Min mor sa en gång att jag skulle skriva en bok om min väg till Karin Boye, och det här ett försök att beskriva den resan, men inte i bokform.
Jag vill skriva ett brev om Karin Boye, och den som har inspirerat mig till det är Una Troubridge som skrev om sin partner författarinnan Radclyffe Hall, som skrev ”Ensamhetens brunn”. Det var på det sättet hon klarade av att skriva om henne, och det är lite likadant här.
Jag har skrivit tre böcker och deltagit i andra böcker med texter om Karin Boye, så jag ska försöka undvika sådant jag redan har skrivit om, även om vissa historier återkommer.
Så snart jag började det här arbetet, 1976/77 började jag göra anteckningar, och det är dem jag tänkte följa, lite nerslag här och där.
Jag letade ju efter familj och vänner, i hopp om att intervjua dem. Det fanns ju en hel del namn i Margit Abenius biografi ”Drabbad av renhet”, och det kom namn från olika håll när människor förstod vem jag ville skriva om, men det var ofta namn jag inte kände till.
När jag så småningom började intervjua Boyes släkt och vänner, så började jag ofta med att fråga om de kunde säga något om den eller den personen. Det blev på sätt och vis lyckat, eftersom det ofta satte igång den jag talade med, och det kom minnen av möten och historier.
Det enda undantaget var Olof Lagercrantz som precis hade skrivit färdigt sin bok om August Strindberg, och levde i någon slags ångest efter det arbetet. Allt var irriterande som inte gällde vårt samtalsämne – Karin Boye. Jag fick en intervju, men under starkt motstånd.
Vi hade träffats på Wahlström & Widstrand, under en författarkväll av något slag, och det var just Olof Lagercrantz som den kvällen uppmuntrade mig att gå till Kungliga Biblioteket och Handskriftsavdelningen där – rakt i armarna på Karin Boyes gamla Uppsala-kamrater, som ännu forskade och skrev.
Det var en helt ny värld för mig, och det blev snart som ett andra hem. Jag fick även rådet att besöka Universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina Rediviva, och där öppnades helt andra möjligheter.
Det kan vara bra att veta att jag har vuxit upp under oroliga förhållanden, med en oregelbunden skolgång. Människorna jag växte upp med var läsande människor, men ingen av dem hade gått på universitet. De tankarna fanns helt enkelt inte. Det som följde blev som ett universitet för mig, med väldigt vänliga lärare.
Jag visste inte att det skulle bli ett mångårigt projekt det här, men jag är ändå glad att det tog tid – jag har hittat en hel del nytt material och många foton – inte bara av Karin Boye, utan även på hennes familj och vänner.
När jag började beställa fram material på Kungliga Biblioteket, till exempel artiklar, så var det mycket som var främmande, inte minst det högtidliga språket, och hur man beskrev Karin Boye och hennes öde. Självmordet präglade det mesta. Jag skrev en anteckning om att det verkligen är ”svårt att ta sig ifrån den allvarliga bilden av henne – hon måste ju ha skrattat också!”
Det var just ett foto där Karin Boye skrattar, som fick förläggaren Jonas Ellerström att säga ja till att publicera den första av tre böcker om Karin Boye, väldigt många år senare.
God natt,
Pia-Kristina