Den mångåriga dagboken…

Jag tänkte börja så sakteliga att följa mina anteckningar, och jag börjar när kom till Kungliga Biblioteket första gången, 11/7 1977.

Allt möjligt hade hänt innan dess, men det är ett bra datum att hålla sig till. Det fanns en slags ordning i anteckningarna, men det var inte alltid jag skrev datum, så jag får pussla i efterhand.

Det går givetvis inte att skriva om allting, utan jag håller mig till sådant som jag själv fastnat för.

Johan Svedjedal har ju skrivit sin stora bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv, och innan dess skrev han om tidskriften Spektrum som Karin Boye var med om att starta,  Spektrum:  Den svenska drömmen, så det finns så mycket som redan är täckt, och jag håller mig till det mer privata.

Jag träffade författaren Olof Lagercrantz på Wahlström & Widstrands förlag i samband med någon av deras författarträffar. Jag hade gett ut en bok med dikter hos W&W, Jag med dem.

Min mor hade sänt mig Olof Lagercrantz bok Dagbok, till USA, och det var nästan som en uppenbarelse av frihet att läsa den. Så det var en glädje att få träffa honom.

Vi måste ha talat om Karin Boye den kvällen, och han undrade om jag hade varit på Kungliga Biblioteket, och det hade jag inte. Jag hade inte sådan bakgrund. Ordet universitet förekom inte, och tankar om att studera litteratur eller läsa till bibliotekarie, fanns inte.

Men när jag väl kom in där, den 11/7 1977 skrev jag i min dagbok: ”Har nu funnit min plats i livet, Kungliga Bibliotekets läsesal med hyllmeter av böcker i ryggen. Underbart!”

Och så småningom fick jag veta att det fanns något som hette Handskriftsavdelningen, där man bland annat kunde få läsa brev till och från Karin Boye. Jag var tagen av allt detta. Än mer så, när en av bibliotekarierna lät mig hålla i en av Drottning Kristinas böcker, som hon hade gjort anteckningar i, det var så där så att man inte ville tvätta sina händer efteråt.

När jag hade kommit till KB, sände jag ett kort till Olof Lagercrantz för att berätta det för honom, och det fortsatte jag med, ungefär vid samma datum varje år, fram till 2001. Jag tror inte det blev av 2002, varför minns jag inte, han avled i juli det året.

Olof Lagercrantz var han en av de första som sände mig ett brev om Karin Boye, i september 1977.
Han arbetade då med sin biografi över August Strindberg som gavs ut 1979, under namnet August Strindberg.

Han hade läst min lilla diktsamling, och skrev att jag skulle ”förvalta allt det liv du fått och folk kommer nog att lyssna.

Jag sitter med Strindberg och han tränger ut allt annat så att jag knappast lever själv längre annat än genom honom.

En gång stod jag på däcket till en Finlandsbåt under stjärnor en natt med Karin Boye och jag sa att det är så vackert att man ville falla på knä och hon sa med sin kyligt varma klara röst: Varför gör du inte det då?

En annan gång kysste jag henne i en portgång men hon ville inte släppa in mig för att hon hade en kvinna där, som hon kände förpliktelser mot. Och jag sade att jag ville söka upp henne snart och hon svarade i samma ton som på ångbåten: Det gör du nog inte.

Hej!

Olof Lagercrantz.

Vi kom att träffas flera gånger efter det, bland annat när jag intervjuade honom, men det får jag återkomma till.

Men nu börjar jag.