Månad: mars 2019

Det var min mor, Mirjam Svenhard, som vid något tillfälle sa att jag borde skriva boken om arbetet med Karin Boye, det vill säga om hur jag letade efter henne.
Jag hade nog tänkt det själv, men hon formulerade det. Andra har föreslagit att jag skulle skriva mina memoarer på grund av allt jag har varit med om tack vare mina olika projekt, och det blir en blandning, men med fokus på arbetet. Något av det privata kan vara intressant.

Två män påverkade mig mycket från början, författarna Lars Forssell och Olof Lagercrantz.

Lars Forssell.

Jag arbetade som påklädare på Stockholms Stadsteater när jag var 17 år.
Vid den tiden, 1968, spelades Lars Forssells pjäs om Drottning Kristina, Christina Alexandra på Stadsteatern, och det var en av mina stora teaterupplevelser, och inte bara det, utan orden drabbade mig.

”Då tänder vi ett ljus, min vän,
då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen
och älskar tills att sommaren
slår ut som ljung och ögontröst
trots natt och höst, min sorgsna vän,
i våra kroppars hus.”

Jag brukade ligga nersjunken i drottningens stora säng i kulissen, omgiven av kuddar och spetsar, under en 4 meter hög sänghimmel med tunga blå sammetsförhängen, och se föreställningen, kväll efter kväll.

Det finns en kärlekshistoria i pjäsen, den mellan Drottning Kristina och Ebba Sparre, och det väckte något i mig, tankar om det lesbiska, tankar om kärlek, och om en innerlig passion.

”O Gud, låt min älskade komma!
Hon är dag, hon är natt, hon är blomma…”

När jag studerade i USA sände min mamma en bok av Lars Forssell – hon visste hur tagen jag var av pjäsen – och det fick mig att så småningom våga kontakta honom angående mitt skrivande.

Olof Lagercrantz.

Mamma sände mig även en bok av Olof Lagercrantz, Dagbok, från 1954, och den boken blev en befrielse, eftersom den visade på ett fritt sätt att skriva, som jag aldrig hade sett förr. Det går att skriva i dagboksform, det man kan säga att jag gör just nu.

Olof Lagercrantz, kom att skriva ett av de första breven till mig om Karin Boye, (jag får återkomma om det), och det var han som gav mig rådet att besöka Kungliga Biblioteket, som under många år kom att bli som ett andra hem för mig.
Min andra bok om Karin Boye: Okända brev och berättelser, är delvis dedicerad till Olof Lagercrantz, med ett tack för just det rådet.

 

Tack och lov för mina anteckningar!
Jag fann plötsligt en text om min USA vistelse och om resan hem från USA, 1976.
Jag gick på teaterskola i Hollywood, och levde helt i den världen, men hade samtidigt börjat tänka på detta med Karin Boye.

Vid ett tillfälle var det några journalister från Expressen på besök, och vi träffades i The Polo Lounge på Beverly Hills Hotel i Los Angeles. Vid det tillfället tog jag i hand med flera av journalisterna, bland annat framlidne Hemming Sten, på att jag skulle genomföra min idé om Karin Boye.

En av journalisterna lovade skaffa mig Margit Abenius biografi över Karin Boye, Drabbad av renhet, och Hemming Sten sa, att om jag menade allvar med detta, så skulle han presentera mig för Leif Björk, som en gång i tiden hade varit gift med Karin Boye.

– Gift?!

Det hade jag ingen aning om. Vad visste jag egentligen om henne? Hon skrev, hon var lesbisk, och hon tog sitt liv, 1941. Det var allt.

Jag gick hem och ringde ett collect call till min mamma Mirjam, och bad henne skaffa fram adresser till Karin Boye-släktingar och vänner, och så började det.
Jag fick efter en tid ett riktigt engagerat brev, som jag har lagt på ett väldigt bra ställe för att kunna använda i just det här sammanhanget – så bra att jag inte kan hitta det just nu, men jag minns en del.
Det var adresserna till en kvinna som hette Boye – som visade sig inte vara släkt – till en man som hette Aminodow Riwkin, och till poeten Gunnar Ekelöfs hustru, Ingrid Ekelöf.

Varför Riwkin, varför Ekelöf?
Mamma tyckte sig minnas att Karin Boye någon gång hade gått emellan Ekelöf och hans första hustru, men hon visste inte hur det egentligen förhöll sig med det.
En Riwkin hade tillsammans med Karin Boye startat en tidskrift som hette Spektrum. Det var viktigt.

Jag skrev, men tyvärr har jag inte kvar kopior av vad jag skrev.

Det var Josef Riwkin, som startade Spektrum tillsammans med Karin Boye och Erik Mesterton. Josef Riwkins syster var den mycket kända fotografen Anna Riwkin-Brick. 

Ingrid Ekelöf svarade mig. (I de här anteckningarna har jag inte datum, och kan inte komma åt dem för närvarande.)Hon skrev:

”som svar på ditt brev kan jag bara säga att Karin Boye inte har spelat någon som helst roll i mitt liv. 1932, alltså över 45 år sedan, levde min man, Gunnar Ekelöf, i ett mycket kort äktenskap, från vilket han bröt upp när Karin Boye, som hade homosexuella drag, blev hans rival om hustrun. De var helt unga då. Denna händelse ligger så långt tillbaka i tiden att Gunnar Ekelöf hann komma långt ifrån den. Han bevarade minnet av Karin Boye, som han kände redan tidigare, som en ömtålig och därför alltid hårt utsatt människa.”

Efterkloka ord.
Det var så mycket mer med detta än vad Ingrid Ekelöf skrev, men det fick jag veta först senare.
Jag fick veta en hel del genom att jag så småningom tog kontakt med den första hustrun, Gunnel Bergström, och intervjuade henne. Efter hennes död, 1981, fick jag kontakt med hennes systerson, Paul Nossborn, och fick veta att det fanns mer än 50 brev från Gunnar Ekelöf till Gunnel Bergström. Nu många år senare har litteraturprofessor Johan Svedjedal och jag skrivit en bok om detta, som ska tryckas våren eller hösten 2020, på ellerströms förlag.

Drabbad av renhet kom, och jag försökte läsa den, men jag tyckte det var svårt att ta sig genom boken.
Det var många namn, några kände jag igen, men många var okända för mig, och där stod ord jag inte förstod. Jag var ju fortfarande kvar i USA och hade inget uppslagsverk och inget lexikon.
Jag skrev: ”Men, ska det verkligen vara nödvändigt? När kommer Karin? Karin själv? Jag skrev: Det är ord, teorier, ord. Det är inte det här jag söker.

Jag gick till biblioteket på University of California, Los Angeles, och hittade en artikel om Karin Boye och Clarté, och där stod det om Leif Björk, ”en ung ivrig clarteist”. Äktenskapet varade mellan 1929 – 1932.

Det stod också att Karin Boye gick i psykoanalys för en analytiker som hette Alfhild Tamm, och för en analytiker i Berlin. Vem?!
Lever de? Vill de berätta?

Alfhild Tamm var sedan många år avliden, men den andre analytikern i Berlin, Walter Schindler, fann jag faktiskt i London så småningom, och han ville gärna prata med mig. Jag får återkomma om det.

I slutet av april lämnade jag USA.
Jag bestämde mig på några sekunder. Jag hade varit vid havet och åkte rakt in i en nästan ogenomtränglig dimma, som inte var en dimma, utan luftföroreningar, som i alla fall då, låg som ett smutsigt täcke över Hollywood-området.

Fjorton dagar senare var jag i Europa, på väg hem genom ett antal länder. Det var på en strand i Grekland som jag hittade en svensk tidning, och fick se att Signe Boye hade avlidit, 100 år gammal.

”En dotter till den bortgångna var författarinnan Karin Boye, som avled 1941.”

Jag kom för sent.

När man har ägnat mer än 40 år åt en människa, som jag har gjort med Karin Boye, så kan man ju tycka att man borde förstå den personen, och det kanske jag gör ibland, men, som jag brukar säga när jag talar om henne, det här är min tolkning, någon annan skulle kanske se det på ett helt annat sätt och dra helt andra slutsatser.

I början av mitt arbete träffade jag en grupp lesbiska kvinnor i Norge. Jag vände mig till dem för att få veta hur de såg på Karin Boye, och de svarade mig efter en tid att de inte tänkte på henne alls egentligen – att hon är en negativ förebild för lesbiska kvinnor, för att hon begick självmord. Och så har det nog varit under många år, sorgligt nog.

Men, jag tror inte alls att hon tog sitt liv för att hon var lesbisk (eller bisexuell snarare), utan för att det var så mycket som pågick i hennes själ och i hennes liv. Världskrig, förtryck, skrivande, svåra personliga relationer; hon levde med en kvinna, men älskade en annan döende, kvinna, som älskade en man… Hennes relation till döden var ju också mycket speciell, så sammanblandad med kärlek, längtan och vila.

Jag träffade en gång författaren Olof Lagercrantz på Kungliga Biblioteket . Hans biografi över August Strindberg (med samma titel), hade nyligen kommit ut, och han var mycket deprimerad. Någon slags efterreaktion på det stora arbetet, kanske.  Jag skulle intervjua honom vid det tillfället, men det var stört omöjligt. Det var inte mycket han sa.

Kanske var det något motsvarande som hände Karin Boye – utöver all  tragedi omkring henne – när hon hade skrivit Kallocain. Den kom ju ut 1940, inte långt innan hon tog sitt liv, i april 1941.

 

 

 

Sådana frågor kan man få av journalister när man skriver om Karin Boye. Det är en fråga som aldrig skulle ställas om jag skrev om Vilhelm Moberg.

Man är på sätt och vis fredlös när man skriver om Karin Boye, på samma sätt som hon var mot slutet av sitt liv, och är fortfarande för den som känner sig hågad att koncentrera sig på hennes sexualitet.

För några år sedan kom det ut en roman om Karin Boyes tid i Berlin, och jag har nog sällan läst så mycket om oralsex och andra sexuella övningar som i den boken, om människor som har funnits i verkligheten, och som inte kan värja sig.

Författaren som kallar sin bok ”en fri litterär fantasi”, tycks ha glömt att hon skriver om två personer som båda tog sitt liv vid ung ålder, Karin Boye var 40 år, och Margot Hanel, hennes partner som tog sitt liv en kort tid efter Karin Boye, var 29 år gammal.

Jag sände några ord av Karin Boye till författaren:

Det en gång sagda blir alltid sagt

och står till tidernas slut,

och ingen ångestnatt har makt

att plåna det ordet ut. 

 

Den här författaren var dock inte den första som använde sig av Karin Boye, på ett sådant sätt.  Karin Boye hade under 30-talet ett kort förhållande med litteraturhistorikern Victor Svanberg, och 1970 gav han ut sina memoarer, Leva för att leva.

I boken beskriver han samlag med Karin Boye, delvis i detalj – något han inte gör med någon annan person – och det blev en skandal, och en chock för dem som stod henne nära. Jag förstod långt senare att just det här var ett av skälen till att hennes släkt och vänner så ihärdigt insisterade på att jag inte skulle ägna mig åt hennes privatliv. Det tog lång tid att få människors förtroenden på grund av det.

Man kan säga att jag fick en utökad familj när det här började, och några av dem jag lärde känna kom att bli mycket nära vänner, som jag hade förmånen att följa hela vägen.

De var även mycket vänliga människor, som med stort tålamod tog sig an den här obildade personen. Jag har inte gått så mycket i skolan på grund av  min bakgrund. 

Man kan säga att vänskapen med dem blev mitt universitet. Jag är mycket tacksam för det.

Lite fakta om mig, och om hur det här kom sig.

Några av er kanske vet att jag en gång var skådespelare till yrket, men det är nog få som vet att jag fann livet inom teatern så svårt, att jag redan efter 4 år bestämde mig för att lämna det hela, och följa efter min släkt som hade flyttat till USA på omkring 1950.

Jag började trots allt på en teaterskola i Los Angeles, och det var under den tiden jag började skriva. Dikter mest.

Jag hade redan under scenskoletiden varit på en klubb för homosexuella i Malmö, och även förälskat mig i en kvinna, men det blev ingenting med det där. Det var för tidigt.

Karin Boye fanns där med sina dikter, men det var bara en av dikterna jag brydde mig om, och det var Hur kan jag säga…  den dikten jag hade med mig till USA.

Det var inte mycket jag visste om Karin Boye, bara att hon var lesbisk och att hon begick självmord.  Jag var aldrig särskilt intresserad av henne. En recensent skrev för några år sedan om det hon kallade min idoldyrkan, men det är verkligen inte så.  Det var snarare så att jag så småningom blev fascinerad av hennes öde, och av människorna omkring henne. Och att jag älskar att forska.

Jag hade en annan dikt med mig till USA, Smekning, av poeten Gunnar Ekelöf. Jag visste ännu mindre om honom, och anade inte då att jag en dag skulle komma att skriva om honom, och om hans första hustru Gunnel Bergström, som hade en relation med Karin Boye.

Men för att återgå till tiden i USA. Det var under en av lektionerna när vi improviserade, som jag upptäckte en av skådespelerskorna, en kvinna som jag bara minns som Dale. Hon var blond, kortklippt och mycket vacker.

Jag tror aldrig vi talades vid ens, jag bara såg henne på avstånd och minns att jag ville kyssa henne försiktigt på halsen. Det var mycket oskuldsfullt, även i tanken. Jag brukade öva på att läsa dikterna jag hade med mig, och jag tänkte på Dale, när jag läste Hur kan jag säga...

Jag tror att det var den dikten och det slumrande intresset för det lesbiska som gjorde att jag en natt drömde att jag skulle skriva tre böcker om Karin Boye.

Jag kunde inte ana hur den drömmen skulle komma att styra mitt öde.

Jag har samlat väldigt mycket material om Karin Boye och människorna omkring henne, och det har gått många år. Det har funnits tillfällen då jag ville ge upp – jag tänkte mig en glasskulptur framför Kungliga Biblioteket i Stockholm, fylld av mina papper, som ett tecken på vansinne.  Inte bara mitt, utan även andras. Det lär finnas många samlingar av påbörjade, men aldrig genomförda, projekt på Kungliga Biblioteket.

Det var någon som antydde att jag skulle bli som journalisten Barbro Alving, som i många år samlade material om Elin Wägner, men inte förmådde samla ihop det och skriva om henne, och det där låg sedan över mig som en dov skräck, och åren bara passerade. Men det blev tack och lov både artiklar, fotoutställningar och böcker om Karin Boye.

För en tid sedan blev jag mycket förälskad, och kom till liv efter många års ensamhet och intensivt arbetande, men det blev tyvärr ingenting med den kärlekshistorien.

Jag upplevde det som att uppväckas från de döda, för att sedan få veta att jag måste gå tillbaka till det som kändes som min grav – av papper. Tanken på att stanna där, och bara fortsätta och fortsätta, kändes absolut tröstlös, så den här bloggen kan man säga är min räddning från det.

Jag ser verkligen fram emot att skriva här!

 

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.

 

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så att för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina.

 

Det här är den dikt jag tog med mig till USA 1975, och som förmodligen gav upphov till mitt arbete.

Välkommen till min sida!