Jag letar efter Karin Boye

Var vänlig kontakta Poliskommissarie S.

Så stod det bland annat på det visitkort jag fann innanför min dörr, någon gång under våren 1986. Jag kan inte säga exakt datum, eftersom mina papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, och det betyder också att flera citat i den här texten blir ungefärliga, som jag minns dem.

Det handlar om Olof Palme.

Hans namn har förekommit i två gånger under mitt arbete med Karin Boye.

Ungefär vid tiden för mordet intervjuade jag en gammal dam som hette Calla Anrick. Hon hade likt Karin Boye gått på Åhlinska skolan, men hon var äldre, född 1895. Karin Boye var född 1900.

Som representanter för Åhlinska skolan reste båda till Dalarna, för att hylla skolans studierektor Lydia Wahlström, då hon fyllde 60 år, 1929.

Det finns en hel del att berätta om den intervjun, men jag får lämna det till ett annat tillfälle, men jag kan säga att de under resan hade börjat diskutera politik, och Karin Boye, som då var aktiv inom Clarté och vänsterorienterad, hade sagt att man skulle ”skära halsen av hela borgerligheten med ett enda snitt”. Calla Anrick sa att hon fullkomligt avskydde Karin Boye.

Med stor sannolikhet Calla Anrick, Lyda Wahlström och Karin Boye.

 

Calla Anrick sa också att hon var mycket konservativ, mörkt blå, och om inte någon redan hade skjutit Palme, så hade hon kunnat göra det själv.  Hon hörde till dem som firade i champagne.

Det har funnits tillfällen då jag har velat resa mig upp och tacka för mig, men Calla Anrick hade en hel del att lära mig om andan på Åhlinska skolan, så jag stannade, trots allt. Och höll koll på henne fram till att hon avled år 2000, 105 år gammal.

Den andra gången Olof Palme förekom var då jag ringde upp ovanstående poliskommissarie, och han och en kollega kom hem för att tala med mig.  Men varför?

Jo, de hade mottagit ett brev, som handlade om mig, och mordet på Olof Palme.

Här måste jag backa till i början av 80-talet, då jag fick kontakt med en kvinna som utgav sig för att vara släkt med Karin Boyes partner, Margot Hanel.

Hon hade skrivit till flera släktingar och vänner till Karin Boye, för att få upplysningar om vad som hade hänt Margot Hanel, och de hade svarat. De var nu avlidna, så för mig var det väldigt intressant att få veta vad de hade skrivit.

Vi började vår korrespondens, men breven blev mer och mer obehagliga, krävande, och även om jag framhärdade ganska länge för att få ta del av hennes brev, så kände jag efter ett tag att jag måste dra mig tillbaka. Hon ville bland mycket annat möta mig på havets botten. Så jag avslutade vår korrespondens.  Trodde jag.

Efter en tid kom det ett brev med hennes dödsannons i, tillsammans med ett brev från henne själv där det stod att jag var ansvarig för hennes död.

Vid det laget hade jag fått veta att hon förföljde även andra människor. Det hände mycket mer, och jag får återkomma om det, men det förekom bland annat en polisanmälan mot henne.

För att återgå till 1986.

De båda poliserna kom hem till mig, och frågade var jag befann mig vid tiden för mordet, och jag kunde då berätta att jag befann mig i Paris.

Det hade emellertid kommit ett brev där det stod att jag avskydde Palme, och att även om jag inte hade skjutit honom, så hade jag säkert varit med och planerat mordet.

Poliserna satt vid fönstret och läste ur brevet för mig. Tack vare ljuset från fönstret kunde jag se texten lysa genom, och kände igen den speciella handstilen. Jag frågade om brevet var avsänt från en viss stad. När de bekräftade det, kunde jag berätta om kvinnan och om hennes förföljelse av mig, och andra personer. Jag visade dem även andra brev från henne.

De förstod, och jag har aldrig mer haft med Palme-utredningen att göra.

Jag drabbades fortsättningsvis av kvinnan, och fick under ganska många år leva med skyddade uppgifter. Jag har mycket att berätta om detta, men jag måste ännu så länge avstå.

 

När jag hade återvänt från Paris, gick jag till Norra Real där det fanns kondoleansböcker utlagda, och skrev att jag skulle dedicera den bok jag arbetade med om överlevande från koncentrationslägren, till min gudson,  och till Olof Palmes minne.

Jag höll det löftet, även om det tog många år. När jag 2004 fick det första exemplaret av boken, ”De dödsdömda vittnar – 60 år senare”, cyklade jag till Socialdemokraternas hus på Sveavägen, och bad dem sända den till Lisbeth Palme, tillsammans med en hälsning. Jag hörde emellertid aldrig från henne, och vet inte om boken någonsin sändes till henne.

 

Jag träffade Olof Palme 1983.

Vi skulle båda uppträda i Storkyrkan, det handlade om Yassir Arafats besök i Sverige, och var ett möte organiserat av Svenska kyrkan och Judiska Församlingen m fl. Olof Palme och flera andra skulle tala, och jag skulle läsa dikter.

Olof Palme hade först lämnat återbud, så det var en överraskning när vi träffades i sakristian, innan mötet. Jag sträckte fram min hand för att hälsa, och minns att han ryggade tillbaka.

Den sista gången jag såg Olof Palme var i Kungsträdgården. Jag minns inte alls sammanhanget, eller när, bara att han log mot mig som då satt i publiken.

Han citerade några ord som rörde mig, och jag tror att det var följande kinesiska ordspråk:

”Den som har planterat ett träd, har inte levt förgäves.”

 

För några år sedan träffade jag ett norskt musikerpar, Benedicte Torget och Öystein Sevåg, som hade sökt upp mig för att de arbetade med ett projekt om Karin Boye.

Vi träffades hemma hos mig och de berättade om sin musik och om att de hade tonsatt en hel del av Karin Boyes dikter.

Jag har tidigare fått frågan om jag vill lyssna på tonsättningar, men eftersom jag inte kan något om musik så har jag sagt nej. Men det blev annorlunda den här gången.

De berättade om hur de hade rest till Frankrike, där de fick låna ett gammalt hus. De hade lagt ut Karin Boyes dikter på ett stort bord, och sedan gick de runt det där bordet och läste och funderade,  och valde sedan ut de dikter var och en ville tonsätta.

Jag i min tur kunde berätta en hel del som de inte kände till, till exempel om en dikt var riktad till en speciell person.

Jag minns när jag hörde deras CD första gången, hur jag verkligen greps, och i några fall nästan tappade andan, för att de hade fått mig att förstå sådant som tidigare hade gått mig förbi. Vid ett tillfälle blev jag så tagen av insikten de gav mig att jag ropade till.

Jag hoppas ni vill söka på Benedicte Torget på Youtube, och Många röster talar, eller Allt allt jag ägde, för att ta några exempel.

Jag har varit helt handlingsförlamad en tid pga självisoleringen, så ingenting har blivit skrivet, men plötsligt kom det ett meddelande om att paret skulle ge en konsert på FB, och den var väldigt inspirerande och rörande. Jag är tacksam för det!

Med vänlig hälsning från Isoleringen.

Vi kämpar på!

 

Det är lite förvirrat för närvarande, men det jag är tacksam för är…

Jag har alla mina anteckningar sedan 1976 kvar i hemmet, och alla fotografier, och utifrån det kan jag fortsätta arbeta, även om jag inte kommer åt vissa detaljer.

Så jag fortsätter med arbetet, och hoppas det löser sig.

Åhlinska skolan 1909. Se den stora ljusa hatten, Karin Boye.

Det här arbetet som jag åtog mig – utan att ha en aning om att det var ett livslångt åtagande – blev en välsignelse på många sätt.

Jag hade inte någon riktigt närvarande familj, men jag fick istället en så kallad utökad familj genom Boye-arbetet. Några av dem jag lärde känna var gamla klasskamrater till Karin Boye från Åhlinska skolan på Dalagatan i Stockholm.

Jag hade ingen aning om att det fanns beröringspunkter mellan dem och mig, men jag bodde som barn i Vasastan, och gick under en tid i Lilla Adolf Fredriks skola, som är gamla Åhlinska skolan. Så vi hade lekt på samma gård och sprungit i samma trappor, och det blev verkligen betydelsefullt för mig.

I en av böckerna jag har skrivit, Karin Boye: Nycklar och samtal, nämner jag hur människor ur mitt eget liv kom att bli nycklar när det var svårt att få kontakt med någon som hade känt Karin Boye. Men, det kunde vara en f d lärarinna som hade gått på samma seminarium som Karin Boye, en kamrat på krogen som kände en av Karin Boyes kamrater sedan barndomen, och i ett av fallen var det en kurator som hjälpte mig när jag låg på sjukhus som barn, Lizette Nygren (1919 – 1977). Vi kom att behålla kontakten, även efter min sjukhusvistelse.

Det var mot slutet av hennes levnad, som hon berättade att hon kände dottern till en av Karin Boyes bästa vänner i ungdomen, Agnes Löwing. Lizette, som då hade känt mig sedan jag var 14 år, tyckte att hon kunde gå i god för mig.

Det behövdes, för Agnes, likt flera andra, var mycket misstänksamma efter att Victor Svanberg hade gett ut sina memoarer, där han beskrev sina sexuella upplevelser med Karin Boye. En skandal på sin tid, och upprörande för många, i synnerhet för Agnes som inte kunde tro något sådant om sin väninna.

Agnes fick förtroende för mig, och det var Agnes som introducerade mig till klasskamraterna från Åhlinska skolan. Karin Boye kom till den klassen 1909, från Göteborg.

Agnes berättade att de f d klasskamraterna träffades den första torsdagen i månaden, utom under sommarmånaderna, och att de hade gjort det sedan 1934, då Karin Boye initierade det hela och bjöd in dem till den första klassträffen i sitt hem på Skeppargatan.

Det var verkligen ett gott initiativ, för de kom att hålla samman i hela livet, så länge det var möjligt för dem att träffas organiserat. Många av dem levde väldigt länge, en av dem avled först 2003.

Jag tänkte jag skulle berätta lite om kamraterna, utöver det jag har skrivit om dem i de olika böckerna.

 Signe Myrbäck, född Karlsson (1900-1983).

Hon kallades även Mopöt, och det kom sig av en bokstavslek med Karin Boye. Det började med Sötnos, och sedan blev Nossöt och till slut blev det Mopöt.

En av de första som fick betydelse för Karin Boye var Signe. Flickorna hade så mycket att prata om så de gick fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan skolan och sina hem efter skoldagens slut. När de blev tonåringar blev de intresserade av buddhismen och delade det intresset under en tid. De mediterade och försökte lära sig sanskrit, m.m.

Men det var inte bara ett intresse för Karin Boye.  Hon behövde det. Hennes mor, Signe Boye, sa i en intervju att Karin Boye upplevde allt starkare än andra, och att hon hade haft tankar på självmord sedan 14-årsåldern.

Att det började redan då, får mig att tänka på PMS, Premenstruellt syndrom, eller PMDS, Premenstruellt dysforiskt syndrom, som ger ångest och depression. Men vad visste man om detta 1914? Om det nu var det. Men hon sökte sinnesro.

Signe Myrbäck kom att skriva i den minnesbok som Margit Abenius och Olof Lagercrantz publicerade 1942, Karin Boye: Minnen och studier, (en fin bok som jag just såg på Internet finns i olika antikvariat), och hon intervjuades även om sin vänskap med Karin Boye på tv.

Vi träffades hemma hos Signe vid Tegnérlunden, och talades vid, och även vid ett annat tillfälle då jag skulle fotografera henne, men hon hade då drabbats av en stroke, så det blev inte av.

Signe Myrbäck var den första av klasskamraterna jag lärde känna som avled, i oktober 1983.

Signe hade förlorat ett barn, en dotter som blev överkörd när hon sprang över gatan från Tegnérlunden till porten, och hon hämtade sig aldrig från det.

Det har blivit så att jag då och då hälsar på Signe, när jag besöker kolumbariet i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan, där jag även har andra vänner. Signe, maken och dottern vilar där i en nischerna. Det är ju inte min familj, men det är något familjärt med det, som jag inte riktigt kan förklara.

 

Ella Bohlin, född Crona (1900 – 1991).

Hon kallades Ella-biten.

Karin Boye hade en stor hatt – även de små flickorna hade hattar på den tiden – men Karin Boyes var väldigt stor i jämförelse med de andras, och ljust grå i angora. Se ovan.

Karin hade ett runt ansikte, uppnäsa, och hennes öron stack ut, och kamraterna tyckte att hon såg ut som en kattunge, så hon fick smeknamnet Misse.  Ella, Karin och några till hade en hemlig förening i skolan, Misseföreningen, som gav ut en liten tidning, m.m.

Ella, var den enda av kamraterna som såg Karin Boyes mor Signe, berusad. Det var när familjen Boye hyrde sommarställe ute vid Ulriksdals slott, 1912 – 1914, och Ella plötsligt fick veta att hon måste åka hem. Det sades ofta att tant Signe hade huvudvärk, men när Ella passerade ett fönster, fick hon se henne, och hon uppfattade det som att tant Signe var berusad. Men hon sa det inte till någon, inte förrän vi talades vid i hennes hem. Hon trodde att ingen annan kände till det.

Jag försökte några gånger sammanföra Ella med Karin Boyes bror Ulf. Den sista gången var i huset i Ulriksdal – jag hade då lärt känna den dåvarande ägaren, Anna Horn af Rantzien, som ville intervjua dem om sommarloven på Ulriksdal för radion, men Ella ställde in. Hon var lite försiktig

Den sista gången vi talades vid, var när jag hade gift mig, i slutet av januari 1990, och ringde för att berätta det för henne.  Hon avled några dagar senare.

 

Märta Hjohlmanson. (1901 – 1992)

Hon kallades Kålle eller Kålle-biten. Hon hade en kanin som hon kallade Kålle.

Att Märta och Karin blev närmare vänner berodde på att de 1915 fick samma resväg, då familjen Boye flyttade till Huddinge.

Jag tror att det var Märta som blev kontaktperson till konstnärinnan Elsa Nilsson i Huddinge. Det är Elsa som har målat porträttet av Karin Boye som täcker boken Okända brev och berättelser.

Elsa hade även målat ett porträtt av Märta, men det förstördes tyvärr i en brand. Jag hade tack och lov fotograferat av det, och visar det här, även om kvaliteten på fotografiet är dåligt.

Jag har inte skrivit om Märta, men återkommer till henne så småningom.

Den sista gången vi träffades var när Märta var nästan 90 år. Jag hade en väninna som arbetade vid Huddinge församling, och hon bjöd oss på kaffe, och sedan gick Märta och jag till Fullersta Gård, där hon hade bott som barn, och vi släpptes in i den stora byggnaden så att hon fick se sig om.

Märta avled i juli 1992. Likt Elsa Nilsson som avled redan 1929, ligger hon begravd på Huddinge kyrkogård. De vilar bara några meter från varandra.

 

Eyvor Söderholm (1901 – 1998)

Man ser Eyvor snett nedanför Karin Boye på fotot i skolkatalogen. Längst till vänster, med en vit rosett i håret. Se ovan.

Karin Boye skrev om sina känslor för Eyvor i de självbiografiska anteckningarna som jag har publicerat i Karin Boye och människorna omkring henne. Det är 8 sidor, som skrevs under en kurs i psykologi för teologen Emilia Fogelklou. Man förstår av anteckningarna att Karin Boye aldrig visade sina känslor för Eyvor, hon var för blyg för det. Men hon skrev dikter till henne.

Eyvor Söderholm t.v. och Ella Crona.

Jag försökte få intervjua Eyvor Söderholm, men hon var avvisande. Hon sa att det skulle vara slöseri med tid, både för henne och mig, och så fick det förbli, men jag fick i alla fall kopior av dikterna.

Det var ju inte alla i klassen som var så tagna av Karin Boye som till exempel Agnes. Det var lite som om de andra hade levt ute i världen, och att hon, som prästfru, var förskonad en del av verkligheten.  Kamraterna verkade se med ett visst överseende på hennes beundran för Karin Boye.

Men det finns en historia till det här som är intressant.

Först ska man veta att klassen i Åhlinska skolan delades upp inför gymnasiet, det var dem som skulle gå på gymnasiet och dem som inte skulle läsa vidare, bland de sistnämnda fanns bland andra Eyvor Söderholm, Märta Hjohlmanson och om jag inte minns fel, Ella Crona. Jag vet att några av klasskamraterna hade kontakt efteråt, det var till exempel flera av dem som åkte med till Uppsala som förkläden, då Agnes skulle träffa sin fästman.

Här är några fotografier som togs av Agnes vid ett sådant tillfälle, 1 maj 1922.  Flickorna, som förutom att vara förkläden åt Agnes hade kommit till Uppsala för att fira Valborgsmässoafton, hade fått låna ett studentrum att sova över i. Karin Boye, som bodde i Uppsala vid den här tiden hade låst sig ute, så hon fick komma och sova med dem.  Hon delade sovplats med Ella Crona.

När jag ställde ut de här fotografierna på Kungliga Biblioteket, 1981, så fick jag vara med om att en kvinna faktiskt sprang skrikande ut ur lokalen, för att jag ”visade sängkammarbilder på Karin Boye”.

Men på ett av fotografierna ser man ju en annan person, och någons fot, och Agnes var ju där och fotograferade. Nog var det sängkammarbilder, men inte såna sängkammarbilder.

Men för att återgå till klassträffarna.

Karin Boye gick i analys i Berlin, 1932, och en av dem hon skrev till därifrån var Victor Svanberg. Hon återvände till Berlin hösten 1933, och skrev även då, bland annat den 29 september, 1933.

Hon skrev att hon kände sig främmande i Berlin och längtade hem till Victor, Leif Björk hennes f d make och Anita Nathorst, hennes vän från Uppsala. Hon fortsätter: ”och – till min första kärlek. Henne har jag drömt om flera nätter i rad. Högst betänkligt. Särskilt som jag inte vet ett dugg var jag har henne i sådana fall.” Förälskelsen i Eyvor Söderholm hade varat i flera år, så det hade satt sina spår.

Eyvor Söderholm var ogift, och det kan ju ha fått Karin att undra. Man kan tänka sig att det inte var självklart att kontakta Eyvor, många år efter deras gemensamma skoltid och föreslå en träff – varför? De hade ju aldrig haft en nära kontakt.

Man kan därför fråga sig om det inte egentligen var så att förslaget om en klassträff,  gav Karin Boye en möjlighet att träffa Eyvor, men tillsammans med de andra kamraterna, 1934.

Såvitt jag vet överlämnade hon just vid det tillfället den dikt i 7 partier som hon hade skrivit till Eyvor, med orden:

20 år senare tillägnat Föremålet från f.d. offret för ovanstående vilda känslor. Karin Boye.

De två sista partierna lyder:

VI

Du fagraste på jorden

Min hjärtans, hjärtans kär,

så vän som vår i Norden,

så drömlikt sval och skär,

så outsägligt underbar

som stjärnans rena stråle klar –

jag vet, vi äro skilda åt,

fastän vi vandra samma stråt.

O Eyvor, ödet var hårt mot mig –

säg, varför blev jag icke en man?

Då skulle jag göra, vad nu jag ej kan:

öppet säga: Jag älskar dig!

VII

Vor´ jag sval som denna källa,

vilken sorlar vid min fot!

Men min kärlek, den vill välla

fram i heta brottsjövågor,

heta som de röda lågor

dig emot!

Hur kan du, vars blick är frid,

tända kärlek, som så bränner,

hur kan du så god och blid,

skapa smärta, sådan som jag känner?

 

Dagmar von Brömsen, född Gårde (1902 – 1994)

Dagmar kallades för Ramgad Edråg, vilket var hennes namn baklänges.

Jag fick vara med på en av klassträffarna, en som hölls hemma hos Agnes, och det var där jag träffade Dagmar första gången. Hon hade bestämt sig för att inte tala med mig, eftersom våra namn var så lika, Garde och Gårde, och varför hon tänkte så vet jag inte, men från den dagen blev vi väldigt goda vänner.  Dagmar kallade klassträffarna för ”Klasskampen”.

Dagmar och Karin hade en del gemensamt, de var med på olika kristna ungdomsmöten, och de förälskade sig i samma lärare på skolan, Carl Dymling. I Karin Boyes fall, var det så starkt att hon, enligt de självbiografiska anteckningarna, trodde att hon skulle ”bli rubbad”.

Här är en dikt, som måste vara skriven efter att passionen hade börjat svalna något. Se noten.

Till …

(Våren 1920)

Jag åtrår dig så att jag själv

blir rädd

All romantik har försvunnit.

De slöjor, i vilka min törst var

klädd

till aska ha brunnit.

Mitt blod brinner, min puls

bankar.

Du är den eld som mig tänder.

I febertankar

runt jag vankar,

hungrande vilt efter dina händer.

Jag darrar, om blott jag hör ditt

namn.

Jag har svikit min tro och min Gud.

Jag kränkte var lag, jag bröte

vart bud

för blott en natt i din famn.

Jag skulle intet mer begära

än nuets ros som blommar.

Jag skulle bära

stolt min ära,

trotsande människors hån och

domar.

 

Jag är din – så tag mig, famna

mig!

Det sker ej, det vet jag väl.

Men jag sålde* åt satan min

eviga själ

för en glödande smekning

av dig.

Mitt blod brinner; min puls

bankar.

Du är den eld som mig tänder.

I febertankar

runt jag vankar,

hungrande vilt efter dina

händer!

*  Obs konjunktiv! 

I Karin Boye och människorna omkring henne, har jag publicerat en serie teckningar i ett häfte som Karin Boye gjorde åt Dagmar, som rör Dymling, Dagmars A-B-C bok, men av någon outgrundlig anledning kom inte den sista sidan med, förmodligen för att namnet var kapat vid avfotograferingen. Men här är den:

 

Agnes Löwing, född Fellenius (1901 – 1990)

Agnes kallades Darius Priffe. Smeknamnet hade med ett kortspelet Priffe att göra, och Darius med att Agnes vid något prov inte visste hur man skulle uttala Darius, DArius eller DarIUs.

Jag tror att Karin Boye fann en tillflyktsort i det kristna livet och Agnes. De stod varandra mycket nära, och delade allt, trodde Agnes. Men samtidigt inträffade den ovan nämnda förälskelsen i Dymling, som verkligen drabbade Karin Boye.

I de självbiografiska anteckningarna skriver hon att hon måste vara ”ovanligt sinnlig”, och att kampen mot otillåtna tankar och känslor var så svår att hon ibland önskade sig döden. Det här var sådant hon inte kunde dela med Agnes, och att hon var ovetande förstod jag senare, för hon vägrade tro på det. Hon trodde verkligen att de hade delat allt.

Agnes höll fast i sin tro på Karin Boyes oskuld, nästan in i det sista. Det här med att hon skulle ha känt så starkt för Dymling, det trodde hon inte alls på. Hon sa att det var ett påhitt, och att hon bara hade tyckt synd om honom.  Han hade talat med klassen om sina ekonomiska problem, och Karin Boye hade sänt honom fem kronor anonymt.

Och Victor Svanberg… Agnes var verkligen bitter mot honom. Hon trodde att det var som hade hittat på det där med det homosexuella. ”Han skrattar nog åt allt det här”, sa hon.

Men, Agnes medgav sent i livet att det kanske ändå var så att Karin Boye var homosexuell eller bisexuell, och att det var hon själv som inte hade velat acceptera det. Men hon kunde inte förstå vad kvinnor gjorde sexuellt, samlag var ju själva poängen, som hon sa. Hon ställde något slags försök till en fråga om det, något som verkligen rörde mig, och jag började försiktigt säga lite, men hon ville verkligen inte veta, så vi pratade inte om det mer.

Agnes och Dagmar blev mina väldigt goda vänner, och i synnerhet Dagmar och jag hade mycket för oss, vi var ute och åt, och besökte Lilla Adolf Fredriks skolas julbasarer t ex. Som vid det här tillfället.

När jag var gravid 1990 blev Dagmar mycket orolig för min hälsa. Hon kom på besök i Adolf Fredriks kyrka där jag arbetade, och såg mina svullna ben – och anade att jag hade havandeskapsförgiftning. Det visade sig att hon hade rätt, och jag lades in.

Agnes ringde å deras vägnar dagligen till sjukhusexpeditionen för att höra hur det var med mig. De blev som de nära släktingar jag inte hade. Allt gick tack och lov väl.

Den 14/11 1990 gick vi på restaurang. Vi skulle fira att det var 70 år sedan de tog studenten, och de skulle få träffa min son. Det blev en trevlig kväll, och vi åt gott, och Agnes tog om flera gånger, vilket både Dagmar och jag uppmärksammade.

På förmiddagen nästa dag ringde Dagmar och berättade att Agnes hade avlidit hastigt på morgonen.

Jag fick vara med om Dagmars 90-årsdag, 1992, och där var flera av de gamla klasskamraterna. Av dem jag kände lite, så var där Märta och Eyvor, och även Ellen Stensiö, född Wahlberg, som omnämns i kapitlet om Agnes i Nycklar och samtal.  Det var Ellen som kom att överleva dem alla, hon avled 2003.

Här ser man Märta, Ellen och Dagmar. Och på det undre fotografiet ser man Eyvor i en grön klänning, som talar med Märta och en dam jag tyvärr har glömt namnet på. Har även glömt namnet på den sitttande kvinnan med en näsduk i handen.

Mitt sista möte med Dagmar, ägde rum på ett boende hon hade flyttat till. Hennes bostad låg högt upp, och hon sa att hon aldrig hade varit så nära himlen.

Den dagen sa Dagmar att hon inte hade ätit. Personalen sa att hon hade ätit, men jag fick lite mat med mig in på rummet. Den sista tjänsten jag kunde göra Dagmar, var att mata henne.

Jag hälsar på de gamla klasskamraterna när jag kan.

 

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag börja om med mitt skrivande om Karin Boye, och inte sluta förrän jag är klar, utom om jag är bortrest eller inte har möjlighet att skriva av andra skäl. Jag hoppas ha skrivit färdigt under 2021, men det är verkligen inte hugget i sten.

Allt grundar sig i min mors kärlek till Karin Boyes dikter, och i hennes vägran att – och det är här jag kommer in i bilden – få ett vanligt barn. Jag kan minnas henne säga: ”Var annorlunda! Var annorlunda!”

Jag vet att min mor inte alls ville ha barn. Hon berättade mot slutet av sin levnad att hon hade försökt abortera mig, och jag fann senare anteckningar som bekräftade det hon hade sagt. De sista orden var: ”Men barnet satt envist fast.”

När hon nu ändå hade fått det här barnet, fick det i alla fall inte bara vara en vanlig unge, det måste vara något mer, något annorlunda, till exempel ett begåvat underbarn. Jag ser på mina försök att skriva dikter, från tidiga år, och förstår att det var försök att få hennes uppmärksamhet och kärlek, men det lyckades aldrig.

När jag var tio år ungefär, lyckades jag ta mig ifrån det där på många sätt fattiga hemmet, och blev fosterbarn.  Allt som hände efter det hör inte hemma i det här sammanhanget, men det var i det första fosterhemmet jag mottog Karin Boyes samlade dikter från min mor. Jag var för ung för att förstå dem, men det var så det började.

Jag tror aldrig min mor älskade mig, men hon tyckte om mitt sätt att skriva, och det får duga.

Jag hann publicera en diktsamling och en lekmannabok om döende patienter i Sverige och England – hon granskade båda böckerna – och hon följde och uppmuntrade mitt arbete med Karin Boye innan hon avled hastigt 1987.

Jag kan tänka mig att hon skulle vara nöjd med min forskning, med alla intervjuer och fotografier, och med att jag har skrivit artiklar och fått böcker om Karin Boye utgivna.

Jag tackar henne och min fostermor Lisa Josefsson i den första boken om Boye, Karin Boye och människorna omkring henne, för att de båda, var och en på sitt sätt, visade mig vägen till Karin Boye.

Jag har svårt att kalla mig själv för författare eller journalist eller reporter, men jag tycker ordet rapportör är bra, för jag rapporterar om det jag ser och hör.

Jag blev inget underbarn, men jag blev åtminstone annorlunda, på olika sätt. Men jag vill bara vara en alldeles vanlig människa som älskar barn och barnbarn, går promenader, stickar tröjor och ser på tv, och inte är bunden till en annan människas förväntningar på mig.

Jag vill leva, mamma, bara alldeles vanligt, leva.

 

Jag tänker på fotografiet som täcker min blogg – Karin Boye på en balkong i Berlin, 1933.

Det där fotografiet glädjer mig mycket, eftersom hon ler på ett sätt som får mig att tro att hon är rätt nöjd med det jag gör.

I början av arbetet:

Jag hade ju precis kommit till Kungliga biblioteket, (där Karin Boye själv satt och arbetade på sin tid), och upptäckt att det fanns något som hette Handskriftsavdelningen, och att det fanns originalbrev från Karin Boye där. Och brev till henne. Det var en helt ny värld.

När jag nu efteråt betraktar den där tiden så förstår jag att det var det lesbiska och förklaringen till självmordet som intresserade mig mest, men där i början var allt nytt och intressant. Jag var rätt andäktig ett tag.

Till att börja med var det ett litet brevkort som jag blev intresserad av. Karin Boye skrev till en kvinna som hette Rosa Fitinghoff den 7 januari 1941, och bad om ursäkt.

”Det var så obeskrivligt förtjusande. Att jag var ur jämvikt och bar mig lite illa åt vet jag att du förlåter, för du är en rar och förstående människa. Allt har förresten ordnat sig, min vän här är mycket bättre och klarar sig bra, och jag reser i dag med lugnt samvete.

Och redan där var det flera frågor. Vad hade hänt? Och vem var vännen?

Vart skulle hon åka, och varför med lugnt samvete?

Efterkloka tankar:

Det kunde vara någon av två vänner. Den ena var Margot Hanel, en tysk-judisk kvinna från Berlin som hon levde tillsammans med sedan 1934, och den andra den svårt cancersjuka teologen Anita Nathorst, som bodde i Alingsås, och som Karin Boye besökte då och då för att hjälpa.

Vid den här tiden hade både Karin Boye och Margot Hanel varit sjuka i influensa och hade tagit hand om varandra, så det kan ha varit att Margot nu hade blivit bättre, så att Karin Boye kunde åka.

Den resan hon nämner, kan gälla ett besök hos Anita Nathorst, men även senare en resa till den så kallade Svenska Veckan i Köpenhamn, som ägde rum i januari 1941, där man kan säga att Sverige visade sin solidaritet med det ockuperade Danmark, genom kultur. Karin Boye skulle läsa ur sin nyutkomna bok Kallocain där.

Anita Nathorst hade blivit sämre ett tag, men hade återhämtat sig, och det var möjligen det som gjorde att Karin Boye tyckte att hon kunde resa med lugnt samvete.

Men vad hade hänt hos Rosa Fitinghoff?

Jag skulle få svar på det flera år senare. Jag gick då en fortbildning på Teaterhögskolan i Stockholm, och på något sätt fick vår sånglärare, Torsten Föllinger reda på det. Han berättade då att han hade varit på ett nyårskalas hemma hos Rosa Fitinghoff, och att Karin Boye hade varit där.

Där fanns ett mycket vackert dukat bord, som ett riktigt julbord, och han berättade att Karin Boye brast i gråt när hon fick se det.

Det finns flera vittnesmål om att hon var mycket skör vid den här tiden. Hon befann sig ju i två världar, dels med Margot som var starkt beroende av henne och dels med den svårt sjuka Anita, som inte var en partner, men en kvinna hon älskade, ”som aldrig förr”, som Margot skrev i ett brev till en väninna, en tid efter Karin Boyes död.

Jag vet också att Karin Boye var rädd inför resan till Köpenhamn, rädd att tyskarna skulle gripa henne på grund av innehållet i Kallocain – boken såldes inte öppet i Köpenhamn.

För att återgå till Rosa Fitinghoff, så hade hon inga barn, men däremot en arvinge, som jag för närvarande inte har tillgång till namnet på. Jag talade med henne en gång och hon sa att hon hade ett foto från den festen, där Karin Boye syntes, och det var ju anmärkningsvärt. Hon lade det under sin telefon, för att jag skulle få det.  Men sedan avled hon och hennes make letade förgäves åt mig.

Han fann senare flera foton som han skänkte mig, men Karin Boye finns inte med där, kanske hade hans hustru bara trott det – men fotografiet föreställer säkert ett sådant vackert bord, som det Karin Boye brast i gråt över. Kanske även över sammanhanget.

Rosa Fitinghoff står nästan inne i hörnet, med en vit krage och ett svart halsband.

Jag skulle få ett ytterligare vittnesbörd på Teaterhögskolan, ett lika oväntat som det från Torsten Föllinger. Det var en annan lärare på skolan, Birgitta Heyman, som berättade för mig att hon hade träffat Anita Nathorst i sin ungdom.

Anita Nathorst var klassföreståndare i Djursholms Samskola i Danderyd, och Birgitta hade varit hennes elev.

Birgitta berättade att Anita Nathorst stod stilla vid ett fönster i klassrummet och tittade ut, när hon bad Birgitta komma fram till henne.

Anita Nathorst hade redan då cancer, och sedan flera år ett öppet sår efter en misslyckad behandling.  När Birgitta kom fram till henne sa Anita att hon hade så ont att hon inte kunde röra sig, och hon bad Birgitta hjälpa henne ut ur klassrummet, vilket hon gjorde.

Jag har aldrig glömt den berättelsen.

Åter till de där första dagarna i juli 1977.

Det var då som mitt samlande startade, jag beställde fram material och tog kopior, och det var då jag började kontakta människor och bad att få intervjua dem, och att få låna deras brev och fotografier för att kopiera dem.

Och det var vid den tiden jag träffade fler och fler av Karin Boyes gamla vänner, och fick höra allvarsord om att det inte var det privata som var det viktiga, utan Karin Boyes verk. De ville verkligen skydda hennes minne.

Men det blev just det privata, och mina privata relationer med Karin Boyes släkt och vänner, som blev min nisch.

Men jag visste inte att jag en dag skulle sitta här, när det snart är 2020, och fortfarande skriva om Karin Boye och dem som stod henne nära.

Gott nytt år!!!

Pia-Kristina Garde

 

Jag tänkte börja så sakteliga att följa mina anteckningar, och jag börjar när kom till Kungliga Biblioteket första gången, 11/7 1977.

Allt möjligt hade hänt innan dess, men det är ett bra datum att hålla sig till. Det fanns en slags ordning i anteckningarna, men det var inte alltid jag skrev datum, så jag får pussla i efterhand.

Det går givetvis inte att skriva om allting, utan jag håller mig till sådant som jag själv fastnat för.

Johan Svedjedal har ju skrivit sin stora bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv, och innan dess skrev han om tidskriften Spektrum som Karin Boye var med om att starta,  Spektrum:  Den svenska drömmen, så det finns så mycket som redan är täckt, och jag håller mig till det mer privata.

Jag träffade författaren Olof Lagercrantz på Wahlström & Widstrands förlag i samband med någon av deras författarträffar. Jag hade gett ut en bok med dikter hos W&W, Jag med dem.

Min mor hade sänt mig Olof Lagercrantz bok Dagbok, till USA, och det var nästan som en uppenbarelse av frihet att läsa den. Så det var en glädje att få träffa honom.

Vi måste ha talat om Karin Boye den kvällen, och han undrade om jag hade varit på Kungliga Biblioteket, och det hade jag inte. Jag hade inte sådan bakgrund. Ordet universitet förekom inte, och tankar om att studera litteratur eller läsa till bibliotekarie, fanns inte.

Men när jag väl kom in där, den 11/7 1977 skrev jag i min dagbok: ”Har nu funnit min plats i livet, Kungliga Bibliotekets läsesal med hyllmeter av böcker i ryggen. Underbart!”

Och så småningom fick jag veta att det fanns något som hette Handskriftsavdelningen, där man bland annat kunde få läsa brev till och från Karin Boye. Jag var så tagen av allt detta. Än mer så, när en av bibliotekarierna lät mig hålla i en av Drottning Kristinas böcker, som hon hade gjort anteckningar i, det var så där så att man inte ville tvätta sina händer efteråt.

När jag hade kommit till KB, sände jag ett kort till Olof Lagercrantz för att berätta det för honom, och det fortsatte jag med, ungefär vid samma datum varje år, fram till 2001. Jag tror inte det blev av 2002, varför minns jag inte, han avled i juli det året.

Olof Lagercrantz var han en av de första som sände mig ett brev om Karin Boye, i september 1977.
Han arbetade då med sin biografi över August Strindberg som gavs ut 1979, under namnet August Strindberg.

Han hade läst min lilla diktsamling, och skrev att jag skulle ”förvalta allt det liv du fått och folk kommer nog att lyssna.

Jag sitter med Strindberg och han tränger ut allt annat så att jag knappast lever själv längre annat än genom honom.

En gång stod jag på däcket till en Finlandsbåt under stjärnor en natt med Karin Boye och jag sa att det är så vackert att man ville falla på knä och hon sa med sin kyligt varma klara röst: Varför gör du inte det då?

En annan gång kysste jag henne i en portgång men hon ville inte släppa in mig för att hon hade en kvinna där, som hon kände förpliktelser mot. Och jag sade att jag ville söka upp henne snart och hon svarade i samma ton som på ångbåten: Det gör du nog inte.

Hej!

Olof Lagercrantz.”

Vi kom att träffas flera gånger efter det, bland annat när jag intervjuade honom, men det får jag återkomma till.

Men nu börjar jag.

Ibland är det svårt att sova.  I mitt fall beror det på en granne, men även på min överbelastade hjärna, som bara inte slutar hålla på (!) med misstag jag begått och smärtsamma minnen.

När jag hamnar i de tillstånden brukar jag titta i en bok av Anna och Fanny Bergström, Vinterns goda ting: Maten Julen Blommorna, med foton av Nisse Peterson, och då går hjärnan åt ett annat håll.  Det är så vackra bilder.

För några nätter sedan bläddrade jag i boken, och fastnade för en bild av en vit Amaryllis.  Den fick mig att tänka på en kvinna som jag intervjuade för många år sedan, i början av mitt Karin Boye-arbete – författarinnan och översättaren Eva Alexanderson (1911 – 1994).

Det var hos henne jag såg vita Amaryllis för första gången. Jag blev lugn av tanken på att jag ska skriva om henne, och somnade.

I början av mina trevande försök att finna min sexualitet, läste jag hennes bok, Kontradans, om två katolska kvinnor som möts då de är på besök i ett kloster i Italien.

Jag sökte upp Eva Alexanderson för att få veta om hon hade några tankar om Karin Boye, och då  bjöd hon hem mig till sig. Hon levde ute i skogen i Rimbo, och jag minns att t o m taxichauffören hade svårt att hitta dit, i det verkligen vita vinterlandskapet.

Eva Alexanderson levde inte ensam där, utan nära författaren och översättaren, Gunnel Wallquist (1918-2016), i ett hus lite längre bort.  Det var så intressant med dessa författarhem, i tystnaden där ute.

Jag ska inte skriva om intervjun nu, bara nämna lite om vad vi talade om på slutet. Det visade sig att även Eva hade gått på Åhlinska skolan, och haft Lydia Wahlström som rektor, som Karin Boye.

Det finns mycket att berätta om Lydia, och hon förekommer överallt i historien, så karismatisk och dominerande som hon tycks ha varit på olika sätt, och hon kom att påverka Evas liv på ett speciellt sätt.

Eva berättade just den här historien då vi tog sällskap till Stockholm på ett gammalt skrangligt tåg, och jag satt där och vinglade med min bandspelare – med nästan ohörbart resultat, så jag får ta det ur minnet.

Eva planerade att läsa historia, men Lydia gav henne inte ett så högt betyg som hon ansåg att hon förtjänade, och det kom att leda Evas liv på helt andra vägar, till skrivande och översättande.  Det kan man ju vara glad för, men vad vet man… hur det hade blivit om det hade blivit historia. Men det var ett bittert minne, för Eva.

Men för att återgå till den sömnlösa natten.

Hade jag bott kvar i Stockholm hade jag vistats dagligen på Kungliga Biblioteket, och jag saknar att ha någonstans att gå där jag träffar människor, och kan sitta och arbeta. Resultatet av tankarna den natten blev att jag kom på hur jag kan leva mitt fortsatta liv här i Östergötland, att jag kan vistas mer i Vadstena, bland annat på Landsarkivet i Vadstena Slott.

Jag har skrivit en del av den här texten, just där, när jag häromdagen sökte upp Eva Alexandersons testamente och bouppteckning, och fick se att hennes samlade papper har gått till Kvinnohistoriska Samlingarna vid Göteborgs Universitetsbibliotek.  Så allt består.

Men jag får återkomma med intervjun.

 

Till Sveriges Författarförbunds 100-årsdag gav Bra Böcker/Wiken 1993 ut ett författarlexikon, Författaren själv, där författare fick skriva om sig själv i tredje person. Det var en från början fransk, och sedan italiensk idé som togs upp av dem.

1189 av Författarförbundets då 1500 medlemmar gjorde så, och jag var en av dem.

Några anmärkningar, om texten.

Jag är lite tveksam till att jag var sex år, (se nedan), möjligen sju eller åtta, men jag lärde mig läsa tidigt, så det kan stämma.

Min far nämns inte alls, men det beror på att han avled redan 1952, när jag var ett år. Föräldrarna låg i skilsmässa eller var redan skilda då.

Jag nämner en bok som heter Det finns ett annat sätt – det är en lekmannabok som handlar om sjuka och döende patienter i Sverige och på ett hospice i England, S:t Christopher´s Hospice.

Jag nämner en spåkvinna, det var egentligen två, som jag slog ihop.

Man kanske ska påminna sig att jag faktiskt skrev de tre böckerna om Karin Boye, och att jag har samlat material sedan 1976, i 43 år nu

”Garde, Pia, född 1951, i Stockholm.

Hennes mamma ville att hon skulle skriva, och medan dottern, sex år gammal, satt vid skrivmaskinen och försökte konstruera så konstiga meningar som möjligt för att det skulle se ut som dikt, försökte modern ivrigt presentera henne som underbarn. Hon blev inget underbarn, men hon blev skådespelerska.

Hennes liv blev allt mer katastrofalt. Modern var sjuk och dottern flyttades mellan fosterhem och anstalter. Hon lyckades formulera en relativt sann bild av detta i Sven Wernströms antologi Protest (1966).

Under den här tiden förlorade hon förmågan att tala riktigt. Antingen skenade hon iväg med ett så överlastat tåg av ord att alla flydde åt alla håll eller så vågade hon inte formulera hela meningar utan brast i gråt i mitten. När hon fick arbete som skådespelare, kunde hon uttrycka sig inom pjäsernas ramar som vissa afatiker som enbart kan formulera svordomar.

Så småningom började hon skriva dikter, Jag med dem (1977) och längre meningar i Det finns ett annat sätt.

En natt drömde hon att hon skulle skriva tre böcker om Karin Boye, och när hon vaknade satte hon igång. Det är ett projekt som fortfarande pågår, 16 år senare. Hon har även fått andra idéer som fortfarande pågår, parallellt.

Frågan är, skriver hon? Eller är det så att hon bara samlar och samlar, inför vintern, inför pensioneringen, för att veta att det finns att göra, den utmätta tid hon har.

Men hon arbetar på, och trots att livet, för att tala Solveig von Schoultz, i mycket verkligen har kuvat henne, så har hon en styrka som inget kan knäcka, och det faktum att hon ännu samlar är tecknet på att hon ännu är vid liv och tror sig veta vad hon gör.

Och dagarna rusar förbi. Trädgården vissnar ner under bördan av ogräs. Solen skiner på andra sidan gardinen som hon har fördragen för datorns skull. Målet är att lära sig leva.

Livet har dock äntligen trängt sig in i hennes värld. Han heter Johan, ”Gud har visat nåd”, och han kom när hon var 39 år.

Spåkvinnan sa att om hon skulle få barn, skulle det bli sent i livet. Tyckte hon om mustascher? Nej. En sådan man skulle det i alla fall bli. Hon såg även målarpenslar. Pia Garde påminde sig detta, när hon hade gift sig med en mustaschprydd galleriägare och då hon födde sent.

Spåkvinnan såg även tre böcker, och Pia Garde hoppas fortfarande att det är sant men skriver ständigt förklarande anteckningar om hon inte hinner färdigt innan hon dör.”

Det är bland annat de anteckningarna jag ska arbeta med nu, för även om det blev så att jag skrev de tre böckerna, så har jag ändå mycket kvar att berätta, och många fotografier. 

 

När jag gick i pension flyttade jag till Vadstena, utan att känna en enda människa.  Men under mina promenader längs Strandpromenaden kom jag att hälsa på många hundar, och kom i samtal med deras hussar och mattar.

En dag, på väg ut mot fyren, träffade jag en kvinna som hade en liten rufsig svart hund, som hon sa hette Ruffa.

Jag sa att jag hade känt en Ruffa, Barbro Alvings dotter, och så kom det sig att vi började prata, kvinnan och jag.

Jag hade tänkt börja gå på Vadstena Folkhögskola, på Empiren, deras kurs för seniorer, och det hade kvinnan också tänkt, så jag gick till expeditionen och frågade om jag inte kunde få bli placerad i samma grupp som M. Lignell, som jag hade fått veta att hon hette.

Den jag talade med, letade efter kvinnans namn, och sa sedan: Lignell… Lundberg.

Men!

Jag ringde genast och frågade om M. hade känt Karin Lignell-Lundberg, och det visade sig vara hennes faster.

Karin Lignell-Lundberg var vän med Karin Boye sedan åren på Åhlinska skolan, och det finns brev där Karin Boye berättar att hon har gift sig, m.m.

Jag hade aldrig sett något foto på henne, men M. sa att hon hade foton i flera album, och även på Karin Boye.

Så småningom fick jag ta del av Karin Lignell-Lundbergs fotoalbum, och där fanns bland annat detta foto på henne själv 1917, och det glada fotot av Karin som måste ha varit taget efter 1920, då hon tog studenten.

Jag blir ju ibland förundrad över hur jag finner material. Hade jag gått ut en kvart senare, hade vi kanske aldrig börjat talas vid. 

Jag har fått många vänner genom mitt Karin Boye-arbete. Och så blev det även den här gången. M. och jag träffas och håller kontakten, och det är väldigt trevligt.

Men lilla Ruffa däremot finns inte mer.

Ett tillägg, efter att ha talat med M.:

Det var så att en stor hund hoppade över ett staket och bet ihjäl Ruffa framför M. som inte hade en möjlighet att rädda henne. En oförglömlig händelse som hon emellanåt drabbas av.  De stod varandra väldigt nära.