Ruffas matte

När jag gick i pension flyttade jag till Vadstena, utan att känna en enda människa.  Men under mina promenader längs Strandpromenaden kom jag att hälsa på många hundar, och kom i samtal med deras hussar och mattar.

En dag, på väg ut mot fyren, träffade jag en kvinna som hade en liten rufsig svart hund, som hon sa hette Ruffa.

Jag sa att jag hade känt en Ruffa, Barbro Alvings dotter, och så kom det sig att vi började prata, kvinnan och jag.

Jag hade tänkt börja gå på Vadstena Folkhögskola, på Empiren, deras kurs för seniorer, och det hade kvinnan också tänkt, så jag gick till expeditionen och frågade om jag inte kunde få bli placerad i samma grupp som M. Lignell, som jag hade fått veta att hon hette.

Den jag talade med, letade efter kvinnans namn, och sa sedan: Lignell… Lundberg.

Men!

Jag ringde genast och frågade om M. hade känt Karin Lignell-Lundberg, och det visade sig vara hennes faster.

Karin Lignell-Lundberg var vän med Karin Boye sedan åren på Åhlinska skolan, och det finns brev där Karin Boye berättar att hon har gift sig, m.m.

Jag hade aldrig sett något foto på henne, men M. sa att hon hade foton i flera album, och även på Karin Boye.

Så småningom fick jag ta del av Karin Lignell-Lundbergs fotoalbum, och där fanns bland annat detta foto på henne själv 1917, och det glada fotot av Karin som måste ha varit taget efter 1920, då hon tog studenten.

Jag blir ju ibland förundrad över hur jag finner material. Hade jag gått ut en kvart senare, hade vi kanske aldrig börjat talas vid. 

Jag har fått många vänner genom mitt Karin Boye-arbete. Och så blev det även den här gången. M. och jag träffas och håller kontakten, och det är väldigt trevligt.

Men lilla Ruffa däremot finns inte mer.

Ett tillägg, efter att ha talat med M.:

Det var så att en stor hund hoppade över ett staket och bet ihjäl Ruffa framför M. som inte hade en möjlighet att rädda henne. En oförglömlig händelse som hon emellanåt drabbas av.  De stod varandra väldigt nära.

 

 

 

Mycket nöje! Äpplet faller inte långt från trädet.

I dag hade jag lagt papperen i ordning, för nu skulle jag minsann börja skriva om mitt Boye-arbete ungefär från början, utöver det jag redan hade skrivit.

Men jag skulle bara göra i ordning lite i bostaden innan jag började, och så sopade jag fram ett papper från under soffan – och hur just det har hamnat där, är ett mysterium. Men det är roligt att börja arbetet med det. Det är full fart på en gång!

Några saker man bör veta innan man läser brevet:

När boken om Karin Boye, ”Drabbad av renhet” av Margit Abenius, utkom 1950 möttes den av en hel del kritik.

Abenius kritiserar bland annat Josef Riwkin, en av dem som var med och startade tidskriften Spektrum tillsammans med Boye, (han var även hennes älskare), och Abenius menar att tillvaron i kretsen omkring honom, hörde till det som gav upphov till Karin Boyes undergång.  Hon mottog upprörda brev på grund av det, bland annat från Josef Riwkins syster, fotografen Anna Riwkin-Brick.

Det var många som ville rycka ut och försvara Riwkin, bland annat journalisten Barbro Alving, ”Bang”, men jag tror aldrig det skrevs något gemensamt brev, i alla fall inte något som jag känner till att det skulle ha publicerats.

En person som hade uppgetts som källa i ”Drabbad av renhet”, var Vilhelm Scharp som hade varit lektor i Berlin under den tiden som Karin Boye befann sig där, och som hörde till vänkretsen. Han protesterade i Dagens Nyheter mot att ha blivit felaktigt citerad i boken, och kritiserade därutöver Abenius för hur hon hade beskrivit kretsen omkring Josef Riwkin.

Här skulle jag gärna vilja ange datum, men mitt problem är att alla mina papper om Karin Boye finns på Kungliga Biblioteket, så jag har inte tillgång till materialet, i synnerhet nu när jag inte bor i Stockholm. Skälet till det är att det har brunnit flera gånger hos några i Karin Boyes vänkrets, så att originalbrev m.m. har förstörts, och jag har aldrig kunnat glömma det, så jag har skänkt allting utom fotografier till KB, men även det är en oro. Det senaste som har hänt är att ett väldigt fint porträtt av en av Karin Boyes barndomsvänner,  förstördes i en brand.

Tillägg: Journalisten Tobias Wikström har hjälpt mig med datum.  Vilhelm Scharps första inlägg i DN stod den 8/12 1950. Margit Abenius svar och Vilhelm Scharps slutreplik stod den 15/12, 1950.

Men, för att återgå till brevet.

De flesta har väl uppmärksammat att Alex Schulman har gett ut en bok som heter ”Bränn alla mina brev”, som handlar om hans morföräldrar, Sven och Karin Stolpe, och om Karin Stolpes kärleksrelation med Olof Lagercrantz.

Här är ett brev från den dagsaktuelle Sven Stolpe. Han kunde ju, likt sitt barnbarn, säga vad som helst, och det här brevet som jag nu ska citera är ett lysande exempel på det.

Det är Fil. Lic. Sven Stolpe som skriver från Valåsen den 8.12. 1950.

”Bäste dr Scharp!

Med största intresse har jag i DN läst Er gensaga mot Margit Abenius. Ni anser att hon ger en för ful bild av Riwkinkretsen samt att det icke skadat Karin Boye.

Jag ämnar ingripa i denna strid, därför att jag har ett ypperligt primärmaterial. Enligt min mening ger Margit Abenius en förskönad bild av denna krets. Jag dömer den efter följande.

  1. Egna intryck av dess medlemmars otroliga förfall. 2. En skildring av en hos Riwkin anställd ung dam, som överlämnades till mig 1932, och som ger klart besked om hur alla där låg med alla; flickan själv blev indragen. 3. Ett uttalande av Karin Boye som uttrycker hennes djupa avsky för promiskuiteten i kretsen och för dess allmänna moraliska upplösning. 4. Två stora brev från den person som jag alltjämt anser stod Karin närmast och som i allt bestyrker eller skärper Margit Abenius skildring.

Jag tycker att det är rätt att Ni protesterar mot att ha blivit anförd som källa för uppgifter vilka Ni icke godkänner. Men var har detta skett i boken?/ För Berlin kanske. Men jag talar om Riwkinkretsen.

Min mening är denna: Karin Boyes tragedi berodde till stor del på den besudling hon råkade ut för i Riwkinkretsen. Hon kunde aldrig resa sig från detta gyttjebad. Hennes personliga problem skulle i och för sig ha kunnat finna en lösning.

Jag har alltid betraktat Eder som den sakligaste bland de sakliga. Dess mer förvånar mig Er insändare. Jag tror att Ni helt enkelt icke vet vad Ni talar om jag.  Om jag i min stora artikel kommer att ta ställning mot Eder, så vet Ni alltså vad det beror på.

Med utmärkt högaktning

Sven Stolpe.

Jag har letat efter artikeln som Stolpe skrev att han skulle skriva, men jag har inte lyckats hitta den. Det är möjligt att den aldrig skrevs, eller att den finns som utkast i hans efterlämnade papper. 

Margit Abenius fick så pass mycket kritik att hon i nästa upplaga fick införa rättelser, och hon skrev om dem i ett nytt förord.