I kväll ska jag skriva en text som handlar om en annan nästan helgonförklarad person i sammanhanget, Anita Nathorst.
Det var ju så att Karin Boye hade svårt att vara arg. Det finns en historia om hur en av hennes vänner, Kajsa Lönngren, (g. Höglund), en gång nästan tvingade henne att vara arg, och att berätta om några hon inte tyckte om och varför.
Kajsa berättade en gång för mig att Karin Boyes mor hade ett uttryck som påverkade Karin Boye mycket, ”Jag är inte arg, jag är ledsen”. Kajsa tyckte att det var grymt mot ett barn att säga så.
Man hittar ofta uttalanden om att Karin Boye grät, i Drabbad av renhet. Hon grät i alla möjliga och omöjliga situationer, och kanske var det något hon fick med sig från modern: Jag är inte arg, jag är ledsen.
Jag tror att det hon ville få ur sig av vrede, kärlek och sorg, fick hon ur sig genom det skrivna ordet, som en protest, som ingen kunde säga något om. Hon maskerade personerna, vände situationer. Ingen kunde känna sig direkt utpekad, som modern till exempel.
Där i Alingsås, i april 1941, befann hon sig i en ganska omöjlig situation, mitt i ett annat drama, som hon egentligen inte hade med att göra, dramat mellan Anita Nathorst, Iwan Bratt och hans hustru, som ville komma hem igen. Karin Boyes fokus var ju den svårt sjuka Anita Nathorst.
Lite mindre än en månad innan Karin Boyes död, trycktes det en novell av henne i tidskriften IDUN, ”Samtal mellan nygifta”, och det är den jag tänkte skriva om i kväll.
Jag undrar: Var hon använd?