsavdelningen i var sin fåtölj och talades vid, och jag minns att hon hade kappan på sig inomhus.

Sara Ekwall hade nog passerat de 80 då, hon var född 1895, och var en tunn och lite skäggig gammal dam, som försvann ner i stolen.

Jag tror inte de hade mycket gemensamt, de studerade båda, men Sara berättade att under den tiden som de delade bostad, så var Karin Boye uppvaktad av poeten Nils Svanberg. Det var en uppvaktning som hon inte var så förtjust i.

De hade emellertid bestämt sig för att träffas – fem gånger – och vid ett sådant tillfälle då de träffades hemma hos Karin, så kysste han henne. Efteråt sprang Karin Boye in i Saras rum och kastade sig ner på golvet och grät.

Det blev ju ingenting emellan dem. Jag fick en gång ett brev från en vän till Nils Svanberg, och den mannen berättade att han aldrig hämtade sig från sin förälskelse i Karin Boye. (Det är här jag borde uppge källan, men mitt material är som bekant på KB.) Flera av kärleksdikterna han skrev ska ha varit riktade till henne. Han levde inte så länge, han var född 1902 och avled 1939.

Jag har försökt hålla reda på alla jag har intervjuat, och så kom det sig att jag besökte Sara Ekwall då hon låg på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.  Det står omnämnt som ett mentalsjukhus, men jag fick en känsla av att just den avdelning hon var intagen på var mer som ett äldreboende, kanske för personer med demens av olika slag.

Jag hade önskat att jag hade haft en kamera med mig, för jag glömmer aldrig den sal hon bodde i. Det var kanske 20 äldre kvinnor i salen, tio på varje sida av rummet.

Varje patient hade en säng, ett nattduksbord och en stol framför nattduksbordet. Detta stod dikt intill nästa patients säng och nattduksbord, och den intill nästa, osv. Och på den lilla ytan levde varje individ. Jag har för mig att Sara Ekwall hade det sista utrymmet i raden, längst in i rummet, närmast väggen.

Jag var med på Sara Ekwalls begravning, men besökte inte hennes grav förrän många år senare, och fann då att gravstenen var borta, och att det låg en annan person begravd där, en man.

Sara Ekwalls grav skulle finnas kvar till ungefär 2030 och jag kontaktade Kyrkogårdsförvaltningen i Uppsala för att fråga varför den hade använts tidigare än bestämt, och det hade att göra med att ingen längre betalar för graven.  Sara Ekwall ligger begravd intill ett träd, och hennes kvarlevor ska finnas kvar, även om själva gravstenen är borttagen.

Det var Carolina Rediviva som ärvde det Sara Ekwall hade skrivit om Heliga Birgitta och annat. Där finns även utkast till ett testamente och jag har för mig att hon önskade att pengarna hon efterlämnade skulle användas för att översätta vissa handlingar på italienska till svenska. Hur det gick med det vet jag inte.

Men jag glömmer aldrig salen med alla tanterna, och vilken koncentration det måste ha krävt, om hon tidvis var medveten om sin situation, för att leva på detta lilla utrymme. Jag har för mig att hon satt med ryggen mot oss. Jag lyckades inte få kontakt med henne.

Det kan tyckas att det här handlar mer om Sara Ekwall än Karin Boye, men så många av hennes vänner var intressanta i sig, inte enbart för sin vänskap med Karin Boye.

Jag har sökt efter ett foto på Sara Ekwall, men har ännu inte lyckats finna något.  Jag  trodde det skulle finnas bland de foton hon lämnade efter sig, och vände mig till Universitetsbiblioteket och Fråga bibliotekarien, men det fanns ingenting där. Hon finns inte heller i Universitetsbibliotekets porträttkatalog.  Men, föreslog jag, hon kan finnas i någon av böckerna över de olika nationerna i Uppsala.  Och ja, hon fanns där,  i Stockholms nation!

Tack arkivarie Mats Höglund! Tack för hjälpen!

 

Jag är inte ensam…

Det är ofta ensamt och ödsligt i dessa Corona-tider, även om jag har familjen på samma gata, men de måste få leva sitt liv.

Jag har känt väldigt många människor, inte minst Karin Boyes släkt och vänner, men de är med några få undantag borta – det blev många begravningar, och ordet framlidne och framlidna behövs inte. Man glömmer ju ibland att Karin Boye föddes 1900, för 120 år sedan nu i oktober.

Hemma har jag nästan som ett altare, där jag förvarar minnessaker från vänner och släktingar. I dag hittade jag en kastanj på gatan, och den fick mig att tänka på Kajsa Höglund, en av Boyes vänner. Det var Kajsa som lärde mig att lägga kastanjer i fönstret, för att se dem komma fram ur sitt gröna skal.

Kajsa Höglund var den strängaste av Boyes vänner, tills hon slutligen förstod att jag inte var ute efter att skada Karin Boye, eller använda henne på något sätt. Efter det blev hon en av mina närmaste vänner.  Så nära att jag fick hålla begravningstalet för henne, vid den helt borgerliga begravningen.

De har funnits där i mitt liv under många år, alla dessa vänner och släktingar till Karin Boye, och de har verkligen hjälpt mig, nästan som en utökad familj.

Bredvid mig på arbetsbordet ligger en liten hög med skrifter. Det är en bok om kristendomen som en gång har ägts av Anita Nathorst, Karin Boyes sista kärlek, och en bok med dikter, S:t Elms eld, skriven av just Anita Nathorst. Hon hade skänkt den till Lydia Wahlström, som var Karin Boyes rektor i Åhlinska skolan. Det var Lydia Wahlströms guddotter Brita Mannerheim som ärvde dem efter Lydia, och hon gav dem i sin tur till mig.

Brita Mannerheim lärde jag känna när jag kom för att tala med hennes make, poeten Augustin Mannerheim som hade skrivit en dikt om Karin Boye, För dig var alla ord djupt allvarliga, till Författarnas LitteraturHistoria, Tredje boken. Det var vid det besöket som det uppdagades att det fanns band till såväl Lydia som till Anita genom Brita. Vi blev också nära vänner.

Bland skrifterna ligger det även några små häften på engelska, The Imitation of Christ.  Jag fick dem en gång i tiden av en kvinna i Östberlin, Freia Eisner, en vän, och något av en partner till Karin Boye.

I samband med andra världskriget flydde Freia till England. Hon var judinna, men ville bli katolik. När vi träffades i Östberlin berättade att hon hade stulit de tre böckerna i en kyrka i England, och hon gav dem till mig – jag tror i förhoppningen att jag också skulle bli katolik. Hon bodde i en liten etta fylld av kors, helgonbilder och medaljonger.

Vi höll kontakt in i det sista, jag skulle hälsa på henne när jag hade varit i Paris för att fira 200-jubileet av Franska revolutionen i mitten av juli 1989. Men hon svarade inte på telefonen, så jag åkte vidare till Sverige och skrev till henne istället, men fick inga svar. Jag fick så måningom veta att hon redan var avliden sedan några dagar när jag ringde. Jag hade haft så dåligt samvete över att jag inte steg av tåget den gången, så jag var tacksam att få veta det.

När Freia och jag brevväxlade om Karin Boye, så använde Freia ett annat namn för henne – jag antar att det var för att det då var Östberlin och att brev kunde öppnas – hon kallade henne Lorenzo.

Det här är en lång historia, som jag inte kan gå in på nu – det visade sig bland annat att Freia inte var judinna, hon hade inte behövt fly, men om detta får jag berättta en annan gång. Alla brev från Freia och handlingar rörande henne finns på Kungliga Biblioteket, och jag kan inte komma åt dem för närvarande. Men hoppas kunna återkomma.

Men så här kan det gå när man hittar en kastanj på gatan, att det leder till många olika minnen och personer.

Jag vill med detta säga att jag inte är ensam. De håller mig sällskap.