Författaren själv…

Till Sveriges Författarförbunds 100-årsdag gav Bra Böcker/Wiken 1993 ut ett författarlexikon, Författaren själv, där författare fick skriva om sig själv i tredje person. Det var en från början fransk, och sedan italiensk idé som togs upp av dem.

1189 av Författarförbundets då 1500 medlemmar gjorde så, och jag var en av dem.

Några anmärkningar, om texten.

Jag är lite tveksam till att jag var sex år, (se nedan), möjligen sju eller åtta, men jag lärde mig läsa tidigt, så det kan stämma.

Min far nämns inte alls, men det beror på att han avled redan 1952, när jag var ett år. Föräldrarna låg i skilsmässa eller var redan skilda då.

Jag nämner en bok som heter Det finns ett annat sätt – det är en lekmannabok som handlar om sjuka och döende patienter i Sverige och på ett hospice i England, S:t Christopher´s Hospice.

Jag nämner en spåkvinna, det var egentligen två, som jag slog ihop.

Man kanske ska påminna sig att jag faktiskt skrev de tre böckerna om Karin Boye, och att jag har samlat material sedan 1976, i 43 år nu

”Garde, Pia, född 1951, i Stockholm.

Hennes mamma ville att hon skulle skriva, och medan dottern, sex år gammal, satt vid skrivmaskinen och försökte konstruera så konstiga meningar som möjligt för att det skulle se ut som dikt, försökte modern ivrigt presentera henne som underbarn. Hon blev inget underbarn, men hon blev skådespelerska.

Hennes liv blev allt mer katastrofalt. Modern var sjuk och dottern flyttades mellan fosterhem och anstalter. Hon lyckades formulera en relativt sann bild av detta i Sven Wernströms antologi Protest (1966).

Under den här tiden förlorade hon förmågan att tala riktigt. Antingen skenade hon iväg med ett så överlastat tåg av ord att alla flydde åt alla håll eller så vågade hon inte formulera hela meningar utan brast i gråt i mitten. När hon fick arbete som skådespelare, kunde hon uttrycka sig inom pjäsernas ramar som vissa afatiker som enbart kan formulera svordomar.

Så småningom började hon skriva dikter, Jag med dem (1977) och längre meningar i Det finns ett annat sätt.

En natt drömde hon att hon skulle skriva tre böcker om Karin Boye, och när hon vaknade satte hon igång. Det är ett projekt som fortfarande pågår, 16 år senare. Hon har även fått andra idéer som fortfarande pågår, parallellt.

Frågan är, skriver hon? Eller är det så att hon bara samlar och samlar, inför vintern, inför pensioneringen, för att veta att det finns att göra, den utmätta tid hon har.

Men hon arbetar på, och trots att livet, för att tala Solveig von Schoultz, i mycket verkligen har kuvat henne, så har hon en styrka som inget kan knäcka, och det faktum att hon ännu samlar är tecknet på att hon ännu är vid liv och tror sig veta vad hon gör.

Och dagarna rusar förbi. Trädgården vissnar ner under bördan av ogräs. Solen skiner på andra sidan gardinen som hon har fördragen för datorns skull. Målet är att lära sig leva.

Livet har dock äntligen trängt sig in i hennes värld. Han heter Johan, ”Gud har visat nåd”, och han kom när hon var 39 år.

Spåkvinnan sa att om hon skulle få barn, skulle det bli sent i livet. Tyckte hon om mustascher? Nej. En sådan man skulle det i alla fall bli. Hon såg även målarpenslar. Pia Garde påminde sig detta, när hon hade gift sig med en mustaschprydd galleriägare och då hon födde sent.

Spåkvinnan såg även tre böcker, och Pia Garde hoppas fortfarande att det är sant men skriver ständigt förklarande anteckningar om hon inte hinner färdigt innan hon dör.”

Det är bland annat de anteckningarna jag ska arbeta med nu, för även om det blev så att jag skrev de tre böckerna, så har jag ändå mycket kvar att berätta, och många fotografier.