Nu ska jag börja om med mitt skrivande om Karin Boye, och inte sluta förrän jag är klar, utom om jag är bortrest eller inte har möjlighet att skriva av andra skäl. Jag hoppas ha skrivit färdigt under 2021, men det är verkligen inte hugget i sten.
Allt grundar sig i min mors kärlek till Karin Boyes dikter, och i hennes vägran att – och det är här jag kommer in i bilden – få ett vanligt barn. Jag kan minnas henne säga: ”Var annorlunda! Var annorlunda!”
Jag vet att min mor inte alls ville ha barn. Hon berättade mot slutet av sin levnad att hon hade försökt abortera mig, och jag fann senare anteckningar som bekräftade det hon hade sagt. De sista orden var: ”Men barnet satt envist fast.”
När hon nu ändå hade fått det här barnet, fick det i alla fall inte bara vara en vanlig unge, det måste vara något mer, något annorlunda, till exempel ett begåvat underbarn. Jag ser på mina försök att skriva dikter, från tidiga år, och förstår att det var försök att få hennes uppmärksamhet och kärlek, men det lyckades aldrig.
När jag var tio år ungefär, lyckades jag ta mig ifrån det där på många sätt fattiga hemmet, och blev fosterbarn. Allt som hände efter det hör inte hemma i det här sammanhanget, men det var i det första fosterhemmet jag mottog Karin Boyes samlade dikter från min mor. Jag var för ung för att förstå dem, men det var så det började.
Jag tror aldrig min mor älskade mig, men hon tyckte om mitt sätt att skriva, och det får duga.
Jag hann publicera en diktsamling och en lekmannabok om döende patienter i Sverige och England – hon granskade båda böckerna – och hon följde och uppmuntrade mitt arbete med Karin Boye innan hon avled hastigt 1987.
Jag kan tänka mig att hon skulle vara nöjd med min forskning, med alla intervjuer och fotografier, och med att jag har skrivit artiklar och fått böcker om Karin Boye utgivna.
Jag tackar henne och min fostermor Lisa Josefsson i den första boken om Boye, Karin Boye och människorna omkring henne, för att de båda, var och en på sitt sätt, visade mig vägen till Karin Boye.
Jag har svårt att kalla mig själv för författare eller journalist eller reporter, men jag tycker ordet rapportör är bra, för jag rapporterar om det jag ser och hör.
Jag blev inget underbarn, men jag blev åtminstone annorlunda, på olika sätt. Men jag vill bara vara en alldeles vanlig människa som älskar barn och barnbarn, går promenader, stickar tröjor och ser på tv, och inte är bunden till en annan människas förväntningar på mig.
Jag vill leva, mamma, bara alldeles vanligt, leva.