Var vänlig kontakta Poliskommissarie S.
Så stod det bland annat på det visitkort jag fann innanför min dörr, någon gång under våren 1986. Jag kan inte säga exakt datum, eftersom mina papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, och det betyder också att flera citat i den här texten blir ungefärliga, som jag minns dem.
Det handlar om Olof Palme.
Hans namn har förekommit i två gånger under mitt arbete med Karin Boye.
Ungefär vid tiden för mordet intervjuade jag en gammal dam som hette Calla Anrick. Hon hade likt Karin Boye gått på Åhlinska skolan, men hon var äldre, född 1895. Karin Boye var född 1900.
Som representanter för Åhlinska skolan reste båda till Dalarna, för att hylla skolans studierektor Lydia Wahlström, då hon fyllde 60 år, 1929.
Det finns en hel del att berätta om den intervjun, men jag får lämna det till ett annat tillfälle, men jag kan säga att de under resan hade börjat diskutera politik, och Karin Boye, som då var aktiv inom Clarté och vänsterorienterad, hade sagt att man skulle ”skära halsen av hela borgerligheten med ett enda snitt”. Calla Anrick sa att hon fullkomligt avskydde Karin Boye.
Med stor sannolikhet Calla Anrick, Lyda Wahlström och Karin Boye.
Calla Anrick sa också att hon var mycket konservativ, mörkt blå, och om inte någon redan hade skjutit Palme, så hade hon kunnat göra det själv. Hon hörde till dem som firade i champagne.
Det har funnits tillfällen då jag har velat resa mig upp och tacka för mig, men Calla Anrick hade en hel del att lära mig om andan på Åhlinska skolan, så jag stannade, trots allt. Och höll koll på henne fram till att hon avled år 2000, 105 år gammal.
Den andra gången Olof Palme förekom var då jag ringde upp ovanstående poliskommissarie, och han och en kollega kom hem för att tala med mig. Men varför?
Jo, de hade mottagit ett brev, som handlade om mig, och mordet på Olof Palme.
Här måste jag backa till i början av 80-talet, då jag fick kontakt med en kvinna som utgav sig för att vara släkt med Karin Boyes partner, Margot Hanel.
Hon hade skrivit till flera släktingar och vänner till Karin Boye, för att få upplysningar om vad som hade hänt Margot Hanel, och de hade svarat. De var nu avlidna, så för mig var det väldigt intressant att få veta vad de hade skrivit.
Vi började vår korrespondens, men breven blev mer och mer obehagliga, krävande, och även om jag framhärdade ganska länge för att få ta del av hennes brev, så kände jag efter ett tag att jag måste dra mig tillbaka. Hon ville bland mycket annat möta mig på havets botten. Så jag avslutade vår korrespondens. Trodde jag.
Efter en tid kom det ett brev med hennes dödsannons i, tillsammans med ett brev från henne själv där det stod att jag var ansvarig för hennes död.
Vid det laget hade jag fått veta att hon förföljde även andra människor. Det hände mycket mer, och jag får återkomma om det, men det förekom bland annat en polisanmälan mot henne.
För att återgå till 1986.
De båda poliserna kom hem till mig, och frågade var jag befann mig vid tiden för mordet, och jag kunde då berätta att jag befann mig i Paris.
Det hade emellertid kommit ett brev där det stod att jag avskydde Palme, och att även om jag inte hade skjutit honom, så hade jag säkert varit med och planerat mordet.
Poliserna satt vid fönstret och läste ur brevet för mig. Tack vare ljuset från fönstret kunde jag se texten lysa genom, och kände igen den speciella handstilen. Jag frågade om brevet var avsänt från en viss stad. När de bekräftade det, kunde jag berätta om kvinnan och om hennes förföljelse av mig, och andra personer. Jag visade dem även andra brev från henne.
De förstod, och jag har aldrig mer haft med Palme-utredningen att göra.
Jag drabbades fortsättningsvis av kvinnan, och fick under ganska många år leva med skyddade uppgifter. Jag har mycket att berätta om detta, men jag måste ännu så länge avstå.
När jag hade återvänt från Paris, gick jag till Norra Real där det fanns kondoleansböcker utlagda, och skrev att jag skulle dedicera den bok jag arbetade med om överlevande från koncentrationslägren, till min gudson, och till Olof Palmes minne.
Jag höll det löftet, även om det tog många år. När jag 2004 fick det första exemplaret av boken, ”De dödsdömda vittnar – 60 år senare”, cyklade jag till Socialdemokraternas hus på Sveavägen, och bad dem sända den till Lisbeth Palme, tillsammans med en hälsning. Jag hörde emellertid aldrig från henne, och vet inte om boken någonsin sändes till henne.
Jag träffade Olof Palme 1983.
Vi skulle båda uppträda i Storkyrkan, det handlade om Yassir Arafats besök i Sverige, och var ett möte organiserat av Svenska kyrkan och Judiska Församlingen m fl. Olof Palme och flera andra skulle tala, och jag skulle läsa dikter.
Olof Palme hade först lämnat återbud, så det var en överraskning när vi träffades i sakristian, innan mötet. Jag sträckte fram min hand för att hälsa, och minns att han ryggade tillbaka.
Den sista gången jag såg Olof Palme var i Kungsträdgården. Jag minns inte alls sammanhanget, eller när, bara att han log mot mig som då satt i publiken.
Han citerade några ord som rörde mig, och jag tror att det var följande kinesiska ordspråk:
”Den som har planterat ett träd, har inte levt förgäves.”