Månad: april 2019

De där sista timmarna…

Karin Boye gav sig i väg mitt på dagen, efter att ha suttit i köket och singlat slant, framför hushållerskan Märta – hon som skulle följa med Anita Nathorst till Malmö.

Hon tog med sig en vichyvattenflaska och sömntabletter, och gick sin väg. Hon hade packat sin kappsäck och lämnat en lapp om att innehållet kunde fördelas mellan olika personer – jag har inte tillgång till den exakta ordalydelsen – men man förstod genast att det var allvar, och Iwan Bratt kontaktade polisen.

Och så gick den kända efterlysningen ut i radion, om den fyrtioåriga Karin Boye… som hade försvunnit i Alingsås.

I Stockholm väntade Margot Hanel. Anita Nathorst hade ringt till henne och berättat.

I en annan lägenhet i Stockholm väntade modern, Signe Boye, ibland tillsammans med en kusin till Karin Boye, Margit Boye.

Och de fick vänta, i dagar.

Hon hittades inte av dem som gick skallgång; militärer, scouter och privatpersoner, utan av en lantbrukare, som fick se en person sitta, hukande, i en dunge.

Man kan spekulera i varför hon tog sitt liv. Anita Nathorst skrev efteråt till sin väninna, Olga Stave, att hon kanske hade kunnat räddas den gången, men hon var inte säker på att Karin skulle ha klarat av att fortsätta leva efter Anitas död.
Karin Boye, som levde med tankar på döden sedan tonåren, skulle ha sagt till Anita Nathorst att hon såg döden som ”den stora extasen”.

Vid den här tiden, nu den 24/4, var det nog fullbordat, som man säger. Dödsorsaken angavs senare vara tabletterna Karin Boye intagit, i kombination med förfrysning.

För Karin Boye var det över, men för Margot Hanel, som älskade henne och var fullkomligt beroende av henne på alla plan, började ett helvete. Det slutade med hennes självmord, den 30/5 1941.

Det finns mycket att berätta om detta, och även om Signe Boyes reaktioner, inte minst som spiritist, men det får vänta en tid.

 

Anita Nathorst,  som ni ser här med armarna i kors, var Sveriges första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria.

Karin Boye träffade Anita Nathorst första gången 1918 på Fogelstad, (man ser henne lite snett till vänster om Anita Nathors), under ett kristet gymnasistmöte, och de hade senare kontakt i Uppsala och var med i samma matlag m.m.

Anita Nathorst var mycket intresserad av psykoanalys, och hade själv tankar på att utbilda sig till analytiker hos Anna Freud, Sigmund Freuds dotter i London, men blev avrådd på grund av sin cancer.

Anita Nathorst fick bröstcancer i början av 30-talet, och hon felbehandlades på något sätt, vilket resulterade i att hon levde med ett öppet sår under resten av sitt liv.

Hon lärde känna Iwan Bratt, som ju inte enbart var Stadsläkare i Alingsås, utan även psykoanalytiker, och hon flyttade till Alingsås, och de inledde ett förhållande. Kanske var det att hon visste att hon hade en begränsad tid att leva, som gjorde att hon tog beslutet att bryta upp från sitt arbete och flytta till Alingsås.

Anita Nathorst var nog en annorlunda person för sin tid. Hon verkar ha varit helt osentimental, hon planerade sin egen begravning i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala – hon ligger begravd nära universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala – och hon skrev avskedsbrev. Jag kände en av hennes vänner som var missionär, och hon fick avskedsbrevet när hon kom tillbaka till Sverige, fem år efter Anita Nathorsts död.

Anita Nathorst var en mycket älskad människa, och jag har läst så fina minnesord över henne. Jag blev därför förvånad när jag fann ett antal brev till Olga Stave, som visar en helt annan sida av henne. Det är bittra och sarkastiska brev om Iwan Bratt bland annat.
Anita Nathorst hade ju varit sjuk länge, och det såg ut som om hon skulle dö i Iwan Bratts famn, på nyårsaftonen – jag minns inte vilket år – men hon dog inte, och hon skriver rätt sarkastiskt om det.

Men vad var det för roll Karin Boye spelade i det här? Jag nämnde en novell, som publicerades en månad innan hon avled, Samtal mellan nygifta.
Karin Boye använde ofta situationer ur sitt eget liv när hon skrev, men hon vände på situationerna, bytte kön på personerna osv.

Den här novellen handlar om ett nygift par som sitter på ett café.
Frun kan inte sluta tala om sin f d partner, som hon stannade hos i åratal i en förhoppning att han skulle gifta sig med henne, men han gjorde det inte på grund av sin mor, som han inte kunde lämna.
Maken lyssnar tålmodigt, och frågar slutligen om hon gifte sig med honom för att reta sin f d partner, och hon erkänner att det nog faktiskt är så, och fortsätter tala om honom.

Maken säger:
”Jag tror du har blivit för djupt sårad. Ingenting är så sårande för en människa som att hon är ingenting. Du vill ha upprättelse. Du vill ha bevis på att du fanns. Något slags känsla som gäller dig och inte vem som helst.”

Angående just den här novellen, så föreställer jag mig att den handlar om Anita Nathorst och hennes situation i Alingsås, vid den här tiden, och att maken är Karin Boye själv, som får leva med Iwan Bratts ständiga närvaro. Man undrar ju om Anita Nathorst på något sätt använde Karin Boye för att provocera honom, fanns det några lesbiska antydningar, försök att skapa svartsjuka? Men även om så vore, så tror jag inte att det betydde någonting för Iwan Bratt. Han ville bara få tillbaka sin fru.

Novellen slutar med ett lugn. Frun erbjuder sin make att gå, nu när han vet hur det är. Han betraktar henne en lång stund, och säger sedan:
– Då tar vi väl vår upptäcktsfärd då, sade han med en röst som var fullkomligt lugn och naturlig. – Får jag betala!

Det har dragit ut på tiden, och det är nu den 23/4.

Det är den dagen då Karin Boye fick veta att hon inte skulle följa med till Malmö, utan att Anita Nathorst hade bett att enbart hushållerskan Märta skulle följa med.

”Ingenting är så sårande för en människa som att hon är ingenting.”

I kväll ska jag skriva en text som handlar om en annan nästan helgonförklarad person i sammanhanget, Anita Nathorst.

Det var ju så att Karin Boye hade svårt att vara arg. Det finns en historia om hur en av hennes vänner, Kajsa Lönngren, (g. Höglund), en gång nästan tvingade henne att vara arg, och att berätta om några hon inte tyckte om och varför.

Kajsa berättade en gång för mig att Karin Boyes mor hade ett uttryck som påverkade Karin Boye mycket, ”Jag är inte arg, jag är ledsen”. Kajsa tyckte att det var grymt mot ett barn att säga så.

Man hittar ofta uttalanden om att Karin Boye grät, i Drabbad av renhet. Hon grät i alla möjliga och omöjliga situationer, och kanske var det något hon fick med sig från modern: Jag är inte arg, jag är ledsen.

Jag tror att det hon ville få ur sig av vrede, kärlek och sorg, fick hon ur sig genom det skrivna ordet, som en protest, som ingen kunde säga något om. Hon maskerade personerna, vände situationer. Ingen kunde känna sig direkt utpekad, som modern till exempel.

Där i Alingsås, i april 1941, befann hon sig i en ganska omöjlig situation, mitt i ett annat drama, som hon egentligen inte hade med att göra, dramat mellan Anita Nathorst, Iwan Bratt och hans hustru, som ville komma hem igen.  Karin Boyes fokus var ju den svårt sjuka Anita Nathorst.

Lite mindre än en månad innan Karin Boyes död, trycktes det en novell av henne i tidskriften IDUN, ”Samtal mellan nygifta”, och det är den jag tänkte skriva om i kväll.

Jag undrar: Var hon använd?

 

Karin Boyes sista dagar i livet…
Jag får förklara lite, om de olika personerna som var inblandade i hennes liv.

Karin Boye var ledamot och skattmästare i Samfundet De Nio, en litterär akademi, bildad 1913.
Problemet var att hon inte var så bra på att räkna, men det hade alltid ordnat sig eftersom hennes bror, Sven Boye, hjälpte henne. Han var emellertid inkallad, så hon fick klara det själv, och just vid den här tiden, 1941,  kämpade hon med detta och det finns upprörda brev om att hur hon än räknar, så stämmer det inte. Det handlade om en tioöring, som höll på att driva henne till vansinne. Man kan nästan se den som en symbol, för allt som pågick omkring henne.

I Stockholm levde hon med sin partner, Margot Hanel, en tyskfödd judisk kvinna, 12 år yngre än Karin Boye.

I Alingsås befann sig Anita Nathorst, som var svårt sjuk i cancer sedan tio år. Karin Boye, som kände henne sedan de sena tonåren hade vistats hos henne av och till i flera år. Hon var mycket förälskad i Anita Nathorst, och skrev dikter till henne, men det var inte en besvarad kärlek.

Här blir det lite komplicerat; Anita Nathorst levde i en relation med stadsläkaren i Alingsås, Iwan Bratt. Hans hustru hade lämnat honom för en annan man, och medan hon var borta levde Anita med honom,  officiellt som hans husföreståndarinna.

Hustrun ville nu komma tillbaka, men kunde inte återvända förrän Anita Nathorst antingen hade avlidit, eller flyttat. Men, Anita dog inte, men bestämde sig för att flytta till Malmö, för att dö där.

Karin Boye var mycket engagerad i detta, och hade varit i Alingsås bland annat för att hjälpa henne packa inför flytten.

Den 17/4 1941.
Det var den dagen, den kvällen, då Karin Boye, vid ett fulltaligt styrelsemöte hos Samfundet De Nio, avsade sig posten som skattmästare. Hon hänvisade till att hon skulle följa med sin svårt sjuka väninna Anita Nathorst till Malmö, och vara med henne tills det var över.
En av deltagarna i styrelsemötet, skrev senare att Karin Boye hade varit så ovanligt glad och meddelsam den kvällen, och att de var ledsna att se henne gå, men hon skulle ta ett sent tåg till Alingsås.
Och så for hon.

Man vet att hon firade påsk i Alingsås, och att förberedelserna inför Anitas flytt pågick intensivt. Det var tänkt att Karin Boye och hushållerskan Märta skulle hjälpa Anita flytta och ställa allt i ordning i det nya hemmet. Karin Boye skriver om det i det sista brevet till modern, Signe Boye, 21/4. (Se: KB: Okända brev och berättelser. Även brevet nedan.)

Dagen innan, 20/4, hade hon skrivit ett brev till ett tjeckiskt judiskt par, Hans och Alice Holewa, som hade bett henne om hjälp. Alice Holewas mor, fru Kapellner, befann sig i koncentrationslägret Theresienstadt i Tjeckien, och paret bad om hjälp att rädda henne från deportation till något av de andra lägren, där man trodde att hon som judinna, skulle avrättas. Kunde Karin Boye gå i borgen för henne, hjälpa henne till Sverige?

Brevet från Karin Boye innehåller olika skäl till varför hon måste säga nej. Det handlar främst om försörjningsplikter, gentemot Margot Hanel och modern, Signe Boye.

Fru Kapellner sändes sedan till Auschwitz, och mördades där. Paret Holewas försök att rädda henne, även med hjälp av andra personer , var förgäves. De klandrade inte Karin Boye för detta på något sätt. Det var för sent.

Efter det här hände det något, och jag återkommer om det i nästa post, 23/4 den dagen Karin Boye försvann.