Angående Karin Boye Sällskapet.
Vi har då och då försökt samarbeta, och det har stundtals, verkligen stundtals, gått. Men oavsett vad jag gör, trots böcker och utställningar, så får jag aldrig Sällskapets och Huddinge kommuns pris. De hör ihop.
Jag föreslog för ett-två år sedan att jag skulle göra en blogg för deras hemsida, liknande den jag nu gör här, (om än mindre personlig), men de reagerade aldrig på idén, inte med ett ord, och jag drog mig då tillbaka från dem.
Men innan detta hände blev jag ombedd att skriva om mitt Boye-arbete och den texten publicerades i deras årsbok för 2017, och jag tänkte jag kunde trycka den texten här. Det blir lite långt, men kan kanske intressera ändå.
Jag har kritiserats från olika håll, av olika Boye-forskare/kännare. Det har sagts att jag hör till dem som försöker krossa Boye-bilden, och att det är något av en mission för mig.
Jag skriver om det här i slutet av texten, men för den som inte orkar läsa så långt, så vill jag ändå att ni inte ska missa några ord av journalisten och litteraturkritikern Mats Granberg, som han sände mig efter en recension i DN:
”Det värsta jag vet är kritiker som tillskriver författare avsikter som de aldrig har haft och sen kritiserar dem för det.”
Texten till årsboken. OBS! Med små tillägg. Texten är ju skriven för KB Sällskapet, och namnen i texten är med stor sannolikhet bekanta för många av medlemmarna, men kanske inte för den som läser det här.
Lite om mitt arbete rörande Karin Boye och hennes familj och vänner.
När jag blev ombedd att berätta om mitt arbete, började alla möjliga tankar komma upp, och det är svårt att sortera dem.
Men allt började i USA i början av 1976, då jag drömde den dröm som kom att förändra mitt liv, att jag skulle skriva tre böcker om Karin Boye. Och nu har jag ju faktiskt gjort det, 40 år senare + en del annat som har med Boye att göra.
Varför jag skulle göra det, förstod jag aldrig, och efter alla dessa år är jag fortfarande osäker på vad det är som driver mig. Karin Boye betydde ingenting för mig vid den tiden, jag tyckte bara om några av hennes dikter. Och jag kan fortfarande inte säga att jag ”känner” henne.
Skulle man vilja tro på en mening med drömmen, så kom den för att just jag skulle leta rätt på alla möjliga fotografier på henne och de som stod henne nära, och berätta sådant man inte kunde berätta tidigare, för att människor fortfarande levde och det var för känsligt.
Den första boken, ”Karin Boye och människorna omkring henne” (2011), och är just en fotobok, där jag visar foton och berättar om människorna på fotografierna och om deras betydelse i Karin Boyes liv.
Den andra boken, ”Karin Boye: okända brev och berättelser, (2013), innehåller bland annat kärleksbreven från Karin Boye till Gunnel Bergström, som var gift med Gunnar Ekelöf. Just de breven och den historien fick mest uppmärksamhet då boken kom ut, vilket är synd, för det finns så mycket annat i den boken, t ex historierna om hur Karin Boye blev mer och mer isolerad och även illa behandlad på grund av sin läggning.
Jag hade turen att lära känna vänliga människor från början, så som Leif Björk, (som en gång i tiden var gift med Karin Boye), och hans maka Siv Björk, och klasskamraterna Agnes Löwing och Dagmar von Brömsen, och så småningom vännen Kajsa Höglund. De tre sistnämnda var alla avvaktande från början, men kom att bli ett stöd för mig under många år.
De flesta andra var också mycket vänliga, med några väldigt få undantag, men den största reservationen kom från Ulf Boye, som ville skydda Karin Boye men framförallt modern, Signe Boye. Den som kom till min räddning i den familjen, innan Ulf Boye så småningom accepterade mig, var hans dotter, Moa Boye Carlsson.
Det kan vara bra att veta att jag nästan inte hade gått i skolan efter första året i realskolan. Det berodde på att jag, efter en fosterhemsplacering, placerades i ett upptagningshem för flickor när jag var 14 år, i Stockholm. Jag var vid den tiden så skör, att man räknade bort skolgång för min räkning. Min far dog när jag var liten och min mor var på grund av missbruk oförmögen att ta hand om mig. Större delen av min släkt på min mors sida befann sig i USA och Canada, och släkten på min fars sida, visade inget intresse. Så det blev institutioner.
Jag hade emellertid en vilja att spela teater, och lyckades komma in på Scenskolan i Malmö när jag var 17 år. Efter tre ensamma år där, spelade jag teater i fyra år, med viss framgång, men lämnade alltihop 1975, och reste efter min släkt till USA, för att gå på en ytterligare teaterskola där.
Efter ett år återvände jag till Sverige, och kom hem med drömmen om Boye-böckerna, en samling dikter, samt tankar om att läsa medicin i bagaget. En del av dikterna gavs ut 1977, medan tankarna om att läsa medicin, förvandlades till en bok om döende patienter i Sverige och England. Även den publicerades 1977. Och någonstans där började det trevande Karin Boye-arbetet.
Det var en i stort sett helt obildad person som började det här arbetet, även om jag hade läst väldigt mycket, men jag tror att det var min oskuldsfullhet och Boyes kamraters vänlighet som räddade mig i många situationer, när jag inte hade en aning om vad eller vem de talade om, Hägerström, Mot Dag, Komintern… m.m. Ofta var de jag talade med så vana att umgås i sina kretsar att de tog för givet att jag var införstådd med vad de talade om – ett misstag jag ibland själv begår nu för tiden, när jag talar med människor om mina arbeten.
Karin Boye och flera av hennes vänner blev mitt ”universitet”, och det blev som en utökad familj, där vi höll varandra sällskap, fram till jag följde dem till graven. Men jag har levt med dem så länge att det inte tar slut med döden, de är på något sätt alltid närvarande, och det är och har varit en välsignelse.
När det gällde klasskamraterna så var det speciellt, vi hade gått i samma skola. Åhlinska skolan på Dalagatan, blev så småningom Lilla Adolf Fredrik, där jag gick som barn, och vi hade rört oss i samma kvarter. När familjen Boye flyttade till Stockholm 1909, började de med att bo i Vasastan, där även jag bodde, på Västmannagatan, under 50-talet. Det är gatan bakom Åhlinska skolan.
Jag brukar hälsa på klasskamraten ”Mopöt”, Signe Myrbäck i kolumbariet i Gustav Vasa kyrka, med ingång från just Västmannagatan. Det är nog absurt, men Karin Boyes kamrater har stått mig närmre än min biologiska familj, och gör det än, trots att de har gått ur tiden – med undantag för min son och hans familj.
En skolkamrat från Åhlinska skolan, som inte var en vän till Karin Boye, utan snarare tvärtom, var Calla Anrik, och jag hade en av de märkligaste intervjuerna någonsin med just henne – men mer om det en annan gång. Hon talade bland annat om att man lärde sig en ”intellektuell högfärd” i Åhlinska skolan, och de orden har kommit till användning när jag numera läser Boye-biografin ”Drabbad av renhet” av Margit Abenius.
Den intellektuella högfärden var ju något som i synnerhet drabbade Margot Hanel, Karin Boyes partner under hennes sista år i livet. Abenius menade, att hon (på grund av glasögonen?) såg intellektuell ut, men att hon inte ens var intelligent och att hon inte hade några andliga resurser som kunde mäta sig med Karin Boyes osv. Hon skrev även ner hela Margot Hanels familj, utan att ange någon källa, och när jag förstod det här blev Margot Hanel ganska snabbt mitt s k skötebarn. Jag bara beklagar att det tog mig så lång tid att våga ifrågasätta Abenius.
För att återgå till mitt arbete.
Boken ”Karin Boye: okända brev och berättelser” är bland annat dedicerad till Olof Lagercrantz minne. Det var han som sände mig till Kungliga Biblioteket, där jag mötte bibliotekarien Harry Järv, som kom att bli min vän. Det var på KB jag gjorde den första utställningen med foton på Karin Boye och hennes närstående, 1981.
Den första boken är dedicerad till minnet av min mor, min fostermor och Harry Järv. Tillägg nu, 20/5 2019.
Harry Järv kunde hjälpa mig fram till han slutade på KB, och då kan man säga att jag åkte ut, d v s jag fick lämna det forskarrum han hade hjälpt mig till. ( Yvonne Hirdman lär ha skrivit att jag levde under hans beskydd, och kallar mig ”en katt bland hermelinerna” när hon skriver om dem som hade forskarrum på KB i sina memoarer.)
KB blev hur som helst mitt andra hem, och alla mina Boye-papper finns där, men är spärrade till jag har skrivit färdigt. Fotografierna kommer så småningom, när jag är klar med dem också.
Ett tillägg från 6/2 2020. Det sist nämnda är ändrat. Jag har samlat på fotografier i alla år, dvs jag har lånat foton, har låtit fotografera av dem, och lämnat tillbaka dem till ägarna, och det var på sätt och vis förgäves – KB är enbart intresserat av original. Så mitt erbjudande om att donera dem i samband med att det är 80 år sedan Karin Boye avled, i april 2021, har gått tillbaka. Att det är original är viktigare än vad fotografierna visar.
Jag har ibland skämtsamt kallat mig själv för en Kalle Blomkvist-forskare, men det är ju lite så. Det har varit ett detektivarbete, ett ständigt pusslande, och eftersom jag har stått utanför universitetet har jag kunnat leta helt fritt och gått på intuition, och jag har fått öva mig i den svåra konsten att ha tålamod. Inte ge sig. Försöka igen. Att det kan ta tio år eller mer, innan man får titta i en låda, för att hitta ett frimärksstort foto längst ner i lådan.
Många texter om Karin Boye är skrivna på en hög intellektuell nivå och ett av skälen till att det tog mig så många år att börja skriva, var mitt dåliga självförtroende, och att jag försökte härma litteraturvetarna, men jag hade ju inte kunskaperna att kunna göra det.
Det var en text av litteraturvetaren Birgitta Svanberg, som befriade mig. Hon skrev i något sammanhang, som jag inte kan påminna mig i skrivande stund, om hur hon kunde bli alldeles kallsvettig inför viss litteraturvetenskaplig litteratur, och så var det ju även för mig. Jag förstod så småningom att jag bara kunde göra det på mitt eget sätt.
Jag fick 1988 en förfrågan om att skriva om Karin Boye för en ny tidskrift, ”Lambda Nordica: populärvetenskaplig tidskrift om homosexualitet” och trots min rädsla skrev jag en text om Karin Boyes liv. Och de godtog den, ”Idiot av glas? Ett försök att omvärdera Karin Boyes minne”, och den trycktes i det första numret, 1989.
Jag sände texten till journalisten Barbro Alving, som också hörde till dem som var angelägen om att skydda sin vän Karins minne, och hon ringde mig och sa: ”Om du skriver så här, så har du gudarnas välsignelse!”, och det blev början till allt som har följt. Jag berättar om mitt samarbete med Barbro Alving i ”Karin Boye: okända brev och berättelser”.
Om jag ska skriva något om Karin Boye Sällskapets och mitt samarbete, så har det sällan varit komplikationsfritt, och jag tror att det har berott på Karin Boyes sexuella läggning, och att försök att skriva om det har setts som försök att svärta ner henne. Men tiderna har ju förändrats, det är lättare i dag att se det som en del av varje människas liv.
Som jag nämnde har jag skrivit om Karin Boyes relation med Gunnel Bergström, och jag har fått mycket kritik för det – jag anklagades t ex för att ha utnyttjat en psykiskt skör person, men det var inte så. Johan Svedjedal, som kommer med sin stora bok om Karin Boye i augusti 2017, är en av de få som har fått höra intervjun med Gunnel Bergström, och han vet att jag har varit diskret när det gäller hennes uttalanden. Han ger mig upprättelse i sin bok, och det är jag tacksam för.
Kamraten och kollegan Erik Mesterton sa i något sammanhang att han tyckte bäst om Karin Boye ”innan emancipationen”, och kanske är det så med människor som nästan helgonförklaras efter sin död, att man inte vill ha den bild man har haft av dem förstörd, hur mycket forskarna än har på fötterna.
I den tredje boken, ”Karin Boye: nycklar och samtal” (2016) citerar jag ur ett brev från Ulf Boye till mig (20/8 1993) där han skriver ”Man blir rätt trött på att höra sina närmaste besjungas som helgon, när man så väl känner deras såväl goda som dåliga egenskaper”.
För att ta ett exempel på något som har stört mig. När jag var ung så läste jag ofta Fem-böckerna av Enid Blyton, och fick en kärlek till mysterier och vandring i den engelska landsbygden. Många år senare såg jag en dramatisering på tv om Enid Blytons liv, och i samband med det var det en hel del artiklar om henne, och man förstod att hon uppenbarligen var en mara, vilket barnen har avslöjat. Jag är inte så säker på att jag ville veta det, men… jag tycker ännu om böckerna, och läste dem högt för min son när han var yngre. Och det är ju på samma sätt med Karin Boye och hennes texter, att dikterna och kanske framförallt Kallocain lever sitt eget liv. Man behöver inte blanda ihop det.
Jag skulle kunna berätta mycket om mitt arbete, men jag stannar här, det finns för många trådar att dra i, och för många pusselbitar att lägga. Jag hoppas få behålla hälsan så att jag kan skriva en fjärde och sista bok om arbetet, och där kunna presentera resten av det material jag har samlat in.
Tillägg 20/5 2019. Förlaget ellerströms förlag som har gett ut de tre Boye-böckerna, ville inte ge ut en fjärde, och jag betämde mig då för att göra den här bloggen.
Tillägg 6/2 2020. Jag har så mycket att berätta, och mycket otryckt, att det säkert var ett klokt beslut av ellerströms. Jag hade ändå fått starta en blogg, för det går inte att få med allt. Jag kommer att skriva i flera år framöver.
Litteraturkritikern Lyra Ekström Lindbäck, (numera Koli), född 1990, när jag hade letat efter Karin Boye-material i 14 år, har skrivit rätt negativt om mitt arbete.
I DN skriver hon ”Myten om Karin Boye ska krossas”, (5/7 2016), och att det har varit Karin Boye-forskningens främsta mål sedan 80-talet.
”Och nu ska Karin Boye tas ner på jorden. Pia-Kristina Garde har gjort det till något av en livsuppgift att visa fram människan bakom författarskapet.”, och sedan fortsätter hon med olika exempel på vad jag skriver och ondgör sig över dem. Jag tvivlar på att hon har läst de tre böckerna – det är som plockepinn, ett exempel här och där, och lösryckta ur sitt sammanhang.
Jag kan bara säga som svar på kritiken att det inte finns någon sådan ”livsuppgift”, jag är mycket mer oskuldsfull än hon tror, och har bara velat berätta om mina möten och om vad jag har hittat.
Jag vill avsluta med några rader av journalisten och litteraturkritikern Mats Granberg, som han sände mig, när recensionen i DN kom:
”Det värsta jag vet är kritiker som tillskriver författare avsikter som de aldrig har haft och sen kritiserar dem för det.”
