Jag tänker på fotografiet som täcker min blogg – Karin Boye på en balkong i Berlin, 1933.
Det där fotografiet glädjer mig mycket, eftersom hon ler på ett sätt som får mig att tro att hon är rätt nöjd med det jag gör.
I början av arbetet:
Jag hade ju precis kommit till Kungliga biblioteket, (där Karin Boye själv satt och arbetade på sin tid), och upptäckt att det fanns något som hette Handskriftsavdelningen, och att det fanns originalbrev från Karin Boye där. Och brev till henne. Det var en helt ny värld.
När jag nu efteråt betraktar den där tiden så förstår jag att det var det lesbiska och förklaringen till självmordet som intresserade mig mest, men där i början var allt nytt och intressant. Jag var rätt andäktig ett tag.
Till att börja med var det ett litet brevkort som jag blev intresserad av. Karin Boye skrev till en kvinna som hette Rosa Fitinghoff den 7 januari 1941, och bad om ursäkt.
”Det var så obeskrivligt förtjusande. Att jag var ur jämvikt och bar mig lite illa åt vet jag att du förlåter, för du är en rar och förstående människa. Allt har förresten ordnat sig, min vän här är mycket bättre och klarar sig bra, och jag reser i dag med lugnt samvete.
Och redan där var det flera frågor. Vad hade hänt? Och vem var vännen?
Vart skulle hon åka, och varför med lugnt samvete?
Efterkloka tankar:
Det kunde vara någon av två vänner. Den ena var Margot Hanel, en tysk-judisk kvinna från Berlin som hon levde tillsammans med sedan 1934, och den andra den svårt cancersjuka teologen Anita Nathorst, som bodde i Alingsås, och som Karin Boye besökte då och då för att hjälpa.
Vid den här tiden hade både Karin Boye och Margot Hanel varit sjuka i influensa och hade tagit hand om varandra, så det kan ha varit att Margot nu hade blivit bättre, så att Karin Boye kunde åka.
Den resan hon nämner, kan gälla ett besök hos Anita Nathorst, men även senare en resa till den så kallade Svenska Veckan i Köpenhamn, som ägde rum i januari 1941, där man kan säga att Sverige visade sin solidaritet med det ockuperade Danmark, genom kultur. Karin Boye skulle läsa ur sin nyutkomna bok Kallocain där.
Anita Nathorst hade blivit sämre ett tag, men hade återhämtat sig, och det var möjligen det som gjorde att Karin Boye tyckte att hon kunde resa med lugnt samvete.
Men vad hade hänt hos Rosa Fitinghoff?
Jag skulle få svar på det flera år senare. Jag gick då en fortbildning på Teaterhögskolan i Stockholm, och på något sätt fick vår sånglärare, Torsten Föllinger reda på det. Han berättade då att han hade varit på ett nyårskalas hemma hos Rosa Fitinghoff, och att Karin Boye hade varit där.
Där fanns ett mycket vackert dukat bord, som ett riktigt julbord, och han berättade att Karin Boye brast i gråt när hon fick se det.
Det finns flera vittnesmål om att hon var mycket skör vid den här tiden. Hon befann sig ju i två världar, dels med Margot som var starkt beroende av henne och dels med den svårt sjuka Anita, som inte var en partner, men en kvinna hon älskade, ”som aldrig förr”, som Margot skrev i ett brev till en väninna, en tid efter Karin Boyes död.
Jag vet också att Karin Boye var rädd inför resan till Köpenhamn, rädd att tyskarna skulle gripa henne på grund av innehållet i Kallocain – boken såldes inte öppet i Köpenhamn.
För att återgå till Rosa Fitinghoff, så hade hon inga barn, men däremot en arvinge, som jag för närvarande inte har tillgång till namnet på. Jag talade med henne en gång och hon sa att hon hade ett foto från den festen, där Karin Boye syntes, och det var ju anmärkningsvärt. Hon lade det under sin telefon, för att jag skulle få det. Men sedan avled hon och hennes make letade förgäves åt mig.
Han fann senare flera foton som han skänkte mig, men Karin Boye finns inte med där, kanske hade hans hustru bara trott det – men fotografiet föreställer säkert ett sådant vackert bord, som det Karin Boye brast i gråt över. Kanske även över sammanhanget.
Rosa Fitinghoff står nästan inne i hörnet, med en vit krage och ett svart halsband.
Jag skulle få ett ytterligare vittnesbörd på Teaterhögskolan, ett lika oväntat som det från Torsten Föllinger. Det var en annan lärare på skolan, Birgitta Heyman, som berättade för mig att hon hade träffat Anita Nathorst i sin ungdom.
Anita Nathorst var klassföreståndare i Djursholms Samskola i Danderyd, och Birgitta hade varit hennes elev.
Birgitta berättade att Anita Nathorst stod stilla vid ett fönster i klassrummet och tittade ut, när hon bad Birgitta komma fram till henne.
Anita Nathorst hade redan då cancer, och sedan flera år ett öppet sår efter en misslyckad behandling. När Birgitta kom fram till henne sa Anita att hon hade så ont att hon inte kunde röra sig, och hon bad Birgitta hjälpa henne ut ur klassrummet, vilket hon gjorde.
Jag har aldrig glömt den berättelsen.
Åter till de där första dagarna i juli 1977.
Det var då som mitt samlande startade, jag beställde fram material och tog kopior, och det var då jag började kontakta människor och bad att få intervjua dem, och att få låna deras brev och fotografier för att kopiera dem.
Och det var vid den tiden jag träffade fler och fler av Karin Boyes gamla vänner, och fick höra allvarsord om att det inte var det privata som var det viktiga, utan Karin Boyes verk. De ville verkligen skydda hennes minne.
Men det blev just det privata, och mina privata relationer med Karin Boyes släkt och vänner, som blev min nisch.
Men jag visste inte att jag en dag skulle sitta här, när det snart är 2020, och fortfarande skriva om Karin Boye och dem som stod henne nära.
Gott nytt år!!!
Pia-Kristina Garde