Det var när jag satte på mig förklädet för att diska, som jag kom att tänka på Gerda Rotermund, grafiker i Berlin och vän till Karin Boye och Margot Hanel. Hon kallades Mauri.
Jag visade nyligen ett foto på Gerda, där hon dansar naken på en strand med en blomsterkrans runt midjan, men det fotot censurerades av Facebook. Jag protesterade i flera led, och har senare lagt ut det igen, och då togs det inte bort.
När jag började skriva den här texten mindes jag inte hur vägen till Gerda gick, men tack vare mina ibland välsignade dagböcker har jag kunnat rekonstruera en del. Men ibland är det för konstigt – som hur jag fann Gerdas f d partner Ellen Bernkopf (f. Catzenstein)i Jerusalem, innan jag träffade Gerda Rotermund, i Berlin.
Men det var Ellen som berättade att Gerda ännu levde i Berlin, och att jag skulle söka upp henne snarast.
Deras vägar hade skilts åt för att Ellen var judinna. Ellen flydde från Tyskland och kom så småningom till Palestina. Gerda reste till Sverige, och de korresponderade under en tid med hjälp av Karin Boye.
Här ser man Gerda, med Margot Hanel i mitten och Karin Boye, som verkligen ser nöjd ut, till höger.
Gerda Rotermund, överlevde kriget långt borta från Berlin. Efter krigets slut återvände hon till Berlin, och fann att hennes far hade avlidit, modern var avliden sedan tidigare, men att huset där hon hade sin atelje stod kvar.
Gerda gjorde bland annat en serie etsningar som hon kallade De profundis. (Ur djupet). Här är ett foto på Gerda efter kriget, och två av etsningarna, Högsta alarm, och Ett dött barn i skogen.
På något sätt, som jag inte kan påminna mig, men förmodligen genom Ellen, fick jag veta att Gerda hade en god vän som arbetade med hennes konst, arkitekten Hilde Weström, i Berlin.
När det var 40 år sedan Karin Boye avled, 1981, fick jag göra en foto-utställning på Kungliga Biblioteket, dock ej i samband med dödsdagen, 23/4, utan i början av december.
Det blev en väldigt välbesökt utställning, och till den kom det en ung kvinna från Berlin, som hade kommit dit enbart för att se utställningen, Donata von Burgsdorff, och det blev en trevlig bekantskap, som också kom att öppna flera dörrar.
Vi tappade tyvärr kontakten, och trots upprepade försök har jag inte lyckats få kontakt igen. Jag vet att hon hade ett allvarligt hjärtfel, så det är möjligt att hon inte lever längre, (det är ju faktiskt 40 år sedan ) men hon har en samling i ett arkiv för lesbisk historia i Berlin, så jag har bett om information. Jag hoppas de hör av sig.
Jag reste till Berlin i januari 1982, och besökte Hilde Weström, som kom att bli Gerdas förkämpe till sin död – hon blev mer än 100 år gammal. Jag kunde så småningom hjälpa till med lite information om Karin Boye och Margot Hanel, till en bok/utställningskatalog över Gerda Rotermunds liv och verk.
Det var Hilde Weström som försåg mig med fotot på den dansande Gerda, och berättade att det var taget i Frankrike, av Ellen, och hon sände mig en översättning till tyska av dikten ”Allting rymmer du…” ur Karin Boyes ”De sju dödssynderna”, som Gerda hade sänt till Ellen.
Dagen efter, den 24/1 1982, hjälpte Donata mig till ”ett riktigt deprimerande sjukhem” enligt min dagbok, där alla de gamla kvinnorna, de flesta med förklädet knutet runt magen, satt och stirrade framför sig, utom just Gerda Rotermund, som var liten och tunn och bar långbyxor och tröja.
Det var här förklädet kom in – eller snarare det hon inte använde.
Jag kan begränsat med tyska, så det var en välsignelse att Donata var med mig.
Gerda mindes inte så mycket från det förflutna, men hon talade om sina priser, om barnteckningar, och om Ellen.
Jag visade henne fotografiet på den dansande Gerda, och hon sa att kvinnan var mycket vacker. När hon fick veta att det var hon själv, sa hon: ”Ich?!”.
Jag fick fotografera henne, och sedan kramades vi och pussades och sa adjö.
Gerda Rotermund avled i oktober samma år.
Fotografierna jag tog kom till glädje, inte minst för Ellen Bernkopf i Israel. Hon avled 1992.
Hilde Weström sände mig några av hennes bilder – som jag hade hoppats använda som omslag till en kommande bok – men det blev aldrig så, och jag tror de har bleknat.
Gerda och Ellen levde en tid i Frankrike. Jag tror det är de två som dansar i Avignon.
