En vit Amaryllis

Ibland är det svårt att sova.  I mitt fall beror det på en granne, men även på min överbelastade hjärna, som bara inte slutar hålla på (!) med misstag jag begått och smärtsamma minnen.

När jag hamnar i de tillstånden brukar jag titta i en bok av Anna och Fanny Bergström, Vinterns goda ting: Maten Julen Blommorna, med foton av Nisse Peterson, och då går hjärnan åt ett annat håll.  Det är så vackra bilder.

För några nätter sedan bläddrade jag i boken, och fastnade för en bild av en vit Amaryllis.  Den fick mig att tänka på en kvinna som jag intervjuade för många år sedan, i början av mitt Karin Boye-arbete – författarinnan och översättaren Eva Alexanderson (1911 – 1994).

Det var hos henne jag såg vita Amaryllis för första gången. Jag blev lugn av tanken på att jag ska skriva om henne, och somnade.

I början av mina trevande försök att finna min sexualitet, läste jag hennes bok, Kontradans, om två katolska kvinnor som möts då de är på besök i ett kloster i Italien.

Jag sökte upp Eva Alexanderson för att få veta om hon hade några tankar om Karin Boye, och då  bjöd hon hem mig till sig. Hon levde ute i skogen i Rimbo, och jag minns att t o m taxichauffören hade svårt att hitta dit, i det verkligen vita vinterlandskapet.

Eva Alexanderson levde inte ensam där, utan nära författaren och översättaren, Gunnel Wallquist (1918-2016), i ett hus lite längre bort.  Det var så intressant med dessa författarhem, i tystnaden där ute.

Jag ska inte skriva om intervjun nu, bara nämna lite om vad vi talade om på slutet. Det visade sig att även Eva hade gått på Åhlinska skolan, och haft Lydia Wahlström som rektor, som Karin Boye.

Det finns mycket att berätta om Lydia, och hon förekommer överallt i historien, så karismatisk och dominerande som hon tycks ha varit på olika sätt, och hon kom att påverka Evas liv på ett speciellt sätt.

Eva berättade just den här historien då vi tog sällskap till Stockholm på ett gammalt skrangligt tåg, och jag satt där och vinglade med min bandspelare – med nästan ohörbart resultat, så jag får ta det ur minnet.

Eva planerade att läsa historia, men Lydia gav henne inte ett så högt betyg som hon ansåg att hon förtjänade, och det kom att leda Evas liv på helt andra vägar, till skrivande och översättande.  Det kan man ju vara glad för, men vad vet man… hur det hade blivit om det hade blivit historia. Men det var ett bittert minne, för Eva.

Men för att återgå till den sömnlösa natten.

Hade jag bott kvar i Stockholm hade jag vistats dagligen på Kungliga Biblioteket, och jag saknar att ha någonstans att gå där jag träffar människor, och kan sitta och arbeta. Resultatet av tankarna den natten blev att jag kom på hur jag kan leva mitt fortsatta liv här i Östergötland, att jag kan vistas mer i Vadstena, bland annat på Landsarkivet i Vadstena Slott.

Jag har skrivit en del av den här texten, just där, när jag häromdagen sökte upp Eva Alexandersons testamente och bouppteckning, och fick se att hennes samlade papper har gått till Kvinnohistoriska Samlingarna vid Göteborgs Universitetsbibliotek.  Så allt består.

Men jag får återkomma med intervjun.