Jag letar efter Karin Boye

Det var när jag satte på mig förklädet för att diska, som jag kom att tänka på Gerda Rotermund, grafiker i Berlin och vän till Karin Boye och Margot Hanel. Hon kallades Mauri.

Jag visade nyligen ett foto på Gerda, där hon dansar naken på en strand med en blomsterkrans runt midjan, men det fotot censurerades av Facebook. Jag protesterade i flera led, och har senare lagt ut det igen, och då togs det inte bort.

När jag började skriva den här texten mindes jag inte hur vägen till Gerda gick, men tack vare mina ibland välsignade dagböcker har jag kunnat rekonstruera en del. Men ibland är det för konstigt – som hur jag fann Gerdas f d partner Ellen Bernkopf (f. Catzenstein)i Jerusalem, innan jag träffade Gerda Rotermund, i Berlin.

Men det var Ellen som berättade att Gerda ännu levde i Berlin, och att jag skulle söka upp henne snarast.

Deras vägar hade skilts åt för att Ellen var judinna. Ellen flydde från Tyskland och kom så småningom till Palestina. Gerda reste till Sverige, och de korresponderade under en tid med hjälp av Karin Boye.

Här ser man Gerda, med Margot Hanel i mitten och Karin Boye, som verkligen ser nöjd ut, till höger.

 

Gerda Rotermund, överlevde kriget långt borta från Berlin. Efter krigets slut återvände hon till Berlin, och fann att hennes far hade avlidit, modern var avliden sedan tidigare, men att huset där hon hade sin atelje stod kvar.

Gerda gjorde bland annat en serie etsningar som hon kallade De profundis. (Ur djupet). Här är ett foto på Gerda efter kriget, och två av etsningarna, Högsta alarm, och Ett dött barn i skogen. 

 

 

 

På något sätt, som jag inte kan påminna mig, men förmodligen genom Ellen, fick jag veta att Gerda hade en god vän som arbetade med hennes konst, arkitekten Hilde Weström, i Berlin.

När det var 40 år sedan Karin Boye avled, 1981, fick jag göra en foto-utställning på Kungliga Biblioteket, dock ej i samband med dödsdagen, 23/4, utan i början av december.

Det blev en väldigt välbesökt utställning, och till den kom det en ung kvinna från Berlin, som hade kommit dit enbart för att se utställningen, Donata von Burgsdorff, och det blev en trevlig bekantskap, som också kom att öppna flera dörrar.

Vi tappade tyvärr kontakten, och trots upprepade försök har jag inte lyckats få kontakt igen. Jag vet att hon hade ett allvarligt hjärtfel, så det är möjligt att hon inte lever längre, (det är ju faktiskt 40 år sedan ) men hon har en samling i ett arkiv för lesbisk historia i Berlin, så jag har bett om information. Jag hoppas de hör av sig.

Jag reste till Berlin i januari 1982, och besökte Hilde Weström, som kom att bli Gerdas förkämpe till sin död – hon blev mer än 100 år gammal. Jag kunde så småningom hjälpa till med lite information om Karin Boye och Margot Hanel, till en bok/utställningskatalog över Gerda Rotermunds liv och verk.

 

Det var Hilde Weström som försåg mig med fotot på den dansande Gerda, och berättade att det var taget i Frankrike, av Ellen, och hon sände mig en översättning till tyska av dikten ”Allting rymmer du…” ur Karin Boyes ”De sju dödssynderna”, som Gerda hade sänt till Ellen.

Dagen efter, den 24/1 1982, hjälpte Donata mig till ”ett riktigt deprimerande sjukhem” enligt min dagbok, där alla de gamla kvinnorna, de flesta med förklädet knutet runt magen, satt och stirrade framför sig, utom just Gerda Rotermund, som var liten och tunn och bar långbyxor och tröja.

Det var här förklädet kom in –  eller snarare det hon inte använde. 

Jag kan begränsat med tyska, så det var en välsignelse att Donata var med mig.

Gerda mindes inte så mycket från det förflutna, men hon talade om sina priser, om barnteckningar, och om Ellen.

Jag visade henne fotografiet på den dansande Gerda, och hon sa att kvinnan var mycket vacker. När hon fick veta att det var hon själv, sa hon: ”Ich?!”.

Jag fick fotografera henne, och sedan kramades vi och pussades och sa adjö.

Gerda Rotermund avled i oktober samma år.

Fotografierna jag tog kom till glädje, inte minst för Ellen Bernkopf i Israel. Hon avled 1992.

Hilde Weström sände mig några av hennes bilder – som jag hade hoppats använda som omslag till en kommande bok – men det blev aldrig så, och jag tror de har bleknat.

Gerda och Ellen levde en tid i Frankrike. Jag tror det är de två som dansar i Avignon.

 

 

Jag bor i Östergötland, och vi har sedan 30 april 2021 gått in i Personlig lockdown under två veckor, efter mer än ett år av pandemin.

Det finns förmodligen ett efter, när alla är vaccinerade.

Jag kom att tänka på Margot Hanel i dessa dagar, då man bara väntar på att få träffa familj och vänner. Fanns det något att vänta på, för henne?

Karin Boyes begravning skulle äga rum den 4 maj 1941. Livet skulle väl fortsätta som vanligt efter begravningen, förutom för dem som sörjde, och dem som var bestörta över hennes självmord.

Det fanns ett annat efter – vad skulle ske med Karin Boyes efterlämnade partner, Margot Hanel, efter begravningen.

Jag har skrivit om Margot Hanel förr, men nämner ändå några fakta. Hon var född 1912, judinna, född och uppväxt i Berlin. Hon träffade Karin Boye i Berlin 1932, och de inledde ett förhållande. Men Karin avslutade relationen och återvände till Sverige, där hon inledde en annan relation.

Karin Boye kom tillbaka till Berlin 1933, och träffade då Margot igen, men även om Margot hade mognat, skrev Karin i ett brev till Ebbe Linde, så var det inte något för henne.  Men av olika skäl kom Margot till Sverige 1934, och paret kom att leva tillsammans fram till Karin Boyes död i april 1941.

Margot Hanels situation efter Karin Boyes död:

Det var världskrig, och som judinna kunde hon inte återvända till Berlin.

Hon hade inget yrke, och ingen inkomst. Hon hade påbörjat en utbildning till barnskötare, något hon verkligen älskade, men det har sagts att hon inte fick slutföra sin utbildning för det hade kommit fram att hon levde tillsammans med Karin Boye.

Hon gick i bokbindarlära, men var egentligen inte stark nog för det. Hon var liten och tunn. Karin Boye betalade för hennes utbildning där.

Margot hade ärvt allting efter Karin Boye, men det är tveksamt om hon hade någon som helst kontroll över någonting.

Karin Boyes mor, Signe Boye, som var angelägen om dotterns eftermäle, förstörde brev och dikter som var riktade till Margot. Hon sa sig även ha fått ett meddelande från Karin Boye att det fanns ytterligare en dikt, och när hon lade fram det så, så började Margot gråta och tog fram en dikt som – om jag minns det rätt – satt fastklistrad på baksidan av en byrå.

Margots namn förekom inte i dödsannonsen.

Hon bodde kvar i den köpta bostaden, men utöver det… Karin Boye hade fått ett stipendium från Bonniers efter att hon skrev Kallocain, och de pengarna borde Margot ha fått tillgång till, men det vet man ingenting om. Om det inte fanns några kontanter, så kan hon ha stått helt utan medel att ens köpa mat för.

Vart skulle hon ha vänt sig? Hur skulle hon ha förklarat sin situation? För vem – Tyska kyrkan? I dag hade det varit självklarheter, men då, för 80 år sedan?

Karin och Margot hade försökt få hit Margots syster Gerda och hennes dotter Susanne från Berlin, men de fick inga pass. Hade det lyckats, hade Margots situation kanske sett helt annorlunda ut.

Hon hade förlorat en väninna på Birkagården, då den kvinnans fästman förbjöd henne att umgås med Margot, eftersom hon levde med Karin Boye.

Jag vet att Margot försökte kontakta vänner som Karin och Margot hade träffat tillsammans, till exempel bibliotekarien på Viggbyholmsskolan, och Margot erbjöd sig att binda in hennes böcker, men hon tackade nej.

En annan väninna, Birgit Anderberg, var störd över att Margot rökte, så hon fick sitta på balkongen. Birgit var ensamstående, och Margot hade undrat om de kunde dela bostad, men hon sa nej.

Margot vände sig till Harry Martinson med tanke på Karin Boyes andra  efterlämnade dikter, Vad kunde man göra med dem?, men han var så drabbad av hennes självmord att han inte kunde engagera sig alls.

 

Barbro Linder Granat, en vän till Karin Boye från Uppsala blev på sitt sätt ett stöd, och det var till henne som Margot skrev att hade bara Karin sagt till henne att hon inte orkade leva längre, ”hur gärna hade jag inte följt”.

Kajsa Höglund, som hade delat bostad med Karin Boye i Berlin, hade lite kontakt med Margot – och det var hon som fick se kärleksbreven som Karin hade skrivit till Margot. De som senare förstördes.

En person som verkligen brydde sig om Margot var hennes chef på bokbinderiet, Olof Bergqvist. Det är han som har tagit fotot i det här inlägget. (Jag har nämnt honom tidigare, men ska återvända till honom.)

Det fanns även andra vänner, några från barnskötarkursen, och några homosexuella vänner,  och de försökte hjälpa Margot, men anade att hon inte skulle orka leva utan Karin.

Kanske var det en av dem som följde med Margot till begravningen. Hon fick ju inte sitta med familjen, för hur skulle man kunna förklara hennes närvaro – det var ju en offentlig begravning med press närvarande.

Det har sagts att Margot kom till Norra Krematoriet alldeles innan begravningen började tillsammans med en vän, helt förgråten.

Hon lämnades efter begravningen av familjen Boye som reste hem till  brodern Sven Boye. Hans fru Agnes Boye, sa många år senare till mig, att de var störda av det, men att Signe Boye var så stark, att ingen förmådde säga något.

 

Det verkar som att det inte fanns något efter, inte något när allt är över, då ska jag...för Margot. Hennes situation var alldeles omöjlig.

Men det kan också ha varit så, att det var för Margot, som det var för Karin Boye när det gällde Anita Nathorst. De sista raderna i dikten Din röst… lyder så här:

Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor.

Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror.

 

Margot Hanel tog sitt liv, den 30/5 1941, och det var Signe Boye som tog hand om hennes begravning, som ägde rum den 8 juni, 1941 i Norra Krematoriet, där de bara någon månad tidigare hade begravt Karin Boye.

Det kom en krans, och den var från Birgit Anderberg.

 

 

 

 

 

 

 

Ungefär vid middagstid satt Karin Boye vid köksbordet i Doktor Bratts hem i Alingsås, och singlade slant framför hushållerskan Märta Forsberg, den 23/4 1941.

Den 17 april 1941 hade hon lämnat styrelsemötet hos Samfundet De Nio för att ta tåget till Alingsås. Hon hade avsagt sig sin post som Skattmästare i Samfundet, och anledningen var att hon skulle resa till Alingsås till sin svårt sjuka väninna Anita Nathorst, och sedan följa med henne till Malmö där Anita ville sluta sina dagar, och hjälpa henne. (Anita hade levt i en relation med Doktor Bratt, men den var över, och nu skulle hon ge sig iväg.)

En av styrelsemedlemmarna skrev senare i en artikel att Karin Boye hade varit så ovanligt glad och meddelsam den kvällen, och att de var ledsna att se henne gå.

Men nu satt hon där i köket. Och det var kanske inte en slump. Karin Boye hade fått veta att hon inte skulle följa med till Malmö, utan Anita hade valt en annan ledsagare, nämligen Märta Forsberg.
Och Märta, som förmodligen inte visste någonting om Karin Boyes känslor för Anita, eller hur hon hade trott att det skulle bli, kom ofrivilligt att delta i ett tyst drama med en slant.

Och Karin Boye gick iväg med en vichyvattensflaska och sömntabletter.

 

I natt när jag grunnade på den här texten tittade jag till på min musmatta som föreställer Carolina Rediviva, Universitetsbiblioteket i Uppsala.

Jag var ganska nedstämd. Vi hade planerat så mycket inför den här dagen, just hos Samfundet De Nio, men allt har fått ställas in.
Men nu blev jag glad av att se bilden, för så mycket har hänt där inne, inte minst för mig själv, eftersom det var som om äventyret med Karin Boye på något slags upphöjt och oförklarligt sätt, började just där. Det tog mig ur min nedstämdhet.

Karin Boye flyttade till Uppsala hösten 1921, och började studera. Hon satt ofta på Carolina Rediviva och läste och hon fick många vänner i Uppsala, bland annat i olika matlag. Anita Nathorst, som hon kände från Åhlinska skolan, var med i ett av matlagen, men vid den tiden var de bara vänner.
Här ser man dem på ett kristet sommarmöte 1920.
Anita Nathorst sitter längst till vänster, och Karin Boye står direkt bakom henne. Det är en grupp Åhlinare, med rektorn Lydia Wahlström m fl.

 

Många år senare, förälskade sig Karin Boye i Anita, och hon kom att skriva flera dikter till henne. En hel del brev och dikter förstördes efter Karin Boyes död, förmodligen för att skydda hennes eftermäle, men kärleksdikterna till Anita hade en kort tid innan Karin Boyes död sänts till en tidskrift i Göteborg, och undgick på det sättet förgängelsen.

Vid den här tiden någon gång efter 14.30, hade nog Karin Boye kommit fram till den skogsdunge hon hade valt att sätta sig i och tagit sina tabletter. När hon hittades några dagar senare låg tablettburken och vichyvattensflaskan bredvid henne.

Till höger om Carolina Rediviva ligger Gamla Kyrkogården i Uppsala, och där ligger Anita Nathorst begravd, hon avled bara några månader efter Karin Boye, i Malmö.

Här ser man den skolan som Karin Boye gick i från 1909 – 1920.

Den ligger sedan 1908 på Dalagatan 18 i Stockholm, men heter numera Lilla Adolf Fredriks skola.

Jag har skrivit om flera av Karin Boyes skolkamrater i mina böcker, och även här i bloggen i en text som heter: Livet med klasskamraterna från Åhlinska skolan. Maj 2020.

Men nu tänkte jag skriva om Märta Hjohlmanson.

År 1915, när familjen Boye flyttade till Huddinge, blev Karin närmare bekant med Märta Hjohlmanson, och det berodde på att de blev reskamrater, till och från Huddinge.

Jag hade träffat Märta på den klassträff jag fick vara med på hemma hos Agnes Löwing (f. Fellenius), men det blev mycket om Boye den gången – eftersom min närvaro skulle förklaras för de andra – så det blev inte så att vi talades vid den gången.

Vi hade även träffats hemma hos Signe Myrbäck (f. Karlsson) och vid det tillfället var även Ella Bohlin (f. Crona) med. Jag fick fotografera Märta och Ella med min ganska dåliga kamera, men däremot inte Signe som då hade fått en stroke, eftersom det syntes rätt väl. Här är Märta:

 

Så småningom fick jag intervjua Märta i Nockeby, där hon bodde på det som kallas Pauvres Honteux. Det var sparsamt möblerat och Märta sa att man inte skulle tänka så mycket på värdsliga ting.

Innan vår intervju började ville Märta gärna veta vad jag ville göra med intervjun, så vi talade lite om det, och så kom vi in på Signe Boye.

Märta och Signe Boye råkade bo på samma gata, Pontonjärsgatan på Kungsholmen, och det blev så att Märta besökte fru Boye som hon sa, ganska ofta när hon hade brutit lårbenshalsen.

• Hon satt där ganska handikappad, hon hade en sådan där liten lägenhet också, och då var jag där väldigt mycket och satt och pratade. Hon var så trevlig. Väldigt intelligent.
• Pratade hon något om Karin?
• Ja… det gjorde hon. Hon… hoppades att hon skulle få träffa henne, det gjorde hon, i en annan värld.

Jag nämnde att jag hade hört att Karin Boye besökte Signe Boye efter döden.

• Ja, har du hört det? Konstigt nog hade hon den där…. trodde blint på det… underligt.

Signe Boye sade sig ha fått meddelande från Karin Boye om dikter som inte skulle få finnas kvar, m.m. 

Vi gick över till Karin Boye. Mindes Märta hur det var när de träffades i skolan?

• I skolan… ja. Ja det gör jag. Jag började i Åhlinska skolan först i tredje klassen. Vi läste för guvernant hemma i Huddinge några flickor och jag förut. Men när jag kom i tredje klassen, då var ju Karin där, och hon var ju – det fick man ju klart för sig meddetsamma hur kolossalt intelligent hon var. Ja… hon sken ju som ett ljus, men det förhävde hon sig inte över på något sätt, hon var ju väldigt anspråkslös. Men man hade den där känslan i alla fall!

Sen berättade Märta en liten historia, som hon själv ansåg barnslig. Och jag började förstå att Märta hoppade över ord, som om hon tog en genväg, så  jag har lagt till ord ibland

• Jag såg upp till henne så väldigt. Och så sprang vi och lekte ”Sistan” som vi sa – man kullade varandra. Och då sprang jag mycket bättre än hon, men det tyckte inte jag passade sig – här brast vi i skratt – (så jag) saktade mina steg. Det minns jag så väl. Fast man hade ingen anledning till det alltså – hon var så hemskt anspråkslös och snäll. Karin är med det snällaste jag har träffat tror jag… Jag tyckte hemskt mycket om henne… gjorde jag verkligen.

Märta berättade att de hade skrivningar innan frukostrasten.

• Ja när det hade gått en halvtimme eller någonting i början, så var Karin färdig och så gick hon fram meddetsamma och fick det rättat med en gång, och alltid var det stort A, det var inte frågan om annat!(Skratt) Ja, hon var väldigt duktig.

Familjen Boye flyttade till Huddinge 1915, och Märta sa att de var mycket tillsammans då, men i skolan skildes deras vägar från och med sjätte klass, eftersom en del av klasskamraterna skulle gå upp i gymnasiet, och Märta och några av de andra klasskamraterna skulle gå 7:an och 8:an.

Det är Märta som sitter i mitten med en vit krage, och tittar ner, det är i Teckningssalen i Åhlinska skolan. Fotot är från skolkatalogen 1916-1917.

Märta och Karin umgicks i Huddinge, badade i sjön Orlången och spelade tennis bland annat. Men de kom ifrån varandra när Karin började på Folkskoleseminariet och sedan flyttade till Uppsala

Jag undrade över brev och foton

Märta var lite fundersam, men till slut gick hon in i sitt sovrum och hämtade några brev från Karin Boye. Det var brev från sommaren 1914, då familjen Boye ännu hyrde ute i Ulriksdal.

Breven var adresserade till ”Kära Kålle!”, och jag undrade hur det kom sig.

Det var Märtas bröder som hade kaniner, och de hade olika tokiga namn, som Märta sa, men så var där en som hette Kålle, och en som hette Ada.

• Och Kålle, det var en stor baddare. Då fick jag den goda idén att vi skulle leka att Kålle var min hund och så tog vi ett snöre som vi band om halsen på Kålle och så var vi ute och spatserade med honom. Och det där tyckte Karin var så förskräckligt roligt, så hon kallade mig för Kålle sedan.

Flera av klasskamraterna skrev till varandra under sommarloven, och innehållet i breven är ganska lika, det handlar mest om vad de gör under sommaren.

Fotot är från Ulriksdal. Jag tror det är Ulf Boye, Karin Boye, men det är möjligt att det inte är Signe Boye som sitter där, utan hennes kusin Elsa Nilsson, (inte konstnärinnan) som bodde med familjen en tid. 

Ulriksdal den 2/7 1914.

Kära Kålle!

Det är väldigt roligt att ha Ella här, och vi ha mycket skojigt. Om dagarna cykla vi och spela tennis, och om kvällarna ligga vi och läsa, prata japanska (Kan Kålle det?) samt dilla om allt möjligt, t ex Valfisken i Jonas buk, m.m. m.m.  Så här låter japanska: Kolptrschutrsfk tjalmrv, det betyder: Kålle är nadrigt kul. ”Nadrigt” är ett ord, som Ella är vådligt förtjust i, hon använder det så ofta hon nånsin kan. Likaså ”kymigt”.

Ella Crona.

Nu har vi varit ute och petat i ett getingbo. Vi fingo ut två stora kakor med larver, som rörde sig – usch, det kryper utefter ryggraden på mig, bara jag tänker på dem! Sedan brände vi högtidligen kakorna. Göbben F—, värden, sade först att vi inte skulle bränna dem, men se´n hjälpte han oss peta i elden.

Uppe på vår vind finns det visst ett getingbo också. Nu skola vi gå dit och peta ner det.  Det är en mycket rolig lek, och det är bra som omväxling med krocket och tennis.

Du är alldeles tvungen att skriva, Kålle-biten, och tala om vad du gör om dagarna! Ha ni kaniner i år med? Minns du, när vi motionerade dem med en tåt?

Alla krusbären här äro mjöldaggiga. Det är så tråkigt, för Ella och jag brukade knycka utav dem och det kunna vi inte nu.

Nu hörde jag, hur Ella skrev. O, vad hon smäcker!!! Racketen kostar 6 kronor, och det är inte alls nå´n farbror, som har lärt mig tennis. (Se Ellas brev!)

Göbben är jämt yr i mössan, han dricker nog ihjäl sig till sist. När han är i ve´ bo´n och sågar ved brukar vi gå upp på vinden, som är rakt ovanför, och så stämma vi upp ett ljudeligt tralalala genom ett hål i golvet. Göbben blir väl förstås rädd att han skall få delirium och hör röster, och han går genast sin väg. MEN SÅ UPPTÄCKTE HAN OSS!! ”Va gör ni där?” skrek han. ”Vi leker” svarade vi oskuldsfullt. ”Gå ner, för de ramlar sågspån på mej” sa´ göbben. Vi gick inte. Vi rullade ner under vylda skrattanfall.

Du får ursäkta följande: 1) att brevet är skrivet med blyerts 2) att stilen är vidrig, 3) om Ellpersonen och jag ha skrivit det samma.

Mång(a) hjärtliga hälsningar från Karin.

Jag läste breven högt, och ibland skrattade vi till och Märta sa något. 

Ulriksdal den 7/8 1914.

Kära Kålle!

Tack för sist! Hur mår du? Vi må bra. Ella håller på att plugga tyska. Hon har skrivit flera skrivningar. Vet Kålle, jag längtar så vådligt till skolan. Tänk om skolorna blir uppskjutna för krigets skull! Ella säger, att hon skulle bli så glad då. (Här skrattade vi till.)

Söta Kålle, kan du förlåta, att vi besvärade dig i telefon? Jag är så förfärligt ledsen, om Kålle är ledsen på mig. Och jag vet, att det var dumt av mig att göra så. (Märta sa att hon inte visste vad det handlade om.)

Nu tänker jag skriva till Agnes, för det vore roligt, om jag finge brev. Det får jag aldrig.

Ella tänker ju resa hem nu. Vad skall jag då göra? Jag får väl sätta mig i ett soffhörn och läsa, det gjorde jag innan Ella kom hit. Usch, vad det är tråkigt, att hon inte kan stanna längre!

Vi köpa nadrigt med kolakarameller, vi bli nog sjuka endera da´n. Då får Kålle skriva och trösta oss. Söta Kålle, skriv snart.

Många tusen hjärtliga hälsningar från din vän

Misse (Hennes smeknamn i skolan. Hon skrev Karin Boye alldels under Misse.)

P.S. Du skall inte tro allt vad Ella skriver, hon ”smäcker” så rysansvärt! D. S.

P.S. Vilken ljuvlig stil detta är!

Det fanns även ett halvt oläsligt brev från Ella Crona:

Du raraste Kålle,

Jag har hört av min mamma, och hon i sin tur av din pappa att du längtar ett litet grand efter mig. Det kan jag inte tro. Men i alla fall är det synd om dig om du längtar. Hoppas det inte tar allt för mycket på dina ändå så strängt nedsatta krafter sedan den tid då du var frökenlös.

Jag undrade vad det handlade om. 

• Jaha… jo det var… för min mamma var död och vi hade hushållerskor. Det var något glapp emellan, och då, jag var väl bara så där gammal och skötte hushållet.

Ni undrar väl hur det går med min högt älskade tyska…? I rummet bredvid bor en jungfru som heter ? Henne är det synd om, emedan vi ligger och pratar och skrattar och skrika till 1, 2 3, på kvällarna, en gång till nära halv fyra.  Karin och Sven har fått varsin…?

• Något om en trilla på sned.

I dag har det regnat, så vi har lekt att vi var amerikanare. Jag Mary – hon räknar upp olika namn –  vattenpistoler och luftgevär så det sa pang pang, sablar, värjor, skorpor, sockerbitar – det senare proviant. Vi spelar tennis.

Jag avslutade läsandet.

Karin Boye hade skrivit i en poesibok:

 

Märta tyckte att Karin Boye var väldigt humoristisk, men att det inte hade kommit fram  i Margit Abenius biografi ”Drabbad av renhet”.

• Hon tyckte visst inte att hon hade någon humor, men det tycker jag. Man hade alltid så trevligt ihop med henne. Ja… Och snäll var hon. Jag tror hon hade kunnat göra vad som helst för någon som behövde henne, ja… Hon var hemskt rar.

Jag undrade om de läste tillsammans, men det tyckte hon inte de gjorde.

• Jag måste säga att jag var… på ett sätt var det dumt av mig. Jag kände mig alltid underlägsen henne. (Märta skrattade till.)

Märta menade att Karin aldrig satte sig på sina höga hästar, utan att hon var anspråkslös, men man förstår att hon var annorlunda.

Märta berättade om när de skulle konfirmeras, det var dels Märta och några andra flickor som hon stod väldigt nära, och så var det Karin och hennes bror Sven Boye.

För de andra var det något man skulle göra, men för Karin var det annorlunda. Hon ville inte avge några löften eller säga något som inte kunde stå för, så hon avbröt, berättade Märta, men Sven däremot konfirmerades.

• Hon hade vid de unga åren tänkt mycket mera än vad vi gjorde.

Så kom vi in på Karin Boyes föräldrar, och Fritz Boyes sjukdom, han led av cancer. 

• Det här var på senare år när Karin hade kommit till Uppsala… och så där. Han var väldigt sjuk och klen och fru Boye var ute och gick med honom, det – minns jag.
• Vi hade en väldigt god vän, en konstnärinna, Elsa Nilsson – hon har målat det där porträttet.

Märta citerade några rader ur en recension av Elsa Nilssons måleri:

• Jag ser så ledsen ut, och det står någonstans som jag tycker nästan måste syfta på mig. Det står så här: ”Hon var bäst när hon målade små barn med vemod i blicken” – och det tycker jag är så där, typiskt mig.

Jag bad att få fotografera av tavlan, så vi tog ut den, och det var tur, för efter Märtas död, då den hade vandrat mellan olika släktingar, så förstördes tavlan i en brand.

Märta berättade om Elsa Nilsson. Hon sa att de bodde nära familjen Boye.

• Hon var dotter till en pensionerad regementsläkare från Ystad, och när han blev pensionerad så flyttade de upp till Huddinge och hade en villa där. Och hon var alldeles förtjusande, Elsa Nilsson, väldig barnvän. Där, (hon pekade på tavlan), var jag bara 11 år när hon målade det där, så att det var mycket tidigare än när hon målade Karin. Karin var väl fullvuxen nästan när hon målade henne. Och jag var väldigt mycket tillsammans, eller där hos Elsa Nilsson och så när jag var barn. Men sen blev Karin och hon väldigt goda vänner.

Jag undrade över Elsa Nilssons dödsorsak, men Märta var osäker. Elsa var den enda av syskonen som inte dog i tuberkulos.

• Karins mamma var väldigt snäll emot dem. (Familjen Nilsson.) Först dog Doktorinnan Nilsson, och sen dog han, (Doktor Nilsson) och då var fru Boye där och nästan skötte honom. Det berättade hon för mig när jag var hos henne på Pontonjärsgatan. Och så hade Doktor Nilsson bett att fru Boye inte skulle överge Elsa Nilsson, för då blev hon ensam. Men hur det sedan blev att Karin och hon bodde, det har jag ingen kläm på.

Jag visste en del om det, om att familjen Boye bröt upp från Huddinge efter Fritz Boyes död, och familjen delade på sig. Karin Boye och hennes mor bodde först ihop på Söder, men sen flyttade de åt varsitt håll, och Karin Boye och Elsa Nilsson delade bostad på Vulcanusgatan vid St Eriksplan i Stockholm, men Elsa Nilsson dog 1929. 

Jag fick senare veta mer om Elsa Nilssons sjukdom. Ulf Boye berättade om hur Signe Boye skötte Elsa, och hur Elsa bad henne lägga sin kind intill Elsas och Signe gjorde det, trots att det var farligt. Elsa hade ansiktsros och det var vid den tiden, innan penicillinet, mycket farligt. I synnerhet för den som hade en underliggande sjukdom, och om jag minns rätt, så hade det till slut med tuberkulos att göra i alla fall. Elsa bar en ansiktsmask som skylde halva ansiktet som var drabbat.

Så småningom kom Märta och Karin ifrån varandra. Märta menade att det berodde mycket på henne själv, och jag undrade varför.

• Ja… Märta skrattade till lite… Jag kände mig lite underlägsen. Jag undrar när den där första diktsamlingen Moln kom ut, den har jag nog. Det kommer jag i alla fall ihåg. Då var Karin hemma i Huddinge… Då hade vi sällskap in på tåget, och då skulle Karin gå upp till Bonniers och lämna det där manuskriptet – då var hon ganska nervös. Ja… och jag följde henne minns jag, gick framåt där, och sedan skulle jag till mitt arbete.

Hon såg ju egentligen, (hade) väldigt barnsligt utseende Karin, och jag vet ju inte vilken av Bonnierna det var, men… han tittade lite på det, och så hade han visst sagt eller tänkt att det här är väl en liten flicka som har suttit vid sin vita flickrumsmöbel och… Han trodde ju inte på det där ett dugg, men hon fick lämna det, och sen så… var hon så glad, blev hon ditkallad. Han såg vad det gick för, så det blev antaget – de gav ut det.

De brukade inte få något honorar första gången, på den tiden i alla fall, men då fick hon 500 kronor med en gång, och det var inte så lite då. Det kommer jag ihåg.

Jag undrade om Märta märkte något av Karin Boyes problem.

• Minns du något om hennes ”världssmärta”, att hon hade ångest, var ledsen, hade bekymmer…
• Ja… kanske ibland. Hon talade inte så mycket om det, men det hade hon ju förstås… Men det talade hon inte så mycket om då…

Här blev det tyst, och jag frågade om Karin Boyes rum.

• Hennes rum? (Märta skrattade till)… Ja, det beundrade vi väldigt mycket.

Märta nämnde att huset var väldigt spetsigt.

 

• Hennes rum var högst däruppe, och så var det så söta tapeter, (skratt) det har väl alla pratat om.
• Det var blommor?
• Det var luktärter, och vi tyckte hon hade ett sött rum, det hade hon verkligen, skira vita gardiner, och hemskt sött.

(Det här ÄR Karin Boyes tapet, som flera av klasskamraterna talar om, och hur jag fick tag i den är en särskild historia, som jag får återkomma till.)

Märta hade varit ganska mycket hemma hos familjen på middag.

• Hennes mamma var väldigt snäll, ja det tycker jag. Pappan lärde jag väl aldrig känna så mycket. Han var bra mycket äldre än mamman, det var han ju.

Margit Abenius har skrivit om den dominanta modern och den svaga fadern, och jag undrade om hon mindes något av det där.

• Jag var ju så pass mycket barn då. Jag tänkte inte så mycket på det.

Märta menade att det nog var så på den tiden att hemma-mammorna bestämde hemma, (hon skrattade till) på den tiden i alla fall.

Märta talade om att Signe Boye alltid ställde upp, om barnen var med i ungdomsgrupper tex.

• Hon ställde upp, tycker jag alltid verkade glad och verkade harmonisk i hemmet, vad jag kunde tycka.

Vi återgick till skolan.

De gick ju t o m klass sex tillsammans och Märta sa att Karin Boye var väldigt hjälpsam och generös, t ex på franskan, att det flockades kamrater omkring henne som ville ha hjälp, kanske innan klassen. Märta sa att det finns de som behåller alltför sig själva, men så var inte Karin, utan hon delade med sig,

• Hade ni smörgåsar med er?
• Ja det hade vi… Vi kunde ju inte komma hem på någon frukostrast, vi som bodde utanför, utan då var det… ja det var väl i den korridor som vårt klassrum var, där var det ett litet kök, och där var en liten gumma som hette Hilma, och hon kokade vatten, och sen hade vi burkar med choklad och socker själva stående där, och så hade vi smörgåsar med oss. Och så fick vi varmt vatten i den chokladen av henne.

Märta berättade att det fanns någon slags utbyggnad med fönster, och där satt de och åt.

• Det var strängt på den tiden. Då när vi hade ätit, då fick vi gå ner på gården, och där måste vi vara, till klockan 12, det kommer jag så särskilt väl ihåg. Jag vet inte när frukostrasten började, men vi skulle vara där nere på gården och leka till klockan var 12. Och då kom det en lärarinna, (Märta skrattade till), som gick med oss, och då gick vi i samlad tropp till Vasaparken. (Hon skrattade till igen.) Och där var vi då till klockan halv 1. Gick vi hem igen, med henne i spetsen, och så började lektionerna tjugo i. Jag tror att det höll på så till sjätte klassen. Man fick inte gå ut på gatorna. Nej. Det var andra tider.

Eftersom de var några som bodde i Huddinge, så fick de gå en kvart innan lektionen var slut för att hinna med tåget, så de inte skulle behöva stå och vänta.

• Och de andra var så avundsjuka på oss. (Skratt.) Och likaså på morgonen, då fick vi komma lite senare, för att vi inte skulle behöva åka in med ett så tidigt tåg.

När Karin Boye var i Uppsala hade de ingen kontakt, och inte heller när Karin Boye och Leif Björk hade gift sig. Men Märta mindes honom när han var på besök i Huddinge, när de var förlovade, ”en lång mager pojke”, sa hon och skrattade till.

Han var också med på Signe Boyes hundraårsdag, men då var han ”en äldre man i staten”, sa Märta.

• Men tänk vad hon var vital länge. Klar i huvudet, ja, löste korsord och satt och virkade.

 

Vi kom att tala om klassträffarna, och de hade försökt minnas när det började, och det var på 30-talet, och den första träffen var hos Karin Boye.

Jag undrade om Märta hade träffat Margot Hanel, och först undrade hon vem det var, men sedan när jag sa ”den tyska flickan hon bodde tillsammans med”,  så sa hon ja. Och det visade sig att de hade varit på en resa tillsammans i Estland, Karin, Margot och Märta.

Det var på en av klassträffarna som Karin Boye hade frågat om hon inte ville följa med, och Märta hade inget planerat för sin semester så hon sa ja. Hon mindes inte vilket år det var, men antingen 1935 eller 1937. Att Margot skulle vara med visste inte Märta om från början.

De for över på en skraltig gammal båt, sa Märta och sedan for de till en badort som hette Pernau. De bodde på ett hotell som ägdes av en tysk man som kunde en smula svenska. Karin och Margot bodde för sig själva.

• Vad fick du för intryck av Margot?
• Ja… det är svårt att säga. Hon var ju en liten tysk judinna, och det var ju så hemskt i Tyskland. Började bli där, judeförföljelser, så Karin ömmade väl väldigt för henne, för den skull, så hon kunde ju aldrig tänka sig att skicka tillbaka henne till Tyskland, för det hade väl gått illa för henne, men jag menar ju… Hon var ju inte alls något intellektuell, som Karin, nej. Det var väl meningen att hon skulle sköta hushållet lite och så där – jag tror inte det blev så mycket med det.

Jag undrade om de verkade ha det bra under resan, och Märta gjorde en lång paus, och hänvisade till att hon var väldigt okunnig, och ovetande om situationen.

• Hon var ju ung den där flickan, hon ville väl roa sig. Jag kommer ihåg en gång, så skulle vi gå på Thé Dansant, och jag var inte något vidare dansant utav mig, men jag var ju med i alla fall, och vi satt där.

Märta berättade att Karin Boye hade gjort en gest, och gått fram till dansgolvet. Det hade stått en man där och bockat sig och hon trodde att hon var uppbjuden, men det var hon inte, utan när hon kom nära, så var det annan kvinna som var uppbjuden.

Vi skrattade lite och jag sa:

• O, vad hemskt!
• Det var det verkligen, men det tog hon verkligen bra, för hon skrattade så hon kunde gå åt och så sa hon:”Om det här hade hänt när jag var 18, 19, 20 år, så hade jag gått direkt hem och packat min ryggsäck och åkt hem. Så generad hade jag varit. ”Men nu tog hon det lugnt.

Margot hade varit uppe och dansat, men inte Karin och inte Märta.

• Men det var ju meningen också att hon skulle få roa sig.

Märta skulle resa hem innan de andra, och den sista kvällen bjöd Karin Boye på kräftsupé. Märta sa att de var så söta båda två

• Och så följde de mig till bussen och sade sig vara så ledsna att jag skulle fara. Minsann. Hon var ju så snäll Karin, och givmild. Det var ganska fattigt där och de stod och tiggde. Hon kunde aldrig låta bli att ge dem pengar. Hon led med dem.

Jag undrade om Karin Boyes homosexualitet eller bisexualitet, om det talades om det.

• Nej, vi talade inte om det, och jag förstod inte det då. Har jag mest läst om i böcker. Jag var rätt så barnslig. (Här blev det skratt.)

• Jag tyckte kanske att Karin skämde bort henne för mycket, det tyckte jag. Det sa jag till Karin också, ”Ska du hålla på och skämma bort henne så dant”.

Karin Boye hade inte svarat något speciellt.

Under de kommande åren träffades de enbart på Klassträffarna, och när Karin Boye dog var det ett bra tag sedan de hade träffats.

• När hon hade tagit livet av sig, hade man… Fick du någonsin en känsla av att hon var så deprimerad som hon var.
• Ja, det hade jag nog.
• Kan du tänka på något speciellt som gjorde att du kom att tänka på det?
• … Hennes situation var nog väldigt svår. Men det är så mycket pratat om det där. …det var nog svårt… men att det skulle gå så…Men de allra sista tiderna då hade jag inte mycket kontakt med henne, det hade jag inte. Så jag blev väldigt förvånad.

Och Märta själv?

Hon hade börjat arbeta på Tullstyrelsen efter skolan.

• Började tjäna mitt bröd. Det var väl nästan vad man tänkte sig då… att sitta på kontor. Men det var förfärligt trevligt. Det var trevligt, bra och roligt där.

Märta kom att stanna där hela sitt yrkesliv.

• Det var ett sådant där gammaldags verk.

Här tog intervjun slut, för hennes kamrat kom och hämtade henne till middagen.

Märta och jag åkte ut till Huddinge kyrka, där Märta hade konfirmerats. Vi tittade på Emil Nilssons familjegrav, där Elsa Nilsson ligger.

Märta berättade att Elsa hade en yngre bror som dog i TBC, och att han älskade tåg och ville begravas bredvid järnvägen, så han ligger begravd en bit bort. Jag har för mig att gravstenen fortfarande fanns kvar då, men att den är borta nu. Tågen dundrar förbi där hela dagarna, så han fick som han ville, även om det gick färre tåg då.

Jag har en väninna, Pia Toftenius, som då  arbetade i Huddinge församling, och hon bjöd på kaffe, och sedan gick Märta och jag till Fullersta gård där Märta hade vuxit upp, men jag minns inte i vilket av de små husen. Vi fick i alla fall komma in i stora huset en stund.

Vi träffades flera gånger efter detta, dels på begravningar, Ella Bohlin och Agnes Löwing avled båda 1990.

Vi var även på Dagmar von Brömsens 90-årskalas på Sällskapet, och Dagmar och Märta var hemma hemma hos mig och drack glögg i december 1991.

Den 29/7 1992 ringde jag Dagmar von Brömsen och hon berättade att Märta hade avlidit. Jag blev alldeles ställd. Hon hade sagt att hon hoppades att de alla skulle träffas igen, klasskamraterna, och det är möjligt att de hade gjort det,  men om inte, så blev det till hennes begravning.

Märta bodde i Nockeby, och hennes begravning ägde rum i S:ta Birgittas kyrka som ligger intill Pauvres Honteux.  Jag var där tillsammans med Dagmar, som sa ”Nästa gång är det min tur”. (Och det stämde.)

Prästen sa att Märta visste att hon skulle dö och att det inte var något ledsamt med det.  Hon hade fått lunginflammation, och hade svårt att andas, så hon fick syrgas. Hon hade även hjärtsvikt.

I Märtas begravningsannons citerades några passande rader av Karin Boye:

Några hjärtan är skatter,

som aldrig tar slut.

Ägaren strör det givmilt

i solströmmar ut.

Tacksamma tar vi

gåvan i varsam hand

 

Märta Hjohlmanson ligger begravd några meter ifrån Elsa Nilsson på Huddinge kyrkogård.

En vänlig Huddingebo, Ronny Nilant, var bussig och gick till kyrkogården, nu när jag inte kan resa själv, och hittade Märtas gravsten, och även Elsas, men den var så översnöad så han lovade ta ett nytt kort på den när snön har försvunnit.

Här döljs familjen Nilssons grav under snön.

Här är den lite ovanliga gravstenen.

Elsa Nilsson är den som sist lades i graven.

Fotograf: Ronny Nilant.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min mor sa en gång att jag skulle skriva en bok om min väg till Karin Boye, och det här ett försök att beskriva den resan, men inte i bokform.

Jag vill skriva ett brev om Karin Boye, och den som har inspirerat mig till det är Una Troubridge som skrev om sin partner författarinnan Radclyffe Hall, som skrev ”Ensamhetens brunn”. Det var på det sättet hon klarade av att skriva om henne, och det är lite likadant här.

Jag har skrivit tre böcker och deltagit i andra böcker med texter om Karin Boye, så jag ska försöka undvika sådant jag redan har skrivit om, även om vissa historier återkommer.

Så snart jag började det här arbetet, 1976/77 började jag göra anteckningar, och det är dem jag tänkte följa, lite nerslag här och där.

Jag letade ju efter familj och vänner, i hopp om att intervjua dem. Det fanns ju en hel del namn i Margit Abenius biografi ”Drabbad av renhet”, och det kom namn från olika håll när människor förstod vem jag ville skriva om, men det var ofta namn jag inte kände till.

När jag så småningom började intervjua Boyes släkt och vänner, så började jag ofta med att fråga om de kunde säga något om den eller den personen. Det blev på sätt och vis lyckat, eftersom det ofta satte igång den jag talade med, och det kom minnen av möten och historier.

Det enda undantaget var Olof Lagercrantz som precis hade skrivit färdigt sin bok om August Strindberg, och levde i någon slags ångest efter det arbetet. Allt var irriterande som inte gällde vårt samtalsämne – Karin Boye. Jag fick en intervju, men under starkt motstånd.

Vi hade träffats på Wahlström & Widstrand, under en författarkväll av något slag, och det var just Olof Lagercrantz som den kvällen uppmuntrade mig att gå till Kungliga Biblioteket och Handskriftsavdelningen där – rakt i armarna på Karin Boyes gamla Uppsala-kamrater, som ännu forskade och skrev.

Det var en helt ny värld för mig, och det blev snart som ett andra hem. Jag fick även rådet att besöka Universitetsbiblioteket i Uppsala, Carolina Rediviva, och där öppnades helt andra möjligheter.

Det kan vara bra att veta att jag har vuxit upp under oroliga förhållanden, med en oregelbunden skolgång. Människorna jag växte upp med var läsande människor, men ingen av dem hade gått på universitet. De tankarna fanns helt enkelt inte. Det som följde blev som ett universitet för mig, med väldigt vänliga lärare.

Jag visste inte att det skulle bli ett mångårigt projekt det här, men jag är ändå glad att det tog tid – jag har hittat en hel del nytt material och många foton – inte bara av Karin Boye, utan även på hennes familj och vänner.

När jag började beställa fram material på Kungliga Biblioteket, till exempel artiklar, så var det mycket som var främmande, inte minst det högtidliga språket, och hur man beskrev Karin Boye och hennes öde. Självmordet präglade det mesta. Jag skrev en anteckning om att det verkligen är ”svårt att ta sig ifrån den allvarliga bilden av henne – hon måste ju ha skrattat också!”

Det var just ett foto där Karin Boye skrattar, som fick förläggaren Jonas Ellerström att säga ja till att publicera den första av tre böcker om Karin Boye, väldigt många år senare.

God natt,

Pia-Kristina

 

 

 

Det händer saker…

Det kommer snart ut en bok på ellerströms förlag, som handlar om Gunnar Ekelöf, hans första hustru, Gunnel Bergström, och breven han skrev till henne.

Johan Svedjedal skriver om Gunnar Ekelöf och jag om Gunnel Bergström. Karin Boye, som hade en relation med Gunnel Bergström, är givetvis med.

Den här boken kom ut mitt under pandemin, och gick omärkligt förbi. Men den finns där, på Kungliga Biblioteket m.m.

Det här stycket handlade tidigare om en film som skulle göras, och den gjordes, men jag var väldigt orolig eftersom jag filmades i väldigt många timmar och inte kände mig bekväm med det.  Jag talade med SVT men ingen lyssnade på mig.

Jag hade bett att få delta som berättare, och inte i bild – jag har ett otroligt stort fotomaterial om Karin Boye och dem som stod henne nära – men det förslaget godtogs inte. I själva verket blev jag aldrig tillfrågad om mina foton. Det var mycket märkligt.

Nu har jag sett slutresultatet, och det är en stilla liten film, och till min oerhörda lättnad är jag med mindre än en halv minut i filmen. Regissören måste ha insett att jag hade rätt. ( Hon har lovat att allt material ska kastas.)

Johan Svedjedal är däremot med, och det har klippts in delar från en äldre TV-produktion om Karin Boye, av Tone Bengtsson, (1934 – 1999).

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland vill jag bara förmedla några tankar, eller ge vidare en ögonblicksbild av något, som en av Kajsa Rootzén (1904-1978).

I går när jag skrev om Sara Ekwall, så nämnde jag en annan gammal dam, men bestämde mig för att inte blanda ihop dem. Det var Kajsa Rootzén, som var musikkritiker och författare.

Kajsa Rootzén var vän med Karin Boye och Margot Hanel, och uppenbarligen en nära vän, för när Margot Hanel tog sitt liv den 30 maj 1941, så  efterlämnade hon ett testamente – visserligen inte giltigt, men ändå ett testamente – där Kajsa Rootzén nämndes.

Jag har inte tillgång till testamentet nu, men jag vet att Kajsa Rootzén, utöver det som var skrivet, fick en blå glasskål från hemmet, och hon måste dessutom ha fått välja bland Karin Boyes alster, för hos familjen Rootzén finns ett häfte med anteckningar av Karin Boye från åren 1917 – 1921. Margot Abenius döpte häftet till Tankejournalen, och lät trycka det i Varia i Samlade skrifter av Karin Boye. 

Det blev aldrig så att jag träffade Kajsa Rootzén, men eftersom hon var katolik, och jag under en tid gick i katolsk lära hos en av hennes goda vänner, Dominikansystern Catharina Broomé,  så fick jag av en händelse veta lite om hennes situation.

Jag kom att tänka på det här i dag när jag åt några smörgåsar till lunch, för så var det med Kajsa Rootzén – hon klarade sig på det och ett glas vin till kvällen.  Jag minns inte vem som berättade det, möjligen Barbro Alving, men syster Catharina berättade att hon hade hälsat på Kajsa Rootzén på hemmet, och att hon hade suttit och läst tidningen när hon kom. Upp och ner.

Jag tycker det är en så härlig bild.

Man kanske blir sådan, men det verkar inte olyckligt.

Jag har många gånger tänkt att man skulle stupa på sin post på KB, d v s somna över böckerna, som man ibland ser låntagare göra där, om än inte sovande den långa sömnen.

Jag minns en mycket väklädd dam som kom till forskarsalen i stort sett dagligen. Hon var mycket gammal och hade doktorerat på 20-talet redan. Men hon fortsatte arbeta, ständigt intresserad. Hon intog sin lunch i Sumlen, och pratade med andra forskare. Så småningom började hon gå med käpp. Och en dag försvann hon.
Jag fick veta att hon hade avlidit, men att det inte hade varit någon begravning. Hennes kropp hade överlämnats till forskning.

Ja, så kan det också bli.

 

 

 

 

Sara Ekwall

Det är när jag ser ut över pappershögarna som jag försöker sortera, som jag ibland kommer att tänka på den verkligen trogna Birgitta-forskaren, Sara Ekwall (1895-1988)

. 

I början av mitt letande, som jag så småningom förstod var ett forskande, dök det hela tiden upp nya namn – det var Karin Boyes gamla vänner från Uppsala som jag träffade på Kungliga Biblioteket, Allan Sjöding t ex, som nämnde olika personer jag borde kontakta, bland andra Sara Ekwall, som delade en dubblett med Karin Boye i Uppsala, i mitten av 20-talet.

Jag vet inte mycket om Saras Ekwalls liv utöver att hon ägnade en stor del av sitt liv – kanske hela – åt den Heliga Birgitta, både i Sverige och Italien. Hennes bidrag finns publicerade i Fornvännen, Historisk tidskrift, Konsthistorisk tidskrift och Kyrkohistorisk tidskrift, m m. Hon var ogift och hade inga barn, men huruvida det var självvalt, det vet jag inte. Det har sagts mig att hon hade en bror som försörjde henne.

Jag hade bett att få tala med Sara Ekwall, och vi träffades på Handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva, Universitetsbiblioteket, i Uppsala.

På den tiden såg Handskriftsavdelningen helt annorlunda ut, inga säkerhetsanordningar och bestämmelser som nu, utan vi satt inne på Handskriftsavdelningen i var sin fåtölj och talades vid, och jag minns att hon hade kappan på sig inomhus.

Sara Ekwall hade nog passerat de 80 då, hon var född 1895, och var en tunn och lite skäggig gammal dam, som försvann ner i stolen.

Jag tror inte de hade mycket gemensamt, de studerade båda, men Sara berättade att under den tiden som de delade bostad, så var Karin Boye uppvaktad av poeten Nils Svanberg. Det var en uppvaktning som hon inte var så förtjust i.

De hade emellertid bestämt sig för att träffas – fem gånger – och vid ett sådant tillfälle då de träffades hemma hos Karin, så kysste han henne. Efteråt sprang Karin Boye in i Saras rum och kastade sig ner på golvet och grät.

Det blev ju ingenting emellan dem. Jag fick en gång ett brev från en vän till Nils Svanberg, och den mannen berättade att han aldrig hämtade sig från sin förälskelse i Karin Boye. (Det är här jag borde uppge källan, men mitt material är som bekant på KB.) Flera av kärleksdikterna han skrev ska ha varit riktade till henne. Han levde inte så länge, han var född 1902 och avled 1939.

Jag har försökt hålla reda på alla jag har intervjuat, och så kom det sig att jag besökte Sara Ekwall då hon låg på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.  Det står omnämnt som ett mentalsjukhus, men jag fick en känsla av att just den avdelning hon var intagen på var mer som ett äldreboende, kanske för personer med demens av olika slag.

Jag hade önskat att jag hade haft en kamera med mig, för jag glömmer aldrig den sal hon bodde i. Det var kanske 20 äldre kvinnor i salen, tio på varje sida av rummet.

Varje patient hade en säng, ett nattduksbord och en stol framför nattduksbordet. Detta stod dikt intill nästa patients säng och nattduksbord, och den intill nästa, osv. Och på den lilla ytan levde varje individ. Jag har för mig att Sara Ekwall hade det sista utrymmet i raden, längst in i rummet, närmast väggen.

Jag var med på Sara Ekwalls begravning, men besökte inte hennes grav förrän många år senare, och fann då att gravstenen var borta, och att det låg en annan person begravd där, en man.

Sara Ekwalls grav skulle finnas kvar till ungefär 2030 och jag kontaktade Kyrkogårdsförvaltningen i Uppsala för att fråga varför den hade använts tidigare än bestämt, och det hade att göra med att ingen längre betalar för graven.  Sara Ekwall ligger begravd intill ett träd, och hennes kvarlevor ska finnas kvar, även om själva gravstenen är borttagen.

Det var Carolina Rediviva som ärvde det Sara Ekwall hade skrivit om Heliga Birgitta och annat. Där finns även utkast till ett testamente och jag har för mig att hon önskade att pengarna hon efterlämnade skulle användas för att översätta vissa handlingar på italienska till svenska. Hur det gick med det vet jag inte.

Men jag glömmer aldrig salen med alla tanterna, och vilken koncentration det måste ha krävt, om hon tidvis var medveten om sin situation, för att leva på detta lilla utrymme. Jag har för mig att hon satt med ryggen mot oss. Jag lyckades inte få kontakt med henne.

Det kan tyckas att det här handlar mer om Sara Ekwall än Karin Boye, men så många av hennes vänner var intressanta i sig, inte enbart för sin vänskap med Karin Boye.

Jag har sökt efter ett foto på Sara Ekwall, men har ännu inte lyckats finna något.  Jag  trodde det skulle finnas bland de foton hon lämnade efter sig, och vände mig till Universitetsbiblioteket och Fråga bibliotekarien, men det fanns ingenting där. Hon finns inte heller i Universitetsbibliotekets porträttkatalog.  Men, föreslog jag, hon kan finnas i någon av böckerna över de olika nationerna i Uppsala.  Och ja, hon fanns där,  i Stockholms nation!

Tack arkivarie Mats Höglund! Tack för hjälpen!

 

Jag är inte ensam…

Det är ofta ensamt och ödsligt i dessa Corona-tider, även om jag har familjen på samma gata, men de måste få leva sitt liv.

Jag har känt väldigt många människor, inte minst Karin Boyes släkt och vänner, men de är med några få undantag borta – det blev många begravningar, och ordet framlidne och framlidna behövs inte. Man glömmer ju ibland att Karin Boye föddes 1900, för 120 år sedan nu i oktober.

Hemma har jag nästan som ett altare, där jag förvarar minnessaker från vänner och släktingar. I dag hittade jag en kastanj på gatan, och den fick mig att tänka på Kajsa Höglund, en av Boyes vänner. Det var Kajsa som lärde mig att lägga kastanjer i fönstret, för att se dem komma fram ur sitt gröna skal.

Kajsa Höglund var den strängaste av Boyes vänner, tills hon slutligen förstod att jag inte var ute efter att skada Karin Boye, eller använda henne på något sätt. Efter det blev hon en av mina närmaste vänner.  Så nära att jag fick hålla begravningstalet för henne, vid den helt borgerliga begravningen.

De har funnits där i mitt liv under många år, alla dessa vänner och släktingar till Karin Boye, och de har verkligen hjälpt mig, nästan som en utökad familj.

Bredvid mig på arbetsbordet ligger en liten hög med skrifter. Det är en bok om kristendomen som en gång har ägts av Anita Nathorst, Karin Boyes sista kärlek, och en bok med dikter, S:t Elms eld, skriven av just Anita Nathorst. Hon hade skänkt den till Lydia Wahlström, som var Karin Boyes rektor i Åhlinska skolan. Det var Lydia Wahlströms guddotter Brita Mannerheim som ärvde dem efter Lydia, och hon gav dem i sin tur till mig.

Brita Mannerheim lärde jag känna när jag kom för att tala med hennes make, poeten Augustin Mannerheim som hade skrivit en dikt om Karin Boye, För dig var alla ord djupt allvarliga, till Författarnas LitteraturHistoria, Tredje boken. Det var vid det besöket som det uppdagades att det fanns band till såväl Lydia som till Anita genom Brita. Vi blev också nära vänner.

Bland skrifterna ligger det även några små häften på engelska, The Imitation of Christ.  Jag fick dem en gång i tiden av en kvinna i Östberlin, Freia Eisner, en vän, och något av en partner till Karin Boye.

I samband med andra världskriget flydde Freia till England. Hon var judinna, men ville bli katolik. När vi träffades i Östberlin berättade att hon hade stulit de tre böckerna i en kyrka i England, och hon gav dem till mig – jag tror i förhoppningen att jag också skulle bli katolik. Hon bodde i en liten etta fylld av kors, helgonbilder och medaljonger.

Vi höll kontakt in i det sista, jag skulle hälsa på henne när jag hade varit i Paris för att fira 200-jubileet av Franska revolutionen i mitten av juli 1989. Men hon svarade inte på telefonen, så jag åkte vidare till Sverige och skrev till henne istället, men fick inga svar. Jag fick så måningom veta att hon redan var avliden sedan några dagar när jag ringde. Jag hade haft så dåligt samvete över att jag inte steg av tåget den gången, så jag var tacksam att få veta det.

När Freia och jag brevväxlade om Karin Boye, så använde Freia ett annat namn för henne – jag antar att det var för att det då var Östberlin och att brev kunde öppnas – hon kallade henne Lorenzo.

Det här är en lång historia, som jag inte kan gå in på nu – det visade sig bland annat att Freia inte var judinna, hon hade inte behövt fly, men om detta får jag berättta en annan gång. Alla brev från Freia och handlingar rörande henne finns på Kungliga Biblioteket, och jag kan inte komma åt dem för närvarande. Men hoppas kunna återkomma.

Men så här kan det gå när man hittar en kastanj på gatan, att det leder till många olika minnen och personer.

Jag vill med detta säga att jag inte är ensam. De håller mig sällskap.

 

 

 

Det har hänt att jag har fått annorlunda uppdrag.

Ett av mina arbeten handlar om överlevande från koncentrationsläger som kom till Sverige 1945, för rehabilitering. År 1980 påbörjade jag ett arbete med att försöka finna 199 personer som hade deltagit i en undersökning här i Sverige, där de berättade om sina erfarenheter.

Det var en undersökning som genomfördes av Samarbetskommittén för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete/ SDU, och resulterade i en bok som heter De dödsdömda vittna: Enquetesvar och intervjuer, av Gunhild och Enar Tegen. (W&W 1945).

Jag fann ungefär hälften av deltagarna, och av dem var en hel redan avlidna. Men det hände ibland att jag fick kontakt med deras barn, och jag vill gärna berätta om en sådan händelse.

Mannen jag fick tag i, i USA, var son till en kvinna från Polen som hette Mary Seidenwurm Wrzos. Hon hade sagt ja till att jag kunde få kontakta henne, men hann avlida innan jag fick veta det.

Men det var så att Mary Seidenwurm Wrzos aldrig hade berättat om sina erfarenheter under krigsåren, vare sig för sonen eller dottern, och nu undrade de om jag visste något, och om jag i så fall kunde berätta för dem.

Det var en väldigt  rörande situation, och svår. Hon berättar i sin enkät om ghettot i Warszawa, om hur hon förgäves försöker rädda sin far undan deportation, och hur hon lyckas ta sig ut ur en gaskammare, för att hon kunde perfekt tyska och skrek att hon var lägervakt, och drogs ut, m m.
Jag sände en översättning till syskonen, och de berättade i sin tur att modern efterlämnat en anteckningsbok på polska, och bett dem översätta den efter hennes död. De gjorde det efter några år, och allt överensstämde med det hon hade skrivit ner i Sverige.

Dottern skrev till mig att hon trodde att föräldrarna, som båda var överlevande, inte sa något för att de inte ville att det gamla livet skulle överskugga det nya.

Mitt eget arbete med allt resulterade i en bok som heter ”De dödsdömda vittnar – 60 år senare”, och senare, i en reviderad version, ”Mina föräldrars kärlek”, men det är en annan historia.

 

Jag har nu själv åtagit mig ett annat uppdrag. Det handlar om framlidna journalisten Barbro ”Bang” Alving, och en kvinna i Frankrike.

Jag har skrivit om Barbro Alving tidigare, jag hade sökt upp henne när jag började leta efter information om Karin Boye.
Barbro Alving sa flera gånger att hon tänkte berätta, men så drabbades hon av afasi, och det blev så att hon aldrig hann dela med sig av sina Boye-minnen.

Men, innan detta hände, hjälpte hon mig komma i kontakt med två mycket skygga vänner till Karin Boye. Skygga i den meningen att de ville skydda Karin Boyes minne. Barbro Alving gick i god för mig så vi fick kontakt.

En av vännerna, Margareta Indebetou, hade arbetat med  Karin Boye på Viggbyholmsskolan i Täby, och en annan, Maj Elfvik, var en nära vän och f.d. partner till Barbro, som sedan många år bodde i Frankrike.

Jag hoppas kunna berätta om mina möten med Maj Elfvik vid ett senare tillfälle, men just nu vill jag skriva om att jag har fått kontakt med en av hennes döttrar, M.

Efter Barbro Alvings död, 1987, började dottern Ruffa Alving-Olin ge ut ett redigerat urval av hennes brev och dagböcker från 1927 till 1949.

År 2010 gav Beata Arnborg ut :”Krig, kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving”.

 

Jag fick för en tid sedan en förfrågan om Barbro Alving och Maj och deras relation, och jag visste inte mycket om den, eftersom jag har varit så inställd på Karin Boye.

Men det här fick mig att kontakta Majs dotter i Frankrike, och det visade sig att Maj, som var gift med M:s far i många år, aldrig hade talat om just den här delen av sitt liv.

Jag frågade om M., som inte kan någon svenska alls, ville att jag skulle berätta vad som skrivits i såväl dagböckerna som i Arnborgs bok, och det ville hon gärna.

Så jag har börjat pussla samman såväl dagboksanteckningar som lite ur Arnborgs text, och översätter lite då och då.

Jag har hoppat in där Barbro har åkt till Paris för att läsa franska, och Maj, en f.d. skolkamrat till Barbro, är i Paris för att bli modetecknare, och hon råkar hamna på samma pensionat.

Och så började det!