Jag bor i Östergötland, och vi har sedan 30 april 2021 gått in i Personlig lockdown under två veckor, efter mer än ett år av pandemin.
Det finns förmodligen ett efter, när alla är vaccinerade.
Jag kom att tänka på Margot Hanel i dessa dagar, då man bara väntar på att få träffa familj och vänner. Fanns det något att vänta på, för henne?
Karin Boyes begravning skulle äga rum den 4 maj 1941. Livet skulle väl fortsätta som vanligt efter begravningen, förutom för dem som sörjde, och dem som var bestörta över hennes självmord.
Det fanns ett annat efter – vad skulle ske med Karin Boyes efterlämnade partner, Margot Hanel, efter begravningen.
Jag har skrivit om Margot Hanel förr, men nämner ändå några fakta. Hon var född 1912, judinna, född och uppväxt i Berlin. Hon träffade Karin Boye i Berlin 1932, och de inledde ett förhållande. Men Karin avslutade relationen och återvände till Sverige, där hon inledde en annan relation.
Karin Boye kom tillbaka till Berlin 1933, och träffade då Margot igen, men även om Margot hade mognat, skrev Karin i ett brev till Ebbe Linde, så var det inte något för henne. Men av olika skäl kom Margot till Sverige 1934, och paret kom att leva tillsammans fram till Karin Boyes död i april 1941.
Margot Hanels situation efter Karin Boyes död:
Det var världskrig, och som judinna kunde hon inte återvända till Berlin.
Hon hade inget yrke, och ingen inkomst. Hon hade påbörjat en utbildning till barnskötare, något hon verkligen älskade, men det har sagts att hon inte fick slutföra sin utbildning för det hade kommit fram att hon levde tillsammans med Karin Boye.
Hon gick i bokbindarlära, men var egentligen inte stark nog för det. Hon var liten och tunn. Karin Boye betalade för hennes utbildning där.
Margot hade ärvt allting efter Karin Boye, men det är tveksamt om hon hade någon som helst kontroll över någonting.
Karin Boyes mor, Signe Boye, som var angelägen om dotterns eftermäle, förstörde brev och dikter som var riktade till Margot. Hon sa sig även ha fått ett meddelande från Karin Boye att det fanns ytterligare en dikt, och när hon lade fram det så, så började Margot gråta och tog fram en dikt som – om jag minns det rätt – satt fastklistrad på baksidan av en byrå.
Margots namn förekom inte i dödsannonsen.
Hon bodde kvar i den köpta bostaden, men utöver det… Karin Boye hade fått ett stipendium från Bonniers efter att hon skrev Kallocain, och de pengarna borde Margot ha fått tillgång till, men det vet man ingenting om. Om det inte fanns några kontanter, så kan hon ha stått helt utan medel att ens köpa mat för.
Vart skulle hon ha vänt sig? Hur skulle hon ha förklarat sin situation? För vem – Tyska kyrkan? I dag hade det varit självklarheter, men då, för 80 år sedan?
Karin och Margot hade försökt få hit Margots syster Gerda och hennes dotter Susanne från Berlin, men de fick inga pass. Hade det lyckats, hade Margots situation kanske sett helt annorlunda ut.
Hon hade förlorat en väninna på Birkagården, då den kvinnans fästman förbjöd henne att umgås med Margot, eftersom hon levde med Karin Boye.
Jag vet att Margot försökte kontakta vänner som Karin och Margot hade träffat tillsammans, till exempel bibliotekarien på Viggbyholmsskolan, och Margot erbjöd sig att binda in hennes böcker, men hon tackade nej.
En annan väninna, Birgit Anderberg, var störd över att Margot rökte, så hon fick sitta på balkongen. Birgit var ensamstående, och Margot hade undrat om de kunde dela bostad, men hon sa nej.
Margot vände sig till Harry Martinson med tanke på Karin Boyes andra efterlämnade dikter, Vad kunde man göra med dem?, men han var så drabbad av hennes självmord att han inte kunde engagera sig alls.
Barbro Linder Granat, en vän till Karin Boye från Uppsala blev på sitt sätt ett stöd, och det var till henne som Margot skrev att hade bara Karin sagt till henne att hon inte orkade leva längre, ”hur gärna hade jag inte följt”.
Kajsa Höglund, som hade delat bostad med Karin Boye i Berlin, hade lite kontakt med Margot – och det var hon som fick se kärleksbreven som Karin hade skrivit till Margot. De som senare förstördes.
En person som verkligen brydde sig om Margot var hennes chef på bokbinderiet, Olof Bergqvist. Det är han som har tagit fotot i det här inlägget. (Jag har nämnt honom tidigare, men ska återvända till honom.)
Det fanns även andra vänner, några från barnskötarkursen, och några homosexuella vänner, och de försökte hjälpa Margot, men anade att hon inte skulle orka leva utan Karin.
Kanske var det en av dem som följde med Margot till begravningen. Hon fick ju inte sitta med familjen, för hur skulle man kunna förklara hennes närvaro – det var ju en offentlig begravning med press närvarande.
Det har sagts att Margot kom till Norra Krematoriet alldeles innan begravningen började tillsammans med en vän, helt förgråten.
Hon lämnades efter begravningen av familjen Boye som reste hem till brodern Sven Boye. Hans fru Agnes Boye, sa många år senare till mig, att de var störda av det, men att Signe Boye var så stark, att ingen förmådde säga något.
Det verkar som att det inte fanns något efter, inte något när allt är över, då ska jag...för Margot. Hennes situation var alldeles omöjlig.
Men det kan också ha varit så, att det var för Margot, som det var för Karin Boye när det gällde Anita Nathorst. De sista raderna i dikten Din röst… lyder så här:
Det finns ingen värld att leva i, där du inte bor.
Min tanke förnekar undret. Men hjärtat tror.
Margot Hanel tog sitt liv, den 30/5 1941, och det var Signe Boye som tog hand om hennes begravning, som ägde rum den 8 juni, 1941 i Norra Krematoriet, där de bara någon månad tidigare hade begravt Karin Boye.
Det kom en krans, och den var från Birgit Anderberg.