Ibland vill jag bara förmedla några tankar, eller ge vidare en ögonblicksbild av något, som en av Kajsa Rootzén (1904-1978).
I går när jag skrev om Sara Ekwall, så nämnde jag en annan gammal dam, men bestämde mig för att inte blanda ihop dem. Det var Kajsa Rootzén, som var musikkritiker och författare.
Kajsa Rootzén var vän med Karin Boye och Margot Hanel, och uppenbarligen en nära vän, för när Margot Hanel tog sitt liv den 30 maj 1941, så efterlämnade hon ett testamente – visserligen inte giltigt, men ändå ett testamente – där Kajsa Rootzén nämndes.
Jag har inte tillgång till testamentet nu, men jag vet att Kajsa Rootzén, utöver det som var skrivet, fick en blå glasskål från hemmet, och hon måste dessutom ha fått välja bland Karin Boyes alster, för hos familjen Rootzén finns ett häfte med anteckningar av Karin Boye från åren 1917 – 1921. Margot Abenius döpte häftet till Tankejournalen, och lät trycka det i Varia i Samlade skrifter av Karin Boye.
Det blev aldrig så att jag träffade Kajsa Rootzén, men eftersom hon var katolik, och jag under en tid gick i katolsk lära hos en av hennes goda vänner, Dominikansystern Catharina Broomé, så fick jag av en händelse veta lite om hennes situation.
Jag kom att tänka på det här i dag när jag åt några smörgåsar till lunch, för så var det med Kajsa Rootzén – hon klarade sig på det och ett glas vin till kvällen. Jag minns inte vem som berättade det, möjligen Barbro Alving, men syster Catharina berättade att hon hade hälsat på Kajsa Rootzén på hemmet, och att hon hade suttit och läst tidningen när hon kom. Upp och ner.
Jag tycker det är en så härlig bild.
Man kanske blir sådan, men det verkar inte olyckligt.
Jag har många gånger tänkt att man skulle stupa på sin post på KB, d v s somna över böckerna, som man ibland ser låntagare göra där, om än inte sovande den långa sömnen.
Jag minns en mycket väklädd dam som kom till forskarsalen i stort sett dagligen. Hon var mycket gammal och hade doktorerat på 20-talet redan. Men hon fortsatte arbeta, ständigt intresserad. Hon intog sin lunch i Sumlen, och pratade med andra forskare. Så småningom började hon gå med käpp. Och en dag försvann hon.
Jag fick veta att hon hade avlidit, men att det inte hade varit någon begravning. Hennes kropp hade överlämnats till forskning.
Ja, så kan det också bli.