Det har hänt att jag har fått annorlunda uppdrag.
Ett av mina arbeten handlar om överlevande från koncentrationsläger som kom till Sverige 1945, för rehabilitering. År 1980 påbörjade jag ett arbete med att försöka finna 199 personer som hade deltagit i en undersökning här i Sverige, där de berättade om sina erfarenheter.
Det var en undersökning som genomfördes av Samarbetskommittén för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete/ SDU, och resulterade i en bok som heter De dödsdömda vittna: Enquetesvar och intervjuer, av Gunhild och Enar Tegen. (W&W 1945).
Jag fann ungefär hälften av deltagarna, och av dem var en hel redan avlidna. Men det hände ibland att jag fick kontakt med deras barn, och jag vill gärna berätta om en sådan händelse.
Mannen jag fick tag i, i USA, var son till en kvinna från Polen som hette Mary Seidenwurm Wrzos. Hon hade sagt ja till att jag kunde få kontakta henne, men hann avlida innan jag fick veta det.
Men det var så att Mary Seidenwurm Wrzos aldrig hade berättat om sina erfarenheter under krigsåren, vare sig för sonen eller dottern, och nu undrade de om jag visste något, och om jag i så fall kunde berätta för dem.
Det var en väldigt rörande situation, och svår. Hon berättar i sin enkät om ghettot i Warszawa, om hur hon förgäves försöker rädda sin far undan deportation, och hur hon lyckas ta sig ut ur en gaskammare, för att hon kunde perfekt tyska och skrek att hon var lägervakt, och drogs ut, m m.
Jag sände en översättning till syskonen, och de berättade i sin tur att modern efterlämnat en anteckningsbok på polska, och bett dem översätta den efter hennes död. De gjorde det efter några år, och allt överensstämde med det hon hade skrivit ner i Sverige.
Dottern skrev till mig att hon trodde att föräldrarna, som båda var överlevande, inte sa något för att de inte ville att det gamla livet skulle överskugga det nya.
Mitt eget arbete med allt resulterade i en bok som heter ”De dödsdömda vittnar – 60 år senare”, och senare, i en reviderad version, ”Mina föräldrars kärlek”, men det är en annan historia.
Jag har nu själv åtagit mig ett annat uppdrag. Det handlar om framlidna journalisten Barbro ”Bang” Alving, och en kvinna i Frankrike.
Jag har skrivit om Barbro Alving tidigare, jag hade sökt upp henne när jag började leta efter information om Karin Boye.
Barbro Alving sa flera gånger att hon tänkte berätta, men så drabbades hon av afasi, och det blev så att hon aldrig hann dela med sig av sina Boye-minnen.
Men, innan detta hände, hjälpte hon mig komma i kontakt med två mycket skygga vänner till Karin Boye. Skygga i den meningen att de ville skydda Karin Boyes minne. Barbro Alving gick i god för mig så vi fick kontakt.
En av vännerna, Margareta Indebetou, hade arbetat med Karin Boye på Viggbyholmsskolan i Täby, och en annan, Maj Elfvik, var en nära vän och f.d. partner till Barbro, som sedan många år bodde i Frankrike.
Jag hoppas kunna berätta om mina möten med Maj Elfvik vid ett senare tillfälle, men just nu vill jag skriva om att jag har fått kontakt med en av hennes döttrar, M.
Efter Barbro Alvings död, 1987, började dottern Ruffa Alving-Olin ge ut ett redigerat urval av hennes brev och dagböcker från 1927 till 1949.
År 2010 gav Beata Arnborg ut :”Krig, kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving”.
Jag fick för en tid sedan en förfrågan om Barbro Alving och Maj och deras relation, och jag visste inte mycket om den, eftersom jag har varit så inställd på Karin Boye.
Men det här fick mig att kontakta Majs dotter i Frankrike, och det visade sig att Maj, som var gift med M:s far i många år, aldrig hade talat om just den här delen av sitt liv.
Jag frågade om M., som inte kan någon svenska alls, ville att jag skulle berätta vad som skrivits i såväl dagböckerna som i Arnborgs bok, och det ville hon gärna.
Så jag har börjat pussla samman såväl dagboksanteckningar som lite ur Arnborgs text, och översätter lite då och då.
Jag har hoppat in där Barbro har åkt till Paris för att läsa franska, och Maj, en f.d. skolkamrat till Barbro, är i Paris för att bli modetecknare, och hon råkar hamna på samma pensionat.
Och så började det!