De där sista timmarna…
Karin Boye gav sig i väg mitt på dagen, efter att ha suttit i köket och singlat slant, framför hushållerskan Märta – hon som skulle följa med Anita Nathorst till Malmö.
Hon tog med sig en vichyvattenflaska och sömntabletter, och gick sin väg. Hon hade packat sin kappsäck och lämnat en lapp om att innehållet kunde fördelas mellan olika personer – jag har inte tillgång till den exakta ordalydelsen – men man förstod genast att det var allvar, och Iwan Bratt kontaktade polisen.
Och så gick den kända efterlysningen ut i radion, om den fyrtioåriga Karin Boye… som hade försvunnit i Alingsås.
I Stockholm väntade Margot Hanel. Anita Nathorst hade ringt till henne och berättat.
I en annan lägenhet i Stockholm väntade modern, Signe Boye, ibland tillsammans med en kusin till Karin Boye, Margit Boye.
Och de fick vänta, i dagar.
Hon hittades inte av dem som gick skallgång; militärer, scouter och privatpersoner, utan av en lantbrukare, som fick se en person sitta, hukande, i en dunge.
Man kan spekulera i varför hon tog sitt liv. Anita Nathorst skrev efteråt till sin väninna, Olga Stave, att hon kanske hade kunnat räddas den gången, men hon var inte säker på att Karin skulle ha klarat av att fortsätta leva efter Anitas död.
Karin Boye, som levde med tankar på döden sedan tonåren, skulle ha sagt till Anita Nathorst att hon såg döden som ”den stora extasen”.
Vid den här tiden, nu den 24/4, var det nog fullbordat, som man säger. Dödsorsaken angavs senare vara tabletterna Karin Boye intagit, i kombination med förfrysning.
För Karin Boye var det över, men för Margot Hanel, som älskade henne och var fullkomligt beroende av henne på alla plan, började ett helvete. Det slutade med hennes självmord, den 30/5 1941.
Det finns mycket att berätta om detta, och även om Signe Boyes reaktioner, inte minst som spiritist, men det får vänta en tid.