En kastanj…

Jag är inte ensam…

Det är ofta ensamt och ödsligt i dessa Corona-tider, även om jag har familjen på samma gata, men de måste få leva sitt liv.

Jag har känt väldigt många människor, inte minst Karin Boyes släkt och vänner, men de är med några få undantag borta – det blev många begravningar, och ordet framlidne och framlidna behövs inte. Man glömmer ju ibland att Karin Boye föddes 1900, för 120 år sedan nu i oktober.

Hemma har jag nästan som ett altare, där jag förvarar minnessaker från vänner och släktingar. I dag hittade jag en kastanj på gatan, och den fick mig att tänka på Kajsa Höglund, en av Boyes vänner. Det var Kajsa som lärde mig att lägga kastanjer i fönstret, för att se dem komma fram ur sitt gröna skal.

Kajsa Höglund var den strängaste av Boyes vänner, tills hon slutligen förstod att jag inte var ute efter att skada Karin Boye, eller använda henne på något sätt. Efter det blev hon en av mina närmaste vänner.  Så nära att jag fick hålla begravningstalet för henne, vid den helt borgerliga begravningen.

De har funnits där i mitt liv under många år, alla dessa vänner och släktingar till Karin Boye, och de har verkligen hjälpt mig, nästan som en utökad familj.

Bredvid mig på arbetsbordet ligger en liten hög med skrifter. Det är en bok om kristendomen som en gång har ägts av Anita Nathorst, Karin Boyes sista kärlek, och en bok med dikter, S:t Elms eld, skriven av just Anita Nathorst. Hon hade skänkt den till Lydia Wahlström, som var Karin Boyes rektor i Åhlinska skolan. Det var Lydia Wahlströms guddotter Brita Mannerheim som ärvde dem efter Lydia, och hon gav dem i sin tur till mig.

Brita Mannerheim lärde jag känna när jag kom för att tala med hennes make, poeten Augustin Mannerheim som hade skrivit en dikt om Karin Boye, För dig var alla ord djupt allvarliga, till Författarnas LitteraturHistoria, Tredje boken. Det var vid det besöket som det uppdagades att det fanns band till såväl Lydia som till Anita genom Brita. Vi blev också nära vänner.

Bland skrifterna ligger det även några små häften på engelska, The Imitation of Christ.  Jag fick dem en gång i tiden av en kvinna i Östberlin, Freia Eisner, en vän, och något av en partner till Karin Boye.

I samband med andra världskriget flydde Freia till England. Hon var judinna, men ville bli katolik. När vi träffades i Östberlin berättade att hon hade stulit de tre böckerna i en kyrka i England, och hon gav dem till mig – jag tror i förhoppningen att jag också skulle bli katolik. Hon bodde i en liten etta fylld av kors, helgonbilder och medaljonger.

Vi höll kontakt in i det sista, jag skulle hälsa på henne när jag hade varit i Paris för att fira 200-jubileet av Franska revolutionen i mitten av juli 1989. Men hon svarade inte på telefonen, så jag åkte vidare till Sverige och skrev till henne istället, men fick inga svar. Jag fick så måningom veta att hon redan var avliden sedan några dagar när jag ringde. Jag hade haft så dåligt samvete över att jag inte steg av tåget den gången, så jag var tacksam att få veta det.

När Freia och jag brevväxlade om Karin Boye, så använde Freia ett annat namn för henne – jag antar att det var för att det då var Östberlin och att brev kunde öppnas – hon kallade henne Lorenzo.

Det här är en lång historia, som jag inte kan gå in på nu – det visade sig bland annat att Freia inte var judinna, hon hade inte behövt fly, men om detta får jag berättta en annan gång. Alla brev från Freia och handlingar rörande henne finns på Kungliga Biblioteket, och jag kan inte komma åt dem för närvarande. Men hoppas kunna återkomma.

Men så här kan det gå när man hittar en kastanj på gatan, att det leder till många olika minnen och personer.

Jag vill med detta säga att jag inte är ensam. De håller mig sällskap.