Anita Nathorst, som ni ser här med armarna i kors, var Sveriges första kvinnliga teol.lic. i kyrkohistoria.
Karin Boye träffade Anita Nathorst första gången 1918 på Fogelstad, (man ser henne lite snett till vänster om Anita Nathors), under ett kristet gymnasistmöte, och de hade senare kontakt i Uppsala och var med i samma matlag m.m.
Anita Nathorst var mycket intresserad av psykoanalys, och hade själv tankar på att utbilda sig till analytiker hos Anna Freud, Sigmund Freuds dotter i London, men blev avrådd på grund av sin cancer.
Anita Nathorst fick bröstcancer i början av 30-talet, och hon felbehandlades på något sätt, vilket resulterade i att hon levde med ett öppet sår under resten av sitt liv.
Hon lärde känna Iwan Bratt, som ju inte enbart var Stadsläkare i Alingsås, utan även psykoanalytiker, och hon flyttade till Alingsås, och de inledde ett förhållande. Kanske var det att hon visste att hon hade en begränsad tid att leva, som gjorde att hon tog beslutet att bryta upp från sitt arbete och flytta till Alingsås.
Anita Nathorst var nog en annorlunda person för sin tid. Hon verkar ha varit helt osentimental, hon planerade sin egen begravning i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala – hon ligger begravd nära universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala – och hon skrev avskedsbrev. Jag kände en av hennes vänner som var missionär, och hon fick avskedsbrevet när hon kom tillbaka till Sverige, fem år efter Anita Nathorsts död.
Anita Nathorst var en mycket älskad människa, och jag har läst så fina minnesord över henne. Jag blev därför förvånad när jag fann ett antal brev till Olga Stave, som visar en helt annan sida av henne. Det är bittra och sarkastiska brev om Iwan Bratt bland annat.
Anita Nathorst hade ju varit sjuk länge, och det såg ut som om hon skulle dö i Iwan Bratts famn, på nyårsaftonen – jag minns inte vilket år – men hon dog inte, och hon skriver rätt sarkastiskt om det.
Men vad var det för roll Karin Boye spelade i det här? Jag nämnde en novell, som publicerades en månad innan hon avled, Samtal mellan nygifta.
Karin Boye använde ofta situationer ur sitt eget liv när hon skrev, men hon vände på situationerna, bytte kön på personerna osv.
Den här novellen handlar om ett nygift par som sitter på ett café.
Frun kan inte sluta tala om sin f d partner, som hon stannade hos i åratal i en förhoppning att han skulle gifta sig med henne, men han gjorde det inte på grund av sin mor, som han inte kunde lämna.
Maken lyssnar tålmodigt, och frågar slutligen om hon gifte sig med honom för att reta sin f d partner, och hon erkänner att det nog faktiskt är så, och fortsätter tala om honom.
Maken säger:
”Jag tror du har blivit för djupt sårad. Ingenting är så sårande för en människa som att hon är ingenting. Du vill ha upprättelse. Du vill ha bevis på att du fanns. Något slags känsla som gäller dig och inte vem som helst.”
Angående just den här novellen, så föreställer jag mig att den handlar om Anita Nathorst och hennes situation i Alingsås, vid den här tiden, och att maken är Karin Boye själv, som får leva med Iwan Bratts ständiga närvaro. Man undrar ju om Anita Nathorst på något sätt använde Karin Boye för att provocera honom, fanns det några lesbiska antydningar, försök att skapa svartsjuka? Men även om så vore, så tror jag inte att det betydde någonting för Iwan Bratt. Han ville bara få tillbaka sin fru.
Novellen slutar med ett lugn. Frun erbjuder sin make att gå, nu när han vet hur det är. Han betraktar henne en lång stund, och säger sedan:
– Då tar vi väl vår upptäcktsfärd då, sade han med en röst som var fullkomligt lugn och naturlig. – Får jag betala!
Det har dragit ut på tiden, och det är nu den 23/4.
Det är den dagen då Karin Boye fick veta att hon inte skulle följa med till Malmö, utan att Anita Nathorst hade bett att enbart hushållerskan Märta skulle följa med.
”Ingenting är så sårande för en människa som att hon är ingenting.”