Margot Leonie Hanel
På morgonen den 30/5 1941, började man undra var Margot var någonstans. Hon hade inte kommit till bokbinderiet på Odengatan, där hon gick i lära.
Chefen, Olof Bergqvist, var inte i stan, så han bad Karin, en av de anställda, att gå hem till henne för att se om hon var ok. De visste ju att hon levde i sorg efter Karin Boyes död.
Olof Bergqvist.
Karin Ekroth
Karin ringde på, men ingen öppnade, och hon kände att det luktade gas, och kontaktade portvakten, Seved Jakobsson, som gick in i lägenheten.
Han fann Margot död i köket. Stängde av gasen och öppnade fönstren. Hans fru sa senare att det var tur att han inte tände en cigarett, vilket han brukade göra när han blev nervös.
Han bar ut Margot i vardagsrummet, och när Karin såg henne, sprang hon därifrån. Margot var klädd i en pyjamas, och hon var blå.
Hon hade lagt en madrass på golvet i kokvrån, och hade haft Karin Boyes diktsamling ”För trädets skull” lagd över bröstet, med dikten ”Kunde jag följa dig”, uppslagen.
Det finns mycket att berätta och jag får återkomma om det senare, när jag skriver specifikt om Margot Hanel. Just nu vill jag bara påminna om henne.
Karin Boyes begravning ägde rum den 4 maj 1941, i Norra krematoriet, och Margot begravning ägde rum i samma kapell, 1 månad och fyra dagar senare, den 8 juni 1941.
Hennes vännner kallade det för en flyktingbegravning, och det lades, så vitt jag vet, en enda krans från en av vännerna, Birgit Anderberg.
Margot begravdes på Norra kyrkogården, utan gravsten. Hennes familj fick inte veta var hon låg begravd, förrän jag kontaktade dem, 1978. Det var inte så att familjen inte gick att få tag i – trots världskriget lyckades en advokat finna en bror till Margot som tillsammans med hennes systrar godkände Margots icke giltiga testamente. Information om begravningsplats ingick inte i det hela.
Margot var 29 år gammal när hon avled. Hade hennes syster, Gerda Hanel och dennas dotter Susanne fått de pass de ansökt om i Tyskland, hade Margot kanske kunnat överleva. Men de var av judisk börd, och det gick inte. Gerda och Susanne överlevde trots allt kriget, men på flykt.