Månad: november 2019

Jag tänkte börja så sakteliga att följa mina anteckningar, och jag börjar när kom till Kungliga Biblioteket första gången, 11/7 1977.

Allt möjligt hade hänt innan dess, men det är ett bra datum att hålla sig till. Det fanns en slags ordning i anteckningarna, men det var inte alltid jag skrev datum, så jag får pussla i efterhand.

Det går givetvis inte att skriva om allting, utan jag håller mig till sådant som jag själv fastnat för.

Johan Svedjedal har ju skrivit sin stora bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv, och innan dess skrev han om tidskriften Spektrum som Karin Boye var med om att starta,  Spektrum:  Den svenska drömmen, så det finns så mycket som redan är täckt, och jag håller mig till det mer privata.

Jag träffade författaren Olof Lagercrantz på Wahlström & Widstrands förlag i samband med någon av deras författarträffar. Jag hade gett ut en bok med dikter hos W&W, Jag med dem.

Min mor hade sänt mig Olof Lagercrantz bok Dagbok, till USA, och det var nästan som en uppenbarelse av frihet att läsa den. Så det var en glädje att få träffa honom.

Vi måste ha talat om Karin Boye den kvällen, och han undrade om jag hade varit på Kungliga Biblioteket, och det hade jag inte. Jag hade inte sådan bakgrund. Ordet universitet förekom inte, och tankar om att studera litteratur eller läsa till bibliotekarie, fanns inte.

Men när jag väl kom in där, den 11/7 1977 skrev jag i min dagbok: ”Har nu funnit min plats i livet, Kungliga Bibliotekets läsesal med hyllmeter av böcker i ryggen. Underbart!”

Och så småningom fick jag veta att det fanns något som hette Handskriftsavdelningen, där man bland annat kunde få läsa brev till och från Karin Boye. Jag var så tagen av allt detta. Än mer så, när en av bibliotekarierna lät mig hålla i en av Drottning Kristinas böcker, som hon hade gjort anteckningar i, det var så där så att man inte ville tvätta sina händer efteråt.

När jag hade kommit till KB, sände jag ett kort till Olof Lagercrantz för att berätta det för honom, och det fortsatte jag med, ungefär vid samma datum varje år, fram till 2001. Jag tror inte det blev av 2002, varför minns jag inte, han avled i juli det året.

Olof Lagercrantz var han en av de första som sände mig ett brev om Karin Boye, i september 1977.
Han arbetade då med sin biografi över August Strindberg som gavs ut 1979, under namnet August Strindberg.

Han hade läst min lilla diktsamling, och skrev att jag skulle ”förvalta allt det liv du fått och folk kommer nog att lyssna.

Jag sitter med Strindberg och han tränger ut allt annat så att jag knappast lever själv längre annat än genom honom.

En gång stod jag på däcket till en Finlandsbåt under stjärnor en natt med Karin Boye och jag sa att det är så vackert att man ville falla på knä och hon sa med sin kyligt varma klara röst: Varför gör du inte det då?

En annan gång kysste jag henne i en portgång men hon ville inte släppa in mig för att hon hade en kvinna där, som hon kände förpliktelser mot. Och jag sade att jag ville söka upp henne snart och hon svarade i samma ton som på ångbåten: Det gör du nog inte.

Hej!

Olof Lagercrantz.”

Vi kom att träffas flera gånger efter det, bland annat när jag intervjuade honom, men det får jag återkomma till.

Men nu börjar jag.

Ibland är det svårt att sova.  I mitt fall beror det på en granne, men även på min överbelastade hjärna, som bara inte slutar hålla på (!) med misstag jag begått och smärtsamma minnen.

När jag hamnar i de tillstånden brukar jag titta i en bok av Anna och Fanny Bergström, Vinterns goda ting: Maten Julen Blommorna, med foton av Nisse Peterson, och då går hjärnan åt ett annat håll.  Det är så vackra bilder.

För några nätter sedan bläddrade jag i boken, och fastnade för en bild av en vit Amaryllis.  Den fick mig att tänka på en kvinna som jag intervjuade för många år sedan, i början av mitt Karin Boye-arbete – författarinnan och översättaren Eva Alexanderson (1911 – 1994).

Det var hos henne jag såg vita Amaryllis för första gången. Jag blev lugn av tanken på att jag ska skriva om henne, och somnade.

I början av mina trevande försök att finna min sexualitet, läste jag hennes bok, Kontradans, om två katolska kvinnor som möts då de är på besök i ett kloster i Italien.

Jag sökte upp Eva Alexanderson för att få veta om hon hade några tankar om Karin Boye, och då  bjöd hon hem mig till sig. Hon levde ute i skogen i Rimbo, och jag minns att t o m taxichauffören hade svårt att hitta dit, i det verkligen vita vinterlandskapet.

Eva Alexanderson levde inte ensam där, utan nära författaren och översättaren, Gunnel Wallquist (1918-2016), i ett hus lite längre bort.  Det var så intressant med dessa författarhem, i tystnaden där ute.

Jag ska inte skriva om intervjun nu, bara nämna lite om vad vi talade om på slutet. Det visade sig att även Eva hade gått på Åhlinska skolan, och haft Lydia Wahlström som rektor, som Karin Boye.

Det finns mycket att berätta om Lydia, och hon förekommer överallt i historien, så karismatisk och dominerande som hon tycks ha varit på olika sätt, och hon kom att påverka Evas liv på ett speciellt sätt.

Eva berättade just den här historien då vi tog sällskap till Stockholm på ett gammalt skrangligt tåg, och jag satt där och vinglade med min bandspelare – med nästan ohörbart resultat, så jag får ta det ur minnet.

Eva planerade att läsa historia, men Lydia gav henne inte ett så högt betyg som hon ansåg att hon förtjänade, och det kom att leda Evas liv på helt andra vägar, till skrivande och översättande.  Det kan man ju vara glad för, men vad vet man… hur det hade blivit om det hade blivit historia. Men det var ett bittert minne, för Eva.

Men för att återgå till den sömnlösa natten.

Hade jag bott kvar i Stockholm hade jag vistats dagligen på Kungliga Biblioteket, och jag saknar att ha någonstans att gå där jag träffar människor, och kan sitta och arbeta. Resultatet av tankarna den natten blev att jag kom på hur jag kan leva mitt fortsatta liv här i Östergötland, att jag kan vistas mer i Vadstena, bland annat på Landsarkivet i Vadstena Slott.

Jag har skrivit en del av den här texten, just där, när jag häromdagen sökte upp Eva Alexandersons testamente och bouppteckning, och fick se att hennes samlade papper har gått till Kvinnohistoriska Samlingarna vid Göteborgs Universitetsbibliotek.  Så allt består.

Men jag får återkomma med intervjun.

 

Till Sveriges Författarförbunds 100-årsdag gav Bra Böcker/Wiken 1993 ut ett författarlexikon, Författaren själv, där författare fick skriva om sig själv i tredje person. Det var en från början fransk, och sedan italiensk idé som togs upp av dem.

1189 av Författarförbundets då 1500 medlemmar gjorde så, och jag var en av dem.

Några anmärkningar, om texten.

Jag är lite tveksam till att jag var sex år, (se nedan), möjligen sju eller åtta, men jag lärde mig läsa tidigt, så det kan stämma.

Min far nämns inte alls, men det beror på att han avled redan 1952, när jag var ett år. Föräldrarna låg i skilsmässa eller var redan skilda då.

Jag nämner en bok som heter Det finns ett annat sätt – det är en lekmannabok som handlar om sjuka och döende patienter i Sverige och på ett hospice i England, S:t Christopher´s Hospice.

Jag nämner en spåkvinna, det var egentligen två, som jag slog ihop.

Man kanske ska påminna sig att jag faktiskt skrev de tre böckerna om Karin Boye, och att jag har samlat material sedan 1976, i 43 år nu

”Garde, Pia, född 1951, i Stockholm.

Hennes mamma ville att hon skulle skriva, och medan dottern, sex år gammal, satt vid skrivmaskinen och försökte konstruera så konstiga meningar som möjligt för att det skulle se ut som dikt, försökte modern ivrigt presentera henne som underbarn. Hon blev inget underbarn, men hon blev skådespelerska.

Hennes liv blev allt mer katastrofalt. Modern var sjuk och dottern flyttades mellan fosterhem och anstalter. Hon lyckades formulera en relativt sann bild av detta i Sven Wernströms antologi Protest (1966).

Under den här tiden förlorade hon förmågan att tala riktigt. Antingen skenade hon iväg med ett så överlastat tåg av ord att alla flydde åt alla håll eller så vågade hon inte formulera hela meningar utan brast i gråt i mitten. När hon fick arbete som skådespelare, kunde hon uttrycka sig inom pjäsernas ramar som vissa afatiker som enbart kan formulera svordomar.

Så småningom började hon skriva dikter, Jag med dem (1977) och längre meningar i Det finns ett annat sätt.

En natt drömde hon att hon skulle skriva tre böcker om Karin Boye, och när hon vaknade satte hon igång. Det är ett projekt som fortfarande pågår, 16 år senare. Hon har även fått andra idéer som fortfarande pågår, parallellt.

Frågan är, skriver hon? Eller är det så att hon bara samlar och samlar, inför vintern, inför pensioneringen, för att veta att det finns att göra, den utmätta tid hon har.

Men hon arbetar på, och trots att livet, för att tala Solveig von Schoultz, i mycket verkligen har kuvat henne, så har hon en styrka som inget kan knäcka, och det faktum att hon ännu samlar är tecknet på att hon ännu är vid liv och tror sig veta vad hon gör.

Och dagarna rusar förbi. Trädgården vissnar ner under bördan av ogräs. Solen skiner på andra sidan gardinen som hon har fördragen för datorns skull. Målet är att lära sig leva.

Livet har dock äntligen trängt sig in i hennes värld. Han heter Johan, ”Gud har visat nåd”, och han kom när hon var 39 år.

Spåkvinnan sa att om hon skulle få barn, skulle det bli sent i livet. Tyckte hon om mustascher? Nej. En sådan man skulle det i alla fall bli. Hon såg även målarpenslar. Pia Garde påminde sig detta, när hon hade gift sig med en mustaschprydd galleriägare och då hon födde sent.

Spåkvinnan såg även tre böcker, och Pia Garde hoppas fortfarande att det är sant men skriver ständigt förklarande anteckningar om hon inte hinner färdigt innan hon dör.”

Det är bland annat de anteckningarna jag ska arbeta med nu, för även om det blev så att jag skrev de tre böckerna, så har jag ändå mycket kvar att berätta, och många fotografier.